Om att leva sin dröm fullt ut

inspirationsdag_anteckningar_skala av

Igår rensade jag lite här hemma och blev sittande med några papper i handen. Det var anteckningarna från inspirationsdagen ”Om att leva sin dröm fullt ut” som jag var på i mitten av januari. För nästan exakt ett halvår sedan.

Camilla Lebert Hirvi, Ann Ljungberg, Anna Åberg, Sanne Aronsson och Malin Berghagen var inspiratörerna som ledde oss genom dagen. Och jag skrev så pennan glödde.

Jag har alltid varit intresserad av självförverkligande och livsdrömmar. Under många år vevade jag runt frågorna om vad jag egentligen ville göra och hur jag skulle hitta modet att välja en ny väg i karriären. Sedan hände något. Jag slutade skämmas (ja, visst är det vansinnigt) för att det jag faktiskt ville var att skriva. Och jag vågade till sist säga upp mig för att satsa på den drömmen (parallellt med konsultande).

Under det senaste ett-två åren har det frigjorts en jädra massa energi och utrymme i min hjärna. Nu när jag vet vad jag vill och faktiskt ägnar mig åt just det också. Då behöver det inte längre reflekteras eller funderas eller inspireras så värst mycket (det inbillar man sig i alla fall).

Kanske är det för att jag precis nu gått på semester, kanske för att ännu ett fokuserat arbetsår är till ända. Men plötsligt tittar jag upp lite yrvaket och kommer på mig med att känna ett behov av att stämma av med mig själv igen. Stämma av den kurs jag tagit ut. Ska den ligga fast ännu ett år? Eller behöver den justeras något? Ok, jag vill skriva. Men mer då? Vad vill jag göra förutom att skriva? Hur ska jag tänka kring min konsultverksamhet? Kring mitt liv i övrigt? Finns det något jag längtar efter? Något jag behöver?

Ungefär samtidigt som de här tankarna och känslorna knackade på dörren hittade jag alltså nämnda anteckningar från vinterns inspirationsdag. Dags för halvårsavstämning.

Jag tror aldrig att man blir färdig med de här sakerna. Att leva sin dröm är inte ett evigt tillstånd, det är en process som kränger än hit och än dit. Och i sommar ska jag återigen ge de här tankarna lite tid. Låta dem puttra under ytan. Jag ska ägna mig åt sådana aktiviteter som är den bästa grogrunden för reflektion. Simma i sjön. Promenera. Läsa. Samtala. Jag ska sitta i hammocken och på bryggan och kanske i en solstol och bara vara.

Och jag tar med mig anteckningarna från i vintras. De är nämligen fortfarande relevanta. Kommer nog att förbli det länge än. Så tack Camilla, Ann, Anna, Sanne och Malin. Tack för inspiration som består!

 

Min debutroman Djävulen hjälpte mig, första boken i serien Svenska Mord, finns nu att köpa. Du hittar den här. Och här. Och här. Eller i närmsta bokhandel.

inspirationsdag_anteckningar_förändring

 

 

 

 

Kloka ord…om att anstränga sig

skylt_alltkommerblibra

Länge sedan vi körde ”kloka ord” här på bloggen, men känner att det är dags för det nu.

Det är så mycket man vill här i livet. Man vill må bra. Man vill att ens närmaste ska må bra. Man vill att barnen ska trivas på dagis/i skolan. Man vill att de ska ha kompisar. Och man vill gärna bli omtyckt själv också. Man vill ha grymt härliga relationer med vänner, arbetskamrater och släktingar. Man vill att barnens fröknar och deras kompisars föräldrar ska tycka att man är en schysst typ.

Man vill gärna lyckas med det man företar sig. Man vill i alla fall duga.  Man vill att andra ska bli nöjda. Man vill bli sedd, uppmärksammad, förstådd, klappad på axeln.

Allt det där vill man. Och mer därtill.

