Om att leva sin dröm fullt ut

inspirationsdag_anteckningar_skala av

Igår rensade jag lite här hemma och blev sittande med några papper i handen. Det var anteckningarna från inspirationsdagen ”Om att leva sin dröm fullt ut” som jag var på i mitten av januari. För nästan exakt ett halvår sedan.

Camilla Lebert Hirvi, Ann Ljungberg, Anna Åberg, Sanne Aronsson och Malin Berghagen var inspiratörerna som ledde oss genom dagen. Och jag skrev så pennan glödde.

Jag har alltid varit intresserad av självförverkligande och livsdrömmar. Under många år vevade jag runt frågorna om vad jag egentligen ville göra och hur jag skulle hitta modet att välja en ny väg i karriären. Sedan hände något. Jag slutade skämmas (ja, visst är det vansinnigt) för att det jag faktiskt ville var att skriva. Och jag vågade till sist säga upp mig för att satsa på den drömmen (parallellt med konsultande).

Under det senaste ett-två åren har det frigjorts en jädra massa energi och utrymme i min hjärna. Nu när jag vet vad jag vill och faktiskt ägnar mig åt just det också. Då behöver det inte längre reflekteras eller funderas eller inspireras så värst mycket (det inbillar man sig i alla fall).

Kanske är det för att jag precis nu gått på semester, kanske för att ännu ett fokuserat arbetsår är till ända. Men plötsligt tittar jag upp lite yrvaket och kommer på mig med att känna ett behov av att stämma av med mig själv igen. Stämma av den kurs jag tagit ut. Ska den ligga fast ännu ett år? Eller behöver den justeras något? Ok, jag vill skriva. Men mer då? Vad vill jag göra förutom att skriva? Hur ska jag tänka kring min konsultverksamhet? Kring mitt liv i övrigt? Finns det något jag längtar efter? Något jag behöver?

Ungefär samtidigt som de här tankarna och känslorna knackade på dörren hittade jag alltså nämnda anteckningar från vinterns inspirationsdag. Dags för halvårsavstämning.

Jag tror aldrig att man blir färdig med de här sakerna. Att leva sin dröm är inte ett evigt tillstånd, det är en process som kränger än hit och än dit. Och i sommar ska jag återigen ge de här tankarna lite tid. Låta dem puttra under ytan. Jag ska ägna mig åt sådana aktiviteter som är den bästa grogrunden för reflektion. Simma i sjön. Promenera. Läsa. Samtala. Jag ska sitta i hammocken och på bryggan och kanske i en solstol och bara vara.

Och jag tar med mig anteckningarna från i vintras. De är nämligen fortfarande relevanta. Kommer nog att förbli det länge än. Så tack Camilla, Ann, Anna, Sanne och Malin. Tack för inspiration som består!

 

Min debutroman Djävulen hjälpte mig, första boken i serien Svenska Mord, finns nu att köpa. Du hittar den här. Och här. Och här. Eller i närmsta bokhandel.

inspirationsdag_anteckningar_förändring

 

 

 

 

Man kan inte vara Strindberg varje eftermiddag…

… som journalisten och författaren Maggan Hägglund skriver hos Litteraturmagazinet.

Bara SÅ sant.

Men jag är glad ändå. Glad över att äntligen få ta mig an bok nummer två igen (saknade den lite när jag var i Skövde och pratade om Djävulen…) Glad över att skrivandet faktiskt flyter på.

Och glad över att – en dag som denna – ha möjligheten att jobba hur och när och framförallt VAR jag vill. Café på förmiddagen, trädgården på eftermiddagen.

Nä, inte ska en klaga, inte.

syren_utomhusarbete

Kloka ord…om att anstränga sig

skylt_alltkommerblibra

Länge sedan vi körde ”kloka ord” här på bloggen, men känner att det är dags för det nu.

Det är så mycket man vill här i livet. Man vill må bra. Man vill att ens närmaste ska må bra. Man vill att barnen ska trivas på dagis/i skolan. Man vill att de ska ha kompisar. Och man vill gärna bli omtyckt själv också. Man vill ha grymt härliga relationer med vänner, arbetskamrater och släktingar. Man vill att barnens fröknar och deras kompisars föräldrar ska tycka att man är en schysst typ.

