Möter hösten i Skåne

Har varit i Skåne på jobb ett par dagar. Igår var det jättevackert väder här och då älskar jag som den uppmärksamme läsaren kanske kommer ihåg att promenera. Så här fint var det!

Fråga dig själv…om ekonomiskt oberoende

Bild: Stock.xchng

 

Om du hade obegränsat med pengar och inte behövde arbeta för att försörja dig, vad skulle du då ägna dina dagar åt? Vilken sysselsättning skulle kännas meningsfull och rolig?

Ja, jag vet att frågan inte är helt ny, du har säkert lekt med tanken någon gång tidigare. Kanske föreställt dig praliner på soffan, resor, shopping eller bara nöjet att få ge fingret åt chefen. Men prova igen. Och borra lite djupare den här gången. Även om du plötsligt fick obegränsat med pengar skulle du – så småningom – ha en vardag, eller hur? Hur skulle den se ut? Hur skulle du fylla din tid? Vad skulle du göra om det inte handlade om att arbeta för brödfödan?

 

 

50 nyanser av snusk…eller?!

Detta är den bok som nyligen valdes ut av bokklubben till nästa träff. Skyll inte på mig, jag var inte där;-)

Såld i ofattbara upplagor över hela världen, i var kvinnas hand på tåg/flygplan och dylikt. Ja, uppenbarligen är detta en bok som fått många att – så att säga – gå igång.

Jag är nyfiken. Samtidigt som jag har mina betänkligheter.

Slår upp sidan 118 och finner det så kallade kontraktet med förhållningsorder från ”dominanten” (mannen) till ”den undergivna” (kvinnan). Här regleras -förutom den sexuella samvaron – hur ”den undergivna” ska äta, sova, träna och uppföra sig i största allmänhet. Sådärja. Ett stort steg framåt för kvinnorörelsen.

Men jag ska inte vara sådan. Jag ska läsa så förutsättningslöst jag kan. Och vem vet? Kanske är jag mer snusktant än moralkärring trots allt.  Återkommer i ämnet efter avslutad läsning.

Har du redan läst den? Vad tyckte du?

Vad vill du läsa (mer) om i den här bloggen?

Bild: Stock.xchng

Nu har det gått en månad sedan jag började blogga här på Books & Dreams. Jag har haft jättekul hela tiden. Det är en njutning att få formulera sig kring sådant som för mig känns viktigt, angeläget, roligt och tänkvärt. Extra roligt är det att skriva när det leder till kommentarer från er läsare.

Nu tänkte jag passa på att fråga er vad ni tycker om bloggen hittills. Vad gillar ni? Vad funkar mindre bra? Vad vill ni läsa mer (eller mindre) om framöver?

Hoppas ni vill hjälpa mig att göra bloggen så bra och givande den kan bli.

Ha en bra dag!

 

Kloka ord… om att göra lite

Bild: Stock.xchng

 

Nobody made a greater mistake than he who did nothing

because he could only do a little

(Edmund Burke)

 

 

 

 

 

 

 

 

Sommarpratarna – samtal med sting

Jag och min teve igen. Kollade på Sommarpratarna på SVT igår (älskar det programmet, folk som inte gör något annat än sitter rakt upp och ner och pratar om intressanta saker, härligt!). De som var med igår var David Hellenius, Håkan Juholt, Cecilia Frode, Elizabeth Gummesson och Marika Carlsson. En del program från tidigare säsongen kan jag tycka har bjudit på mer djuplodande samtal, ”brännande” ämnen. Men även igår gnistrade det till här och där. Särskilt i samtalet mellan coachen/författaren Elizabeth Gummesson och skådespelerskan Cecilia Frode.

