Mo Yan och censuren

 

Idag delas som bekant Nobelpriset ut. Det har stormat en del kring valet av Mo Yan som litteraturpristagare.

Hertha Müller, som själv fick priset för några år sedan, sa för ett par veckor sedan till DN att valet av Mo Yan är ”en katastrof”. Liao Yiwu, en annan kinesisk författare, skriver i samma tidning att Mo Yan är ”en högt uppsatt kinesisk kommunistisk tjänsteman och anhängare av censur”.

Själv sa Mo Yan på presskonferensen i Stockholm i torsdags att han är emot all censur. Fast sedan tillade han visst något. Nämligen: ”I vissa fall är censur nödvändig. Jag har aldrig påstått att censur ska tillåtas i något land, men där den finns ska den tillämpa höga principer.”

Hmm.

Jag säger det igen.

Hmm.

 

 

Kloka ord…om att vara amatör

Bild: Stock.exchg

 

Never be afraid of doing something new

Remember:

professionals built the Titanic, amateurs built the ark

(Dave Barry)

Insnöad

Skulle egentligen varit på trevligt event hos Books & Dreams igår (glöggmingel och smygläsning av vinternumret som kommer nästa vecka). Men mellan snökaos, försenade tåg, ett stycke bortrest man och två stycke barn som skulle hämtas från förskola/skola fick jag helt enkelt inte ihop det.

Det blev till att sitta inne och slita framför datorn istället. Och tänk – det gav resultat. Igår eftermiddag tryckte jag äntligen på sänd-knappen och skickade iväg det redigerade manuset till förläggar-Adam och redaktör-Kerstin för ny genomläsning. Sköööönt.

 

Vill du följa Debutantbloggen på Books & Dreams på Facebook? Eller prenumerera på blogginlägg via e-post? I bloggens högra kolumn finner du båda dessa möjligheter. Välkommen!

 

Att göra upp med sin mamma – i bokform

 

Häromkvällen beslöts att nästkommande månads bokcirkelläsning är Felicia Feldts bok Felicia försvann.

Någon sökte information om boken på nätet och läste högt från baksidestexten för oss andra. Det blev tyst runt bordet. Olustigt. En av mina väninnors ögon blänkte till. Själv fick jag en klump i halsen.

Det är något med barns utsatthet. När ett barn kränks går det rakt in i hjärtat. Särskilt om kränkningen kommer från barnets egen förälder.

Flera av oss i bokcirkeln är själva mammor. Vi vet hur svårt det kan vara. Vi vet att man inte alltid är tillräcklig som förälder. Vi vet att det finns stunder då man brister. Det kan ge upphov till skuldkänslor, oro, stress.

Det ska bli spännande (och säkert lite jobbigt) att läsa den här boken. Inte minst ser jag fram emot att diskutera den efteråt. Kan tänka mig att diskussionen kommer att cirkulera rätt mycket kring var gränsen går för förståelse och förlåtelse mellan vuxna barn och deras föräldrar. Kan också tänka mig att vi kan hamna i en diskussion om rätt eller fel när det gäller offentliga och litterära uppgörelser med föräldrar.

Frågor som det inte finns några enkla svar på, med andra ord. Det är då det är så bra att ha en bokcirkel.

 

 

Bokcirkel – så jobbar vi

Vi blev en liten (4 av 10) men tapper skara som träffades i bokcirkeln igår. Den här gången har vi läst Björn Ranelids Kniven i hjärtat. Som vanligt hade vi riktigt bra diskussioner och det är smått otroligt hur ens egen bild och förståelse av en bok kan nyanseras efter att man hört andras tankar och reflektioner.

Vi brukar gå tillväga på följande sätt:

Först går vi laget runt då alla får redovisa för det betyg (skala från 1-5) som man vill ge boken. I det här skedet ska man varken motivera eller förklara sitt betyg.

När alla sagt en siffra går vi återigen laget runt och den här vändan får var och en ordentligt med tid och utrymme för att delge övriga hur man har tänkt och känt under läsningen samt vad som föranlett att man valt att sätta en viss siffra i betyg.

Till sist, när alla fått komma till tals, brukar diskussionen fortsätta och fördjupas ytterligare. Vi vrider och vänder och resonerar och ibland slutar det med att någon eller några reviderar sina betyg.

Jag är SÅ glad för vår lilla cirkel. Jag både hoppas och tror att vi har många spännande träffar framför oss under 2013!

Last christmas – en berättelse

 

Jag älskar goda berättelser. Det gör säkert du också. Det gör nog alla människor.

Men vad är egentligen en bra berättelse?

För mig är det en berättelse som får mig att KÄNNA något. Sedan kan den känslan vara glädje, sorg, ilska, nostalgi, längtan eller rädsla (eller vilken annan känsla som helst egentligen). Det sista man vill som berättare är att lämna åhörarna/tittarna/läsarna likgiltiga.

Berättelser kommer inte bara i bokform. En berättelse kan också skildas med hjälp av t.ex. film. För ett tag sedan skrev jag här på bloggen om fenomenet Dirty Dancing och de starka känslor som den filmen väckte hos en hel generation unga tjejer (samt deras mammor, om man ska döma efter publiken på musikalen i Stockholm härförleden).

Ett annat format där en berättelse kan stå i centrum är musikvideon. Jag kan ha fel, men min känsla är att på 80-talet var det ett hett grepp att göra musikvideos som 3-minuters mini-berättelser. Såhär i juletid tänkte jag slå ett slag för en gammal favorit i den kategorin, nämligen Last Christmas med Wham. (Du som vill fräscha upp minet, klicka på länken nedan.)

http://youtu.be/E8gmARGvPlI

Jag minns precis hur låten i kombination med videon fick mig att känna som ung yngre.  Ah, den som ändå fick fira jul i fjällen med fluffiga och puffiga 80-talskompisar. Tänk att få leka i snön, klä granen och duka långbord med värsta cooola gänget. Den känslan… Och så George Michaels trånande blick och spruckna hjärta på det. Kärlekssorgen som finns kvar under ytan trots att det gått ett helt år! Den känslan…

Man ser inte ofta den här typen av musikvideos längre (det är iallafall min upplevelse). Lite synd, kan jag tycka. För en bra berättelse är en bra berättelse. Oavsett om det är 2000-tal eller 1980-tal. Och oavsett om berättelsen kommer till oss i form av en bok eller en film. Eller en musikvideo.