Skrivarakademins debutanter

Vad fint att Skrivarakademin uppmärksammar att jag romandebuterar! Titta här.

Jag har gått fyra kvällskurser på Skrivarakademin, och kan verkligen rekommendera dem. Tre terminer gick jag för den strålande läraren (och författaren) Annica Wennström. Hon inte bara lärde mig en massa bra saker (och nej, lärarna säger inte alls åt dig hur du ska skriva, inte hon i alla fall), framför allt eldade hon på min skrivlust. Hon var otroligt peppande, inte bara mot mig, utan alla som gick där. Hon gav feedback och gick igenom bra verktyg som handlingslinje, gestaltning, dialog, tematik, symbolik, författarens karta, personkort och då vidare. Och så lyfte hon fram det som var bra i texten. För det finns alltid något som är bra! Och får man inte höra det, så är det svårt att hitta glädjen att fortsätta. Det var nog det viktigaste hon gjorde: Fick en att vilja fortsätta skriva!

En annan anledning att gå skrivarkurser är de andra deltagarna. Oj, vad många trevliga personer jag har träffat där! Och många är sådana jag aldrig skulle ha mött annars. Jag har lärt mig jättemycket av de andra deltagarna också.

Varje år publicerar Skrivarakademin en lista över debutanter som gått på skolan, på sin sajt. Jag har läst de där listorna varje år (sedan första gången jag gick där, 2012) och varje gång har jag tänkt att jag ville hamna på den där listan. Och nu är jag där.

Känns underbart!

Gestaltning

Jag läste det här blogginlägget på författaren Pia Lerigons sida.

Hon hade läst en riktigt usel bok där författaren gjort i stort sett alla misstag en författare kan göra: ett spöke som berättar och förklarar allt som händer, all information i långa och tunga dialoger, inga inre monologer, sidohistorier som inte knyts ihop, ingen gestaltning för att nämna några.

Jag hittade inlägget via en grupp på Facebook. Diskussionen där handlade om att man som författare inte bara lär sig av att läsa bra böcker. Man lär sig av sämre böcker också.

Det fick mig att tänka på en bok som jag nyligen läste (säger inte vilken). En egentligen riktigt bra bok med en fantastisk historia, otroligt kunnigt skriven, märktes att författaren gjort mycket research, och hade ett bra språk. Men jag blev aldrig berörd av karaktärerna. Trots att det hände fruktansvärda saker så kändes det inte. Och jag insåg att det berodde på att man som läsare inte kom nära karaktärerna eftersom boken igenom i stort sett var berättad, och inte gestaltad. Alltså, boken hade en författarröst som bara berättade vad som hände, jag som läsare fick inte uppleva det. Först gick de dit, sedan åt de, efter det gick de dit och sedan hände det, och sedan hände det… Jo, lite gestaltning fanns det förstås, men det mesta var beskrivande. Många spännande scener hastades förbi när författaren beskrivit vad som hänt.

Vad är då gestaltning? 

När man gestaltar så målar man upp vad som händer istället för att berätta det. Många författare och skrivcoacher pratar om: show, don’t tell. Istället för att använda adjektiv, som hungrig, arg, besviken, så använder man verb, kurrade, värkte. Det gör att läsaren själv får skapa sig en bild av vad som händer, istället för att passivt få det beskrivet för sig. Det är inte lätt, men genom att gestalta skapar man en närvarokänsla. Du upplever det karaktärerna upplever och känner med dem. En alltigenom beskrivande text är oftast väldigt tråkig och inte särskilt engagerande.

2 exempel på beskrivande vs gestaltande:

 

Beskrivande: Anna var jätteledsen över att ha tappat sin mobil.

Gestaltande: Hon rotade igenom väskan igen. Men nej, den var inte där. När det gick upp för henne att mobilen verkligen var borta kände hon hur det brände bakom ögonen och snart rann tårarna.

eller:

Beskrivande: Lisa var jättehungrig.

Gestaltande: Det hög till i Lisas mage, sekunden efter gav den ifrån sig ett knorrande ljud. När hade hon egentligen ätit senast?

Självklart behövde man inte gestalta sig igenom en hel bok. Men om man inte använder gestaltning alls blir det platt och tråkigt.

