Sista avrättningen av en kvinna i Sverige – 7 augusti 1890

Fotografi från avrättningen 7 aug 1890

På morgonen den 7 augusti 1890 halshöggs Anna Månsdotter på fängelsegården i Kristianstad. Det blev sista gången en kvinna avrättades i Sverige.

Idag är det den 7 augusti 2013. På dagen 123 år senare.

Jag tänker på Anna Månsdotter. Och min egen vandring i hennes fotspår.

Jag tänker på mitt besök i fängelset i Kristianstad, inrättningen där hon avslutade sina dagar. På hur det kändes att stå utanför – för att inte tala om att gå in i – den fönsterlösa cell där man tror att hon tillbringade sin sista natt.  Och så tänker jag på dörren, den som jag stirrade på så länge. Dörren genom vilken Anna Månsdotter leddes ut på fängelsegården av sin själasörjare, den unge prästen Malte Hasselqvist (det är han som står alldeles intill henne på bilden ovan).

Sedan tänker jag på Anna Månsdotters händer, de som hon enligt uppgift vred oupphörligt medan hon fördes fram till schavotten. Och på blicken hon gav sin bödel, skarprättare Gustaf Dahlman (det är mannen till vänster på bilden, han som i sin ena hand håller bilan, ännu dold bakom ryggen).

Till sist tänker jag på Anna Månsdotters grav. Den som aldrig blev märkt med någon sten (sådan var mördares och självmördares lott på den tiden) men som kyrkogårdsförvaltningen än idag kan peka ut. Jag fick veta att jag var den första person som frågat efter den platsen, den första som blivit visad det exakta stället för Anna Månsdotters gravsättning. Där blev jag stående en lång stund. Och tänkte på henne, kvinnan som en gång vilat i jorden nedanför mig.

Yngsjömörderskan kallade de henne. Fortfarande omnämns hon ofta på det viset. Malte Hasselqvist var den enda som använde hennes riktiga namn. Mot slutet av deras samtal i fängelset gick han ännu ett steg längre, kallade henne ”mor Anna”. Såg han något i Anna Månsdotter som ingen annan kunde eller ville se? Vem var hon egentligen?

Svaret undflyr oss. Och kanske ligger en del av förklaringen där. Förklaringen till varför Yngsjömordet, ett mer än hundra år gammalt mordfall, fortsätter att fascinera och beröra ännu i vår tid. Frågorna är många och på de flesta kommer vi aldrig att få några säkra svar.

Vi är många som har velat förstå, som har gjort vårt bästa för att försöka förstå. Men sanningen är att nycklarna till Anna Månsdotters psyke försvann in i mörkret med henne den där augustimorgonen för 123 år sedan.

Som det heter i en av de avslutande meningarna i den ENDA andra SKÖNLITTERÄRA skildring som skrivits om mordet (Gustaf af Geijerstams Nils Tufvesson och hans moder från 1902):

”Hon tog sin egen gåta med sig och gick.”

 

 

 

Kommentarer är avstängt på den här sidan.