När något av ovanstående inte är uppnått, alternativt är i fara, tenderar man att spänna sig. Skärpa sig. Försöka igen. Ge lite mer gas. Kämpa hårdare. Helt enkelt anstränga sig mer.

När man kanske borde göra tvärtom. Slappna av. Andas djupt. Ha tilltro. Vänta ut. Vänta in. Acceptera. Släppa taget.

I sådana stunder tänker jag på några ord som jag tror kommer från DH Lawrence

EFFORT IS THE RUIN OF ALL THINGS

Ansträngning leder inte alltid till något gott. Ibland kan det faktiskt vara precis tvärtom.

Introvert eller extrovert?

introvert

Den här boken är jag nyfiken på.

Särskilt efter att ha läst det här inlägget på Ninnis blogg. Hon har sammanfattat det hela så bra, tycker jag.

Har alltid sett mig själv som extrovert. Utåtriktad och social, har inga problem med stora sällskap eller att prata inför folk. MEN. Jag tycker om lugn och ro. Har svårt för kallprat. Behöver vara ensam då och då. Rätt ofta, faktiskt. Betyder det att jag är introvert?

I grunden handlar extrovert eller introvert om hur man svarar på en enda fråga (enligt boken/blogginlägget).

Skulle du hellre …

… vara helt själv vartenda ögonblick i två veckor eller

… ha bekanta omkring dig vartenda ögonblick i två veckor?

Mitt svar på den frågan är lika rungande självklart som Ninnis.

Så hej på dig. Jag heter Caroline och är introvert. Vad är du?

 

Keep calm and carry on

keepcalmandcarryon

En och en halv månad kvar till boksläpp. Tiden rusar fram. Samtidigt går den otroligt långsamt.

Jag tänker på hur det ska gå för Djävulen hjälpte mig när den väl ges ut. Kommer den att sälja sådär lite lagom, som man kan förvänta sig av en debutant? Tänk om det blir fiasko? Eller tänk om … tänk om det går riktigt bra? Vilket scenario jag än föreställer mig rusar känslorna. I en miljon olika riktningar.

Jag är en blandning av nervös, förväntansfull, laddad och stressad.

Häromdagen gick jag förbi den här tavlan. Den hängde innanför en öppen butiksdörr och jag blev tvungen att stanna till. Det kändes som om den talade direkt till mig. Som om den enkla uppmaningen var riktad till just mig.

Håll dig lugn. Noja inte över det som ligger framför dig, det som du inte kan påverka eller förutse och därmed inte heller fullt ut kan förbereda dig på.

Fortsätt med det du gör, fortsätt skriva. Hamra vidare på manus till bok #2.

Där du befinner dig nu, Caroline, är detta det enda vettiga att göra. Det enda som går att göra.

Keep calm and carry on.

 

 

Writing bootcamp – dag 6 eller GLAD PÅSK

gladpåsk

 

Avrundar denna veckas writing bootcamp med 13 000 skrivna tecken idag.  Bloody good job, om jag får säga det själv. Och det får jag.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att skrivandet var otroligt segt de första dagarna men att det lossnade mot slutet av veckan. Och när lossnade det? Jo, efter att jag tagit ett steg tillbaka och skruvat ner förväntningarna på vad jag skulle åstadkomma sisådär en sjuhundraarton varv.

Lärdom: Det är inte alltid bra att sätta upp för höga mål och ha för hårda krav på sig själv. Det kan få rakt motsatt verkan. Ibland är det bästa sättet att få något gjort att slappna av.

Eller, som jag hört någonstans: To speed up, you must slow down.

Nu tar jag mig en liten bloggpaus för att påska loss ordentligt. Önskar även dig en äggstra lång och skön helg! Hörs i början av nästa vecka igen.

Writing bootcamp – dag 5

krokus

 

Läste i tidningen igår att det visserligen ser ut att bli en solig påskhelg – men att kylan kommer att stanna kvar flera veckor till. Inte riktigt vad jag hade hoppats på, för att uttrycka det milt.