Cecilia pratade om sin blyghet och de andra undrade vad som eventuellt kunde få henne att slappna av och känna sig mindre blyg i sociala sammanhang.  Hon svarade (ungefär) att hon kände sig lugn när människor vågade visa sig fula och dåliga. Mänskliga, helt enkelt. Jag förstår precis vad hon menar. Tillsammans med en del människor känns det som om allt måste vara så himla roligt och lyckat och toppen jämt. Det är väl OK om man inte är ute efter något mer än en ytlig bekantskap (ibland är det ju så). Men om man vill mötas på riktigt, få ut något av att prata med en annan människa – ja, då behöver man få se lite av det som finns bakom masken. Drömmar, längtan, förhoppningar. Tvivel, osäkerhet, sårbarhet.

Å andra sidan (minns att jag är sådan till min natur)

Måste man vara ful och dålig för att vara en intressant människa? Om man råkar vara en person som mår bra, ser bra ut och som det går bra för (som tex Elizabeth Gummesson), ska man behöva be om ursäkt för det då? Måste man förminska eller förfula sig själv för att övertyga andra om att man är ”äkta”? Det verkar lite pretentiöst. Det verkar lite Jante. (och nej, jag tror inte alls att det var så Cecilia Frode menar, det är bara jag själv som reflekterar).

Hmm. Vet inte riktigt var eller hur jag ska landa det här. Bara att det var ett intressant samtal som väckte ytterligare frågor.

Kolla gärna själv på http://www.svtplay.se/video/353158/del-1-av-8

Vad tycker du?

 

 

 

 

 

Att leva någon annans dröm

Bilden är lånad från Wall44.com

Häromveckan skrev jag ett inlägg om vikten av att ha någon nära som stöttar ens dröm. Men att vara den som stöttar, hur är det då? Kanske inte alltid det lättaste. Eller roligaste.

I helgen såg jag trailern för nya filmen ”Balladen om Marie Kröyer” (Marie var gift med Skagenmålaren PS Kröyer, en av Danmarks mest kända målare). Utan att ha sett hela filmen tyckte jag mig ändå kunna dra vissa paralleller till en annan konstnär och hans hustru.

För snart ett år sedan såg jag nämligen en dokumentär på SVT som hette ”Madame Monet och hennes man, målaren”. Titeln antydde att det skulle handla om Monets hustru, Alice, vilket gjorde mig nyfiken. Vem var hon, hustrun till en världens främsta målare? Dessvärre gav inte dokumentären något vidare svar på den frågan. Helt enkelt för att det INTE var en dokumentär om Alice. Utan om den store målaren himself. Sedd genom hustruns ögon, via brev hon skrivit. Ja, ni förstår kanske. Ur ett feministiskt perspektiv skulle man kunna skriva en hel uppsats om ansatsen i och titeln på den där dokumentären.

Hursomhelst. I programmet berättades om hur Alice Monet arbetar i trädgården där hennes make finner många av sina motiv, han ger henne i uppdrag att hämta kastanjepinnar som ska stötta rosenbuskarna och hon gör honom till viljes. Hon kommer med whisky och madeira till honom när han är fast framför sitt staffli. Inför utställningar hjälper hon till att klassificera tavlor. Monet å sin sida blir alltmer sammanbiten ju närmare utställningen kommer. Han skriker och svär, är inte nöjd med sina verk, det händer att han sparkar på och förstör något av dem. Ständigt är hon orolig att han ska tappa humöret. Eller att vädret ska bli sämre. Då kan Monet inte måla. Och då blir han -återigen – på dåligt humör. Han vill inte umgås med folk, medan hon längtar efter förströelse, efter storstadslivet i Paris.

Kanske hade Alice Monet egna drömmar som hon aldrig fick möjlighet att förverkliga. Eller kanske gjorde hon sina livsval med glädje. Det har jag ingen aning om. Ändå fick den där dokumentären mig att fundera lite.

De flesta som lever tillsammans med någon vill nog gärna att partnern ska få leva ut sina drömmar och satsa på vad det nu råkar vara som ”taggar” honom eller henne. Men finns det någon gräns och var går den i så fall? Hur stora uppoffringar är det rimligt att göra för en dröm som inte är ens egen, utan som tillhör en sambo eller äkta hälft? Hur långt är du beredd att gå för att stötta din älskade? Kan du tänka dig att gå ner i levnadsstandard? Ta ett lån? Flytta? Och vad är du beredd att ge avkall på? Tid tillsammans? Socialt umgänge? Egna drömmar?