Man vill gärna lyckas med det man företar sig. Man vill i alla fall duga.  Man vill att andra ska bli nöjda. Man vill bli sedd, uppmärksammad, förstådd, klappad på axeln.

Allt det där vill man. Och mer därtill.

När något av ovanstående inte är uppnått, alternativt är i fara, tenderar man att spänna sig. Skärpa sig. Försöka igen. Ge lite mer gas. Kämpa hårdare. Helt enkelt anstränga sig mer.

När man kanske borde göra tvärtom. Slappna av. Andas djupt. Ha tilltro. Vänta ut. Vänta in. Acceptera. Släppa taget.

I sådana stunder tänker jag på några ord som jag tror kommer från DH Lawrence

EFFORT IS THE RUIN OF ALL THINGS

Ansträngning leder inte alltid till något gott. Ibland kan det faktiskt vara precis tvärtom.

För ett år sedan…

… var jag och min man i New York över Kristi Himmelfärdshelgen. En fantastisk resa (såklart).

DSC02364 (240x320) (210x280)

 

Dagen innan vi åkte skrev jag ut manuset till Djävulen hjälpte mig och skickade in det.

Jag minns hur jag stod där på Hemköp och rodnande räckte över en handfull tjocka vadderade A4-kuvert till kassörskan i paketdisken. Jag tänkte att hon måste läsa förlagsnamnen på kuverten och tänka ”vem f-n tror du att du är, tror du att du ska få ge ut en bok, va?”.

Jag rusade därifrån, både lätt och tung inombords. Äntligen var det klart, manuset jag slitit så hårt och länge med. Och samtidigt visste jag ju att jag var långt ifrån ensam. Varje år tar förlagen emot tusentals spontanmanus från sådana som mig. Sådana med skrivdrömmar. Sådana med glödande pennor. Nästan alla blir refuserade.

Sällan har jag känt mig så hopplöst liten och så full av brinnande förhoppningar samtidigt.

Sedan gick det som det gick. Bokförlaget Forum hörde av sig. Visade intresse, men utan några garantier. Beslut skulle tas efter semestern. Sommaren kom och försvann. Till sist, en dag i september, ringde telefonen….

I kommande nummer av Books & Dreams kan du läsa mer om hur det kändes att få det där efterlängtade samtalet från en förläggare. Jag har nämligen skrivit en text med titeln ”Från angst till antagning” som finns med i magasinets sommarnummer (i handeln 18 juni). Dit är det ju förstås ett tag kvar, men redan på måndag nästa vecka är det dags för ännu ett Books & Dreams event i Stockholm. Kanske ses vi där?

Tills dess vill jag önska dig, bästa bloggläsare, en riktigt skön Kristi Himmelfärdshelg!

 

Vill du följa Debutantbloggen på Books & Dreams på Facebook? Eller prenumerera på blogginlägg via e-post? I bloggens högra kolumn finner du båda dessa möjligheter. Välkommen!

 

Kontrakt på bok nummer två

avtal_boktvå

Det har länge – i princip sedan dag 1 – funnits en samsyn mellan mig och förlaget. En plan.

Djävulen hjälpte mig har hela tiden varit tänkt som den första boken i en ny spänningsserie med namnet Svenska Mord.

Men det är en sak att prata om det. En helt annan att faktiskt ha ett avtal i sin hand. Det har jag nu.

Nu är det på riktigt.

Man vill att jag skriver ytterligare en bok. Man rentav förväntar sig det. Det finns till och med en deadline.

Förra gången skrev jag utan garantier och mot alla odds. Den här gången är dörren redan öppen. Förra gången var det en hobby. Den här gången är det mitt arbete.

Nyper mig i armen ännu en gång. Känner att det är viktigt att jag påminner mig själv. Detta är drömmen. Precis det här. Låt det aldrig bli något jag tar för givet.

 

Vill du följa Debutantbloggen på Books & Dreams på Facebook? Eller prenumerera på blogginlägg via e-post? I bloggens högra kolumn finner du båda dessa möjligheter. Välkommen!

