Återkoppling på manus (eller ”Dö nu – bokjävel!”)

Bra möte på Forum igår. Än en gång tänker jag på vilken tur jag har haft. Tur att bli antagen – självklart! Men också tur med förlag. Och tur med förläggare och redaktör. Adam (förläggare) och Kerstin (redaktör) sa så mycket snällt om manuset igår att jag nästan blev generad. Samtidigt hade de en hel del kloka tankar om hur man möjligen kan skruva något lite till på de sista skruvarna. Det är så processen ser ut för alla författare, manuset bollas fram och åter med förlaget i flera omgångar innan man är färdig. Det är alltså inget nedslående, utan något konstruktivt och positivt.  Något jag uppskattar jättemycket, eftersom det hjälper mig att göra Djävulen hjälpte mig till den bästa bok den kan vara.

Grejen är bara att de senaste två eller tre dagarna har jag känt mig lite less på manuset. ”Lite” var förresten en underdrift. Snarare har jag känt att jag kräks snart på den här förbannade texten. Typ som att any second now ställer jag mig upp framför datorn och vrålar: Dö någon gång, bokjävel!

Missförstå mig inte nu. Jag älskar den här berättelsen, är så oerhört engagerad i de tre huvudpersonerna. Men det kostar på att vara så engagerad. Det kräver tid och energi, det gör att jag nagelfar texten och hela tiden hittar nya saker som går att förbättra. Det gör att jag inte mäktar med att ta mig an nästa skrivprojekt. Och jag är ju bara SÅ sugen på att sätta tänderna i bok nummer två. Vet redan vad den ska handla om och är nyfiken på att få lära känna mina nya karaktärer.

MEN (uttalas som vanligt Tony Irving- style). Nu sitter jag på fiket där jag vanligtvis arbetar på torsdag förmiddagar, äter en lyxig frukost och känner hur energin återvänder. Bläddrar igenom manuset och läser den feedback jag fått, känner hur det börjar klia i fingrarna att fila lite mer…

Så. Fina lilla bok, du får leva ett tag till. Jag ska fortsätta ge dig all min omsorg och kärlek, putsa på dig tills du skiner. Och sedan. Sedan ska jag släppa dig. Och det kommer antagligen att kännas väldigt skönt. Men också lite vemodigt.

 

Vill du följa Debutantbloggen på Books & Dreams på Facebook? Eller prenumerera på blogginlägg via e-post? I bloggens högra kolumn finner du båda dessa möjligheter. Välkommen!

2 kommentarer

  1. En som alltid läser din blogg skriver:

    Vilken känsla du förmedlar! Underbart att läsa din blogg.

  2. carolineeriksson skriver:

    Vad glad jag blir! Även om det känns som om känslan jag förmedlade den här gången var lite… ja, vad ska man säga…too much?! Kram och ha en bra dag!