Något att fundera på en helt vanlig måndag som denna.

Säkert!

Såg ni ”Min sanning” med Jeanette Bonnier på TV häromkvällen? Det gjorde jag. Grymt fascinerande kvinna. Det pratades bland annat konst och kultur, företagande och ekonomi samt förstås en hel del om Bonniers (marknadsdominans, framtid etc) och hela tiden var Grand Dame Bonnier tydlig och klar i sina åsikter.

Efteråt plockade jag upp senaste numret av Mama och läste intervjun med Camilla Läckberg. Liksom i andra sammanhang säger hon här mycket klokt om barnuppfostran och föräldraskap, sådant som är välgörande att höra. Jag känner ju inte Camilla, men jag tycker hon verkar så orubbligt lugn och säker när hon talar om de här sakerna.

Människor som är (eller åtminstone verkar vara) bestämda och övertygade, som konsekvent kör sin linje utan att tvivla eller noja, gör alltid intryck på mig. I hemlighet blir jag lite avundsjuk. Det verkar så skönt att vara sådär säker.

Själv är jag mer av en ”å ena sidan men å andra sidan” typ av person. Nog för att jag vet var jag står i rätt många frågor, men långt ifrån alla. Jag kan lyssna på en debatt och nicka instämmande och med eftertryck åt den ena partens argument för att sedan, när motståndaren tar till orda, byta sida och inse att det är ju den här personen som har förstått hur det egentligen ligger till. Vissa stunder känner jag mig som världens bästa mamma åt mina barn, andra gånger ligger jag sömnlös och nojar över dumheter jag gjort eller sagt (alternativt sådant jag BORDE ha gjort/sagt).

Jag har tillräckligt god självinsikt för att förstå att det är helt enkelt sådan jag är. Och jag accepterar det (för det mesta). Att kunna reflektera kring och se styrkorna i olika ståndpunkter kan också vara en fördel. Men ändå… skulle inte livet vara lite lättare om man hade lite mer av den där avundsvärda säkerheten och övertygelsen?

Hur är du? Tvärsäker, osäker eller mittemellan?

Djävulen hjälpte mig – version 2.0

Bild: Stock.xchng

Den något omarbetade versionen av Djävulen hjälpte mig skickades innan avfärd till Cypern till förläggare och redaktör för genomläsning. Måste säga att jag är rätt nöjd själv.

Nästa vecka är det möte på förlaget och då kommer domen…heaven or hell?

Ikväll är det bokklubbsdags!!

Bild: Månpocket

Ikväll är det dags för andra träffen med vår fina, härliga nystartade bokklubb som jag är SÅ glad över! Tyvärr kan jag inte själv vara med den här gången men jag hoppas och tror ändå att det blir en riktigt trevlig kväll!

Boken vi har läst denna gång är Sfinx av Christine Falkenland.

Det är en brevroman, dvs handlingen återges i form av brev som huvudpersonen (jag tror banne mig aldrig att man får veta hennes namn) skriver till Claire, sin före detta man Felix nya fru. Hänger ni med?

Jag gillar böcker med en ”dov underton” och det här är definitivt en sådan bok. Stämningen är hotfull, desperat, svartsjuk, besatt. Samt lätt klaustrofobisk, med tanke på att den är skriven ur en och samma persons perspektiv. Det är egentligen inte så mycket som händer. Det som sker utspelar sig snarast i huvudpersonens tankar, i fixeringen vid Claire och Felix samt deras son Adam. Det bästa är slutet. Och med slutet menar jag den allra sista meningen. Som lämnar allt öppet. Jag vet att vissa irriterar sig på sådana slut, det kan jag också göra, men i just den här boken känns det helt rätt.

Ska bli spännande att i efterhand få höra övriga bokklubbsmedlemmars omdöme om den. Själv ger jag den en 3:a (på en skala mellan 1 och 5). En bra bok, varken mer eller mindre. Men det är som sagt bara min åsikt.