 

Lunch med agenter

lunch_bga_manciniIgår blev jag bjuden på lunch av rara Judith och Evelina från min agentur BGA. Vi var på Mancini (ligger på Tunnelgatan) och åt fantastiskt, FANTASTISKT gott kött och god korv. Vi pratade om strategier för boklansering och försäljning. Och så ägnade vi oss rätt mycket åt något slags walk down memory lane med glimtar från våra respektive uppväxter. Mycket skratt och igenkänning. Himla trevligt var det!

Hängde med en sväng till Bonniers hus på Sveavägen efteråt. Fick en rundtur på Albert Bonniers förlag med äkta konst och träpanel på väggarna. Kikade in i styrelserummet där bland annat Zlatan höll presskonferens inför sitt boksläpp. Jag vet inte om det var de pampiga lokalerna som gjorde det, men känslan var en annan än på mitt förlag Forum (som ligger två våningar högre upp i huset). Mer rektorsexpedition, om man säger så. Rätade lite extra på ryggen för säkerhets skull.

När vi till sist sa tack och hej fick jag med mig två böcker hem. Det var väl snällt?

vägen till bålberget_new delhi borås

Kunde förstås inte hålla mig längre än tills jag satt på tåget förrän jag började läsa. Så nu har månades bokcirkelbok fått konkurrens på sängbordet vill jag lova. Ständigt detta dilemma. För många böcker, för lite tid.

 

 

 

 

 

 

Ta en chans… och deklarera!

deklarationAtt ha ett fritt yrke är underbart. Men det finns en gång om året då jag verkligen HATAR att vara egen företagare. Och det är när deklarationen ska göras. I helgen har rätt många timmar ägnats åt detta föga upplyftande åtagande. Jag vet inte hur många gånger (har varit egen företagare i sammanlagt snart sju år av mitt liv) som jag har tänkt att nej, det är inte värt det. En anställning är bara SÅ mycket enklare. På alla sätt. Man passar liksom in i den svenska mallen och modellen mycket bättre. Att vara egen företagare är (tyvärr) att vara en avvikare. Ett undantag. Ett specialfall.

Till saken hör att jag dessutom är världens mest trygghetsälskande varelse. Jag gillar förutsägbarhet och ekonomisk stabilitet. Jag gillar inte äventyr och risker. Inte direkt urtypen för en egen företagare.

Men.

Det finns ju en annan sida av mig också. En som drömmer och längtar och är passionerat övertygad om vikten av att följa sin egen väg i livet. Jag blev påmind om det när jag tog en promenad och lyssnade på Olof Röhlanders och Rikard Olssons podcast med temat ”Ta en chans”.  Livet handlar om att ta chanser, som Olof så klokt uttryckte sig.

Och då tänkte jag lite på mig själv. På VAD jag gör och VARFÖR. Jag följer min dröm. Jag har valt att säga upp mig för att kunna göra det fullt ut. Hur det än går, vilka siffror som än dyker upp i deklarationen under åren framöver så kommer jag alltid kunna säga att jag tog min chans.

Jag säger JA till det som skulle kunna bli.

Rädslan och osäkerheten finns där varje dag. Men längtan är starkare.

Jag chansar. Alltså lever jag.

 

Let’s go outside

dator_utomhus

Säga vad man vill om att ha ett fritt yrke.

En sak som iallafall inte gör ont är detta:

Möjligheten att ta med sig datorn och jobba varhelst man känner för det. Som till exempel på en balkong där solen värmer såpass att inga ytterkläder behövs.

Det gjorde jag en stund mitt på dagen igår. Hoppas kunna göra detsamma idag.

Älskade vår – välkommen!!

Bra rutiner – inte bara för barn

kalas_i_lekrummet

Bild från kalas som barnen bjöd mig och sin pappa till i helgen. Med placeringskort och allt.

För en tid sedan införde vi fasta sovtider för våra barn (innan dess var det lite mer lattjolajban här hemma). Oj, vad livet och framförallt kvällarna blev lättare. Inget tjat, inget dåligt humör, ingen ångest över att det blev bråk ikväll IGEN. Vi har en tid för när det är dags att göra sig i ordning, en tid när sagostunden börjar och en tid när lampan släcks inne på rummet och man kanske legat och bläddrat lite i en egen bok efteråt. Dessa tre klockslag är desamma varje kväll (fredag och lördag undantaget). Hela familjen mår bra av att ha de här tydliga rutinerna.