Nu var boken jag läste läsvärd ändå, just för att det var en bra historia. Och det är nog det viktigaste av allt, att historien är bra. Men tänk om författaren hade gestaltat fler scener. Särskilt de riktigt spännande passagerna (det fanns många i den här boken). Om man hade fått leva sig in i det som hände, fått känna rädslan, blodsmaken i munnen, lukterna, smärtan, kylan, tvivlen, ångesten … När jag gick skrivarkurs för Annica Wennström pratade hon ofta om att man skulle försöka vrida ur de spännande scenerna, stanna där och använda alla sinnen – dra ut på spänningen. Det är just där man verkligen ska gestalta. Hade författaren gjort det hade det blivit en ruskigt bra bok!

Konflikter

En av läxorna till nästa lektion på skrivarkursen jag går på kvällstid handlar om att göra en karta över personerna och deras relationer och konflikter. Det är verkligen en jättebra övning! Är det något jag har lärt mig på skrivarkurserna jag har gått så är det att jobba med konflikter. Och då menar jag inte att alla i boken hela tiden är arga på varandra. Utan att det måste finnas en laddning mellan de olika karaktärerna. De måste stå för olika saker, och det måste finnas konflikter mellan dem. Konflikter driver historien framåt.

Ett vardagligt snack över middagsbordet må vara intressant i verkligheten, men inte jättespännande i en bok. För att scenen ska laddas och bli intressant måste det finnas någon konflikt. Om vi tar exemplet med middagsbordet: Säg att det sitter en familj som äter middag tillsammans, hur skulle man kunna göra den scenen spännande? Vilka konflikter skulle man kunna bygga in? För att vara extremt tråkigt heteronormativ så föreställer vi oss nu en mamma, en pappa och två barn. Kanske har kvinnan något hon grubblar över? En hemlighet som hon inte vill avslöja för mannen? Kanske anar mannen något, men känner sig osäker av någon anledning och inte vågar fråga rätt ut? Kanske har han tidigare gjort något som han skäms över, så att han ligger lite på minus och inte riktigt känner att han har rätt att konfrontera henne? Lägg också till att ena barnet nyss har haft en konflikt med pappan, och att hon nu sitter och tjurar. Det andra barnet är ovanligt nöjd, för hon brukar hamna i periferin i vanliga fall. Men nu när storasystern är i onåd och tyst får hon glänsa. Det betyder att scenen är laddad med fyra olika karaktärer, som sinsemellan har konflikter. En vill inte försäga sig, en annan vill försöka dra hemligheten ur henne, en tredje gör sitt bästa för att med sin tystnad straffa ut de andra, och en fjärde tar en plats hon inte brukar ha. Det skulle kunna vara ett upplägg för konflikter.

Konflikter kan också finnas i de olika karaktärernas personligheter. Någon är dominant och påstridig. En annan är följsam och konflikträdd. Eller som i det manus jag skriver på nu: Här finns två kvinnor som är ungefär lika gamla, de är ihop med två bröder. Den ena är gift och väntar sitt fjärde barn och har tillhört sin mans familj under en väldigt lång tid. Hon är bekväm, känner sig hemma, känner sig värdefull, vet hur allt fungerar, får en upphöjd position som supermamman. Den andra kvinnan har inga barn, har varit ihop väldigt kort tag med sin kille och det är första gången hon får besöka hans släkt. Hon är osäker, känslig, obekväm, har låg status och känner sig inte hemma. Här finns en inbyggd konflikt mellan de två kvinnorna. Mellan bröderna finns också en konflikt. De har i hela sitt liv konkurrerat och tävlat med varandra. Och mitt emellan dem finns deras mamma som göder den här konflikten.

Jag tycker att det här är bland det roligaste med att skriva – att få tänka ut de här olika figurerna och hur de är i förhållande till varandra. Vilka konflikter de har och med vem. Och också att ladda scener med konflikter. Det kan vara allt från att vara oeniga, ha olika förväntningar, missförstå varandra… ja, det är bara fantasin som sätter gränsen. Även om det är kul så är det inte alltid enkelt. Därför är det bra att göra en sådan här konfliktkarta som jag nu ska göra och skicka in.