Men så, ett par timmar senare, hittade jag det första vårtecknet. På samma plats där barnen och jag tittar efter krokusar varje år. Förra året gick vi dit varje eftermiddag, efter dagis och skola, och kollade framstegen. Nu skjuter de upp ur jorden. Nu börjar de slå ut. Nu blommar de för fullt. Nu har rådjuren ätit upp dem.

Hursomhelst. Igår var den där! Årets första lilla knopp stack fram ur jorden.

Det fick mig att tänka lite mer på våren. Och på skrivandet.

Jag må fortfarande gå i vinterjacka. Och jag må ha varit tvungen att skrapa rutan på bilen så sent som igår morse. Jag har kanske inte skrivit fullt så många tecken som jag hade önskat denna vecka. Och det här kan mycket väl vara världshistoriens fjösigaste bootcamp.

Men vet ni? Jag har bestämt mig för att det inte gör något.

Det får lov att gå långsamt framåt. Så länge det åtminstone går framåt. Med våren. Med skrivandet.

För att – än en gång i den här bloggen – citera Ricky Gervais i the Office: In life, never be afraid of moving forward slowly. Only be afraid of standing still.

 

Kloka ord… om kärlek

hjärtan

 

”Säg till om jag stör”, sa han när han steg in, ”så går jag meddetsamma”. ”Du inte bara stör”, svarade jag, ”du rubbar hela min existens. Välkommen.” 

De orden – av den finländska författaren och poeten Eeva Kilpi – är några av de vackraste ord om kärlek som jag vet.

Böcker, dikter och musik svämmar över av ord och uttryck om kärlek. Ord som tar tag i oss, får oss att mysa, rysa, skratta, gråta, skrika, le, darra, längta, minnas, drömma, önska.

Man kan föräta sig på choklad och blommor vissnar. Men ord av kärlek kan bli kvar i hjärtat en livstid. Något att tänka på en dag som denna.

Vilket är ditt favorituttryck om kärlek?

 

Värmehjärtana på bilden har jag fått av någon som tycker mycket om mig. Och som jag tycker mycket om.

 

 

 

 

 

 

Kloka ord…från Akademibokhandeln

akademibokhandeln_reklam

Fick det här utskicket från Akademibokhandeln igår. ”Hej bokvän”. Jo, det måste ju vara mig de menar. Lite lästips och lite rabatt.

Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där? Jo, lite kloka ord. Tänkvärda i all sin enkelhet. Perfekt för en fredag i februari.

akademibokhandeln_klokaord

 

Kloka ord… om bindestreck

 

En amerikansk poet som heter Linda Ellis har skrivit en dikt som kallas för The Dash poem. Här nedan återger jag första hälften, klicka gärna på den här länken så kommer du till Lindas hemsida och kan läsa resten.

 

The Dash

I read of a man who stood to speak at the funeral of a friend.

He referred to the dates on her tombstone, from the beginning…to the end.

He noted that first came the date of her birth and spoke of the following date with tears,

but he said what mattered most of all was the dash between those years.

For that dash represents all the time that she spent alive on earth.

And now only those who loved her know what that little line is worth.

For it matters not, how much we own, the cars…the house…the cash.

What matters is how we live and love and how we spend our dash.

 

Vem sa att bindestreck var obetydliga?

Du som kan. Medan du kan.  För allt i världen:

LIVE THE DASH!

 

Kloka ord…på skyltar

Har lunchat på det här stället ett par gånger de senaste veckorna. Förutom riktigt god och fräsch mat välkomnas man som gäst också av dessa uppmuntrande skyltar.

 

Hur skulle det vara om vi fyllde den offentliga miljön med lite fler skyltar av den här typen?

Härligt inspirerande eller outhärdligt enerverande?

Om du fick bestämma texten på en skylt som du passerade varje morgon på väg till jobbet, vad skulle du då vilja att det stod?