Recensioner

images

 

Det är ofrånkomligt att man börjar fundera på recensioner när man har en bok som snart ska komma ut.

Lika bra att jag erkänner det: Ja, jag är livrädd för att bli sågad. Det bultar inom mig när jag tänker på det. En känsla som påminner om skam. Bara tanken på att någon ägnat tid åt att läsa och samtidigt stört sig så mycket på det jag skrivit att hen sedan skriftligt sågar boken – den är så plågsam och skamfylld.

Recensioner skrämmer mig kanske extra mycket eftersom jag umgås med många väldigt litterära och belästa människor. Sådana som själva jobbar med språk och skrivande, sådana som själva ibland recenserar. Jag hör ofta hur böcker slentrianmässigt avfärdas; ”hur kunde det där bli utgivet?” eller ”det där hade jag kunnat skrivit bättre själv”. Hm, tänker jag alltid då. För jag vet att det är betydligt lättare att hitta fel i en redan skriven text än att skriva den själv.

Men, med det sagt, så tycker jag förstås att recensenter har rätt att tycka och skriva vad de vill. Jag recenserar själv ibland och jag försöker vara ärlig och trogen läsarna. Det är ju mitt ansvar att läsa, fundera på styrkor, svagheter och säga vad jag tycker. Samtidigt är det svårare att recensera i dag. För nu vet jag ju att det finns en författare där bakom som slitit i kanske flera år med manuset jag läser på någon dag eller två och sedan skriver några rader om.

Det är inte rättvist. Nej, det är det inte. Och just därför är det viktigt att hålla isär vad som är vad. Recensenter gör ett viktigt jobb. Att uppmärksamma och noga läsa boken med kritiska ögon. Och som författare får man räkna med att bli bedömd, och kanske till och med sågad. Författare gör också ett viktigt jobb. Att skriva en bok är en bedrift. Oavsett hur många som sedan kommer att gilla den. Det är viktigt och bra att människor skriver olika sorters böcker, för olika sorters människor, för olika sorters läsning. Man kan inte bli älskad av alla. Och en recension är bara en recension.

Allt det här vet jag med den rationella delen av min hjärna. Ändå slår hjärtat hårt i bröstet. Jag försöker andas lugnt och tänker: Vad är det värsta som kan hända? Ingen kommer att dö. Jag kanske blir ledsen, ett tag. Jag kanske känner skamkänslor. Ett tag. Jag har fortfarande skrivit en bok. Några kommer tycker om den. Andra inte.

Någon kanske suckar tungt när de läser min bok, stönar att det är skit och aldrig borde blivit utgivet, tänker att de hade kunnat göra det bättre själva. Kanske får hen inspiration att börja skriva och skapar ett mästerverk som blir utgivet och som kommer att betyda massor för en mängd olika människor? Eller så blir resultatet i sin tur sågad och inspirerar en tredje att ”skriva bättre själv”… I så fall: Vilken kreativ process jag varit med och skapat!

images

Kanske blir den inte ens recenserad. De flesta blir ju inte det.

Troligen blir den inte det.

Ångest och sista chansen …

I veckan lämnade jag tillbaka manuset till redaktören. I en vecka (i helt otrolig miljö) gick jag ju igenom alla hennes förslag på ändringar. Nu ska hon ombryta texten som det heter, så att det blir en bok. Om några dagar får jag tillbaka det och då är det sista gången jag har möjlighet att läsa igenom allt och göra ändringar (dock små sådana eftersom stora förändringar gör att texten flödar om).

Sista chansen. Och det är nu min ångest slår till.

Jag undrar vad jag har gett mig in på. Trodde jag att jag kunde skriva en bok? Varför la jag inte mer tid på det? (Samtidigt vet jag ju att jag inte kunnat lägga mer tid, jobbar man heltid så är skrivtiden begränsad.) Ja, just nu känner jag mig riktigt osäker. Det känns som att jag inte har något grepp över min egen text. Som att jag glömt vad den handlar om. Hur den är skriven. Håller historien? Sådana tankar far genom mitt huvud. Trots att jag försöker komma ihåg att förlaget faktiskt tackade ja en gång i tiden. De trodde på historien. De trodde på mig. Men nej, just nu kan jag inte ta till mig det.

Tänk om jag tycker allt är skit när jag läser igenom den ombrutna texten? Tänk om jag vill ändra massor? Fast det inte går?

Jobbig känsla.

Men så tänker jag att det är väl så det är. Och det är något jag måste igenom. Det är det här som är att vara författare. Det kräver mod. Och mod utan ångest och rädsla finns inte. Om det inte är läskigt så är det ju inte modigt att ta sig igenom det, eller hur?

Badge_FEAR

Min respekt för alla författar ökar för varje dag som går. Vilket mod!

3bec4-fearofwriting

Tvivel…

Det här är faktiskt riktigt coolt! Jag googlade min bok Den åttonde dödssynden och hittade den både på adlibris och boktipset!

Först kändes det bara helt fantastiskt! Det ska faktiskt bli en bok! Men så nästa tanke, som en knytnäve från sidan: Folk ska läsa den…

Missförstå mig inte nu. Det är klart jag VILL att människor ska läsa min bok. Självklart! Men när det blev så verkligt, att den finns att bevaka på adlibris och kan betygsättas på boktipset, då gick det upp för mig att den snart finns ute där för människor att läsa den, som … kanske inte tycka om den.

Även om jag vet att det kommer att hända, och det förstås är helt okej (alla kan inte älska min bok, alla ska inte älska min bok), så är det ändå en jobbig tanke. Hu! Jag ryser… Tänk om jag blir fullständigt sågad! Tänk om folk skrattar? Tycker att jag är värdelös?

Det har hänt flera gånger under skrivprocessen att människor i min närhet har frågat om jag är nervös för vad folk ska tycka när boken kommer ut. Jag har alltid svarat att jag inte kan tänka på nu. Jag är glad för det i dag. Att jag inte funderade på det medan jag skrev. För det går inte att lägga ner så mycket tid och möda, under så lång tid, samtidigt som man tänker på att det faktiskt kommer att finnas människor som inte tycker om boken.

Det är ett tag kvar till augusti, och än är det en del saker att göra med manuset. Jag ska försöka lägga alla tvivel åt sidan så länge. Och när boken sedan kommer ut ska jag försöka vara tacksam för alla läsare – även de kritiska!images