I min hand!

bild

Så fick jag äntligen hålla den. Min egen bok!

Jag fick ett sms redan mitt på dagen från min förläggare som berättade att Den åttonde dödssynden kommit tillbaka från tryckeriet. Och så en bild. Just då var jag tvungen att lägga den informationen åt sidan, det var mycket på jobbet och jag arbetade på och glömde nästan bort meddelandet.

Men det kom förstås tillbaka och när det var dags att gå hem kunde jag inte längre bärga mig, så efter jobbet pep jag förbi Norstedts och snälla PR-ansvariga Katarina sprang ner med ett alldeles nytryckt doftande exemplar som jag tryckte mot kroppen. Vilken känsla! Det var faktiskt en författare på senaste förlagsfesten som tipsade om att lukta på den nya boken, så det gjorde jag. Det luktar lite sötsurt och egentligen inte särskilt gott. Men för mig ändå oemotståndlig. Med darrande hand gick jag sedan tillbaka till tunnelbanan, la inte ner den i väskan, utan bar den ända tills jag kom till bilen vid infartsparkeringen.

När jag kom hem visade jag barnen. De blev glada och tyckte att den var fin. Är det några som varit med hela vägen så är det mina ungar. Jag visade tacket jag skrivit till dem i boken. Min 13-åring reagerade med att hoppas på fler instaföljare…

Sedan drack jag och min man lite bubbel för att fira. Kände mig lycklig och samtidigt lite fånig. Det är en märklig process att skriva och ge ut en bok. Många nederlag, svårigheter, skrivkramp, värdelöshetskänslor, refuseringar, kritik, omskrivningar, redigeringar, väntan… Men också många småsteg att fira: När jag första gången skrev klart den, när någon läste manuset, när jag skickade in till förlag, igen och igen, när jag fick ja från ett förlag, när jag skrev på kontraktet, när jag fick se omslaget och det blev klart, när jag fick katalogen och hade fått en helsida, när boken var färdig att gå till redaktör, när den var färdigredigerad, när den gick till tryck, och så nu, när jag fick den i handen.

Det kändes därför nästan lite småfånigt att fira igen. Det är ju dessutom några gånger potentiella firartillfällen kvar: när den kommer ut i butik (27 juli), på releasefesten och kanske några gånger till.

Jag har en vän som heter Jennie som aldrig tycker att man kan fira för mycket. Hon är fantastisk på att hitta anledningar till fest. Och varför inte? Det kan ju komma en massa nederlag längre fram, jag kan komma på flera stycken redan nu: den säljer inte, den får dåliga recensioner, jag lyckas inte skriva några fler, jag lyckas skriva fler, men inget förlag vill ge ut dem… Så, med det i bakhuvudet, varför inte passa på att fira? Ett sådant här långt projekt kräver delmål och delfiranden.

Så nu firar jag! I dag var första dagen jag höll min bok i handen!

celebration

Hurra för mig! Och hurra för min bok!