Att våga språnget

Bild:Dreamstime

När drömmen slår in är man skyldig att ta den på allvar. Att ta sig själv på allvar.

Så peppar jag mig själv när det känns läskigt. Detta att säga upp sig från en fast anställning för att satsa fullt ut på drömmen om att bli författare. Vilket är just vad jag nyligen har gjort. Sagt upp mig alltså. Och blivit författare.

Eller, nja. Så kanske man inte riktigt kan säga. Än.

Hursomhelst. En gång för evigheter – eller iallafall sju år – sedan skrev jag en fackbok som handlade om viktfixering, matnojor och kroppsideal (Normal och Fin, Natur och Kultur, 2005). Författardrömmarna fick näring. Jag skrev en roman och blev refuserad. Skrev en till. Blev refuserad igen. Och så kom livet emellan. Jag födde barn (låter som att jag satt en hel armé till världen, sanningen att säga handlar det om blott två härliga trollungar), sökte mig till en trygg anställning och gjorde mitt bästa för att vara som alla andra. Vara normal och sluta drömma om det ouppnåeliga. Rusa mellan kontorslandskap och föräldramöten och mataffären och acceptera att det är så här det är att vara vuxen. Ibland har jag luftat mina drömmar om en annan tillvaro, försiktigt pyst ut min längtan efter att få jobba med något jag verkligen brinner för och arbeta med min passion inför andra människor. Många har känt igen sig. Men ibland har det också antytts att jag nog begär för mycket av livet. Det är ju så här det är, helt enkelt. 8-17 och så falukorv och tvättstugan efter det. Väx upp, människa.

Häromveckan kom samtalet som vände upp och ner på allt. Bokförlaget Forum hörde av sig för att tala om att de gärna ville ge ut det manus jag skickat till dem innan sommaren. Mitt tredje manus. Det jag investerat så mycket i. Tid, energi, förhoppningar. Jag kan inte beskriva känslan då jag fick beskedet på något bättre sätt än att det var som att träffas rakt i hjärtat av en enorm lyckovåg.

Sedan dess har möten ägt rum, handslag utväxlats och avtal undertecknats. Våren 2013 landar min skönlitterära debut i bokhandlarna. Jag har fått den hett efterlängtade chansen, den som är så få förunnad. Med risk för att låta högtravande kan jag säga att min tacksamhet för detta gränsar till vördnad.

Istället för att efter en längre tids ledighet återgå till min fasta anställning, vilket tidigare var planen, har jag nu sagt upp mig. Jag driver en enskild firma, Kreavida, och har bestämt mig för att prioritera skrivandet. Ta mig själv och min dröm på allvar, som sagt. Och den drömmen handlar inte bara om att lyckas få en bok antagen (även om det är en VÄLDIGT bra början) utan om att så småningom kunna försörja mig på mitt skrivande.

Nu tar jag alltså sats och hoppar ur den trygga och välbekanta skål som jag simmat runt i mina första trettiosex år. Hoppar mot friheten. Ger mig ut på öppet hav. Det är stort, det är hisnande, det är oförutsägbart och obekant. Ändå känner jag starkt att det är här jag hör hemma, att det faktiskt är havet och inte akvariet som är mitt naturliga element.

Vill du följa med mig på färden? Simma bredvid mig? Häng med, vet jag. Resan börjar här.

En kommentar

  1. […] oss att allt ska hända så fort. Vi är otåliga. Jag är otålig. Jag blev, som jag beskrivit här överlycklig när min bok blev antagen. Men nu då? Det är ju åtta LÅNGA månader tills den […]