Att leva någon annans dröm

Bilden är lånad från Wall44.com

Häromveckan skrev jag ett inlägg om vikten av att ha någon nära som stöttar ens dröm. Men att vara den som stöttar, hur är det då? Kanske inte alltid det lättaste. Eller roligaste.

I helgen såg jag trailern för nya filmen ”Balladen om Marie Kröyer” (Marie var gift med Skagenmålaren PS Kröyer, en av Danmarks mest kända målare). Utan att ha sett hela filmen tyckte jag mig ändå kunna dra vissa paralleller till en annan konstnär och hans hustru.

För snart ett år sedan såg jag nämligen en dokumentär på SVT som hette ”Madame Monet och hennes man, målaren”. Titeln antydde att det skulle handla om Monets hustru, Alice, vilket gjorde mig nyfiken. Vem var hon, hustrun till en världens främsta målare? Dessvärre gav inte dokumentären något vidare svar på den frågan. Helt enkelt för att det INTE var en dokumentär om Alice. Utan om den store målaren himself. Sedd genom hustruns ögon, via brev hon skrivit. Ja, ni förstår kanske. Ur ett feministiskt perspektiv skulle man kunna skriva en hel uppsats om ansatsen i och titeln på den där dokumentären.

Hursomhelst. I programmet berättades om hur Alice Monet arbetar i trädgården där hennes make finner många av sina motiv, han ger henne i uppdrag att hämta kastanjepinnar som ska stötta rosenbuskarna och hon gör honom till viljes. Hon kommer med whisky och madeira till honom när han är fast framför sitt staffli. Inför utställningar hjälper hon till att klassificera tavlor. Monet å sin sida blir alltmer sammanbiten ju närmare utställningen kommer. Han skriker och svär, är inte nöjd med sina verk, det händer att han sparkar på och förstör något av dem. Ständigt är hon orolig att han ska tappa humöret. Eller att vädret ska bli sämre. Då kan Monet inte måla. Och då blir han -återigen – på dåligt humör. Han vill inte umgås med folk, medan hon längtar efter förströelse, efter storstadslivet i Paris.

Kanske hade Alice Monet egna drömmar som hon aldrig fick möjlighet att förverkliga. Eller kanske gjorde hon sina livsval med glädje. Det har jag ingen aning om. Ändå fick den där dokumentären mig att fundera lite.

De flesta som lever tillsammans med någon vill nog gärna att partnern ska få leva ut sina drömmar och satsa på vad det nu råkar vara som ”taggar” honom eller henne. Men finns det någon gräns och var går den i så fall? Hur stora uppoffringar är det rimligt att göra för en dröm som inte är ens egen, utan som tillhör en sambo eller äkta hälft? Hur långt är du beredd att gå för att stötta din älskade? Kan du tänka dig att gå ner i levnadsstandard? Ta ett lån? Flytta? Och vad är du beredd att ge avkall på? Tid tillsammans? Socialt umgänge? Egna drömmar?

Något att fundera på en helt vanlig måndag som denna.

En kommentar

  1. […] kommer veckans bloggtips med stort B. Jag upptäckte nämligen kloka, duktiga och inspirerande Caroline Erikssons blogg på books & dreams. Hon romandebuterar i vår med Djävulen hjälpte mig , har en bakgrund som socialpsykolog och […]