Och nu till poängen: Det är inte bara barn som mår bra av rutiner. Det – har jag insett – gör jag också.

Min tillvaro som konsult och aspirerande författare är betydligt friare än när jag hade ett ”vanligt” jobb. Och jag älskar den friheten. Att äga och styra över sin egen tid är en fantastisk förmån.

Samtidigt har jag insett att friheten också gör mig sårbar.  Det är lätt hänt att all den här tiden som jag förfogar över äts upp av annat än det som faller under kategorin jobb. En lunch med gamla arbetskamrater inne i stan. Ärenden som ändå ska uträttas. Tvätt som ska in i tvättmaskinen, hängas och vikas (en evighetssyssla vad det verkar).

Jag har länge insett behovet av att värna mitt skrivande, se det som ett arbete med fasta tider och sätta upp gränser för att både jag själv och andra ska respektera detta.  Men insikt och handling är som bekant inte samma sak. Först nyligen slog jag näven i bordet och bestämde mig. För att hitta rutiner.

Sedan några veckor tillbaka arbetar jag enligt ett särskilt veckoschema. Redigeringsarbete, arbete med nya manuset, administration, blogginlägg mm utförs på bestämda dagar, ibland till och med vid bestämda tidpunkter. Jag säger inte att jag är en fyrkant. Jag kan absolut vara flexibel, göra anpassningar och undantag. Men rutinerna finns där i botten.

Jag känner en väldigt klok kvinna, en psykolog. En gång när vi pratade om framgång berättade hon för mig vad forskning på området visar:

Framgångsrika människor har inte nödvändigtvis starkare vilja eller bättre självkontroll än andra. Det som utmärker framgångsrika människor är att de har hittat rutiner som fungerar.

Det må låta trist och osexigt, men jag tror verkligen på det. Oavsett om du vill gå ner i vikt, skriva en bok, uppfostra ett barn eller något helt annat är tricket (iallafall ett av dem) för att ”lyckas” detsamma: hitta och håll fast vid fungerande rutiner.

Med det sagt ska jag kasta mig över det som står på agendan för måndagar: redigeringsarbete. Sista vändan av finputs på Djävulen hjälpte mig ska snart vara klart.

Hoppas att du får en fin dag och en riktigt bra start på veckan!

Ha förbarmande!

haförbarmande

…står det på en skylt som 6-åringen har satt upp på sin dörr här hemma. Innan ni blir oroliga och ringer Socialtjänsten kan jag berätta att det tydligen är ett uttryck han plockat upp från en serietidning om katten Gustaf. Vad det betyder har han ingen aning om, men det ”låter roligt”.

”Ha förbarmande”. Orden kom för mig igår när jag skrev på en väldigt obehaglig scen i nya manuset. Det var psykiskt påfrestande att skriva just den scenen, jag blev själv illa till mods. Tänkte till slut: varför gör jag så här, varför måste jag gå så hårt åt den stackaren (huvudpersonen)? Innerst inne vet jag svaret. För att väcka känslor. Skapa lite nerv. Utan känslor, utan nerv blir det ingen riktigt bra berättelse.

”Ha förbarmande”. Orden kan också dyka upp i huvudet när jag sitter och ska gå igenom alla (nåja, ett par stycken är det iallafall) bokrelaterade avtal som flyger genom luften just nu. Man borde ha varit jurist. Man borde ha varit Jens Lapidus. Ha förbarmande.

Men sedan.

Sedan lyfter jag blicken. Och tänker på vilken fantastisk tur jag har haft. Det är lätt att glömma det ibland och bara lufsa på i det som blivit min nya vardag. Om jag hade varit amerikan hade jag kanske slängt ur mig något om att jag känner mig ”blessed”. Men så storvulen känns det inte riktigt bekvämt att vara i Sverige. Så jag nöjer mig väl med att säga följande:

Ha förbarmande. Snälla den eller det som har haft förbarmande med mig hittills, fortsätt precis på samma sätt. Jag tar tacksamt emot!