den-forsta-lognen

Ps.  Läste föresten precis ut Sara Larssons Den första lögnen. En mycket bra debut (från samma förlag som jag ligger på, Norstedts). Jag läste halva boken utan paus förra helgen, och andra halvan nu i dag. Svår att lägga ifrån sig! Lättläst och välskriven. Ett otroligt bra driv genom hela boken, bra och spännande historia. Angelägen och viktig också – om våldtäkt, utsatthet och människovärde – och om skuld och skam. Lite samma tema som Katarina Wennstam brukar skriva. Gillar du Wennstam så kommer du att gilla den här. Kan varmt rekommendera! Nu när den är färdigläst ska jag ge mig på Kristina Sandberg och första delen i hennes trilogi. Och sedan väntar Kvinnan på tåget, och ett gäng till…

Skrivarkurser?

images-2 kopia

Den här terminen går jag min fjärde skrivarkurs – en kvällskurs på Skrivarakademin på Folkuniversitetet i Stockholm. Den här gången har jag valt en lite annan inriktning, mest på skoj, men också för att jag hoppas kunna lära mig lite nya grepp. Kursen är en fortsättningskurs i skräck, fantasy och science fiction! Nu är det ju inte den genre jag själv skriver i, jag skriver ju snarare psykologisk thriller. Men en psykologisk thriller ska ju vara spännande och gärna läskig – så jag kan med största sannolikhet lära mig en hel del om hur man skräms från den här kursen! Vi får väl se, jag har hittills bara hunnit gå på två lektioner.

(Sedan är jag själv barnsligt förtjust i både fantasy och science fiction. Och jag läser gärna sådana böcker för att lära mig mer om skrivandet. Ofta har sci fi-böcker väldigt bra struktur, är effektivt berättade och med en tydlig samhällskritik (särskilt i science fiction-dystopier). Tänk bara på böcker som Hungerspelen eller Divergent!)

De tre kurser jag gått tidigare har också varit kvällskurser, men då med inriktning thriller, spänning och deckare. Jag hade samma lärare alla tre terminerna – en fantastisk lärare, Annica Wennström (själv författare, som alla lärare på Skrivarakademin)! Av henne har jag lärt mig mycket!

Det finns många som skriver som är skeptiska till skrivarkurser. De tror att alla som går blir stöpta i samma form och att kurserna skapar likriktning. Jag tror inte en sekund på det, att studenter mals ner och sedan spottas ut som likadana fyrkantiga kopior på skrivarkurser. Nu kan jag inte uttala mig om författarskolorna som finns på heltid eftersom jag inte gått någon, men på kvällskurserna … nej, tillåt mig skratta … det finns INGEN risk för likriktning! Jag har mött så många underbara skrivande människor på de här kurserna, och alla har varit helt unika i både sin berättarstil och i sina historier. Det kurserna tvärtom gör är att se till att varje individ lyckas förädla just sitt skrivande och sitt manus.

Vad lär man sig då på en skrivarkurs? Och hur går det till? Ofta är det bara 6-8 personer i kursen. På Skrivarakademin har man lektioner drygt 3 timmar varannan vecka. Vid varje tillfälle lämnar man in skrivna sidor. På thriller/spänning/deckarkursen, fick man lämna in 10 sidor ur sitt manus till varje gång – och för mig var det det som fick mig att verkligen komma framåt i mitt skrivande (och som sedan gjorde att jag skrev klart Den åttonde dödssynden). Sedan läser man varandras texter och ger textkritik och diskuterar. Ofta leder läraren samtalet på olika teman, som gestaltning, framåtrörelse, scenbyggen, tematik, symbolik, handlingslinje och så vidare. Vad jag har fått under de här kurserna är några handfasta verktyg att faktiskt ta mig igenom den otroligt långa och svåra process det innebär att skriva en bok (som personkort, synopsis, handlingslinje, författarens karta och så vidare). Och inte minst, inspiration, uppmuntran och skrivlust (otroligt viktigt, för det är lätt att tappa sugen, känna sig värdelös och ge upp…)! Sedan är det fantastiskt kul att läsa andra skrivande människors texter, höra vilka problem de brottas med, se deras utveckling. Jag har lärt mig jättemycket av att diskutera andras texter, ge textkritik, vrida och vända på andras historier och språk. Och så har kurserna hjälpt mig att komma vidare i mitt manus. Vid varje tillfälle ska ju en ny läxa lämnas in… Sakta men säkert växer sidorna i dokumentet.

Om man drömmer om att skriva en bok, kan jag verkligen varmt rekommendera att testa en skrivarkurs!