Arbetstid?

klänningsköp

Ställde idag frågan på min facebook-sida huruvida shopping av klänning till kommande författarbesök kunde räknas som arbetstid och gensvaret var tydligt: ett rungande JA!

Och vem är väl jag att gå emot den allmänna opinionen?

Resultat så här i slutet av dagen:

Antal tecken skrivna: 0

Antal (liiite för dyra) klänningar inköpta: 1

Peace out

 

Om att leva sin dröm fullt ut

inspirationsdag_anteckningar_skala av

Igår rensade jag lite här hemma och blev sittande med några papper i handen. Det var anteckningarna från inspirationsdagen ”Om att leva sin dröm fullt ut” som jag var på i mitten av januari. För nästan exakt ett halvår sedan.

Camilla Lebert Hirvi, Ann Ljungberg, Anna Åberg, Sanne Aronsson och Malin Berghagen var inspiratörerna som ledde oss genom dagen. Och jag skrev så pennan glödde.

Jag har alltid varit intresserad av självförverkligande och livsdrömmar. Under många år vevade jag runt frågorna om vad jag egentligen ville göra och hur jag skulle hitta modet att välja en ny väg i karriären. Sedan hände något. Jag slutade skämmas (ja, visst är det vansinnigt) för att det jag faktiskt ville var att skriva. Och jag vågade till sist säga upp mig för att satsa på den drömmen (parallellt med konsultande).

Under det senaste ett-två åren har det frigjorts en jädra massa energi och utrymme i min hjärna. Nu när jag vet vad jag vill och faktiskt ägnar mig åt just det också. Då behöver det inte längre reflekteras eller funderas eller inspireras så värst mycket (det inbillar man sig i alla fall).

Kanske är det för att jag precis nu gått på semester, kanske för att ännu ett fokuserat arbetsår är till ända. Men plötsligt tittar jag upp lite yrvaket och kommer på mig med att känna ett behov av att stämma av med mig själv igen. Stämma av den kurs jag tagit ut. Ska den ligga fast ännu ett år? Eller behöver den justeras något? Ok, jag vill skriva. Men mer då? Vad vill jag göra förutom att skriva? Hur ska jag tänka kring min konsultverksamhet? Kring mitt liv i övrigt? Finns det något jag längtar efter? Något jag behöver?

Ungefär samtidigt som de här tankarna och känslorna knackade på dörren hittade jag alltså nämnda anteckningar från vinterns inspirationsdag. Dags för halvårsavstämning.

Jag tror aldrig att man blir färdig med de här sakerna. Att leva sin dröm är inte ett evigt tillstånd, det är en process som kränger än hit och än dit. Och i sommar ska jag återigen ge de här tankarna lite tid. Låta dem puttra under ytan. Jag ska ägna mig åt sådana aktiviteter som är den bästa grogrunden för reflektion. Simma i sjön. Promenera. Läsa. Samtala. Jag ska sitta i hammocken och på bryggan och kanske i en solstol och bara vara.

Och jag tar med mig anteckningarna från i vintras. De är nämligen fortfarande relevanta. Kommer nog att förbli det länge än. Så tack Camilla, Ann, Anna, Sanne och Malin. Tack för inspiration som består!

 

Min debutroman Djävulen hjälpte mig, första boken i serien Svenska Mord, finns nu att köpa. Du hittar den här. Och här. Och här. Eller i närmsta bokhandel.

inspirationsdag_anteckningar_förändring

 

 

 

 

Sagan om de 3 astronauterna

De får en idé och deras ögon börjar lysa. De går in i ett rum och stänger dörren bakom sig. Jag hör hur de viskar, pratar och diskuterar upphetsat därinne.

Så kommer de ut. Sprickfärdiga av stolthet och iver att få visa upp resultatet av sitt arbete.

De har skrivit en bok. En egen bok. Tillsammans. 7-åringen har skrivit texten, 5-åringen har ritat illustrationerna.

Boken heter ”Sagan om de 3 astronauterna”.

saganomde3astronauterna

 

Varje god berättelse innehåller (minst) en konflikt. Och minsann, vad händer på första sidan i detta rykande färska mästerverk?

saganomde3astronauterna_bild 2

Det var en gång 3 astronauter. 1 av dom lät inte dom andra 2 följa med på rymdresan.

Spänning och onda föraningar redan från början, med andra ord.

Och mycket riktigt… De tre astronauterna möts igen på månen och det blir krig. Men då upptäcker en av dem en skylt som det står ”hotell” på. Och de kommer på att där kan de ju bo! Hotellet är stökigt och det krävs mycket slit och arbete men till sist är de färdiga.

Och upplösningen, undrar ni nu. Ja, håll i hatten säger jag bara. En dag när astronauterna leker viskleken kommer någon från Jorden dit. Och vad händer då? Jo…

saganomde3astronauterna_bild3

Då åkte dom hem och levde lyckliga i alla sina dagar.

THE END

 

 

 

 

 

Sju jävligt långa dagar

sju_jävligt_långa_dagar

Igår kväll var det dags för sista bokcirkelträffen innan sommaren. Den här gången har vi läst Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper.

Jag hade väldigt höga förväntningar innan jag började läsa. Ajabaja. Sånt är aldrig bra.

Jag trodde verkligen att det här skulle vara en bok för mig. Jag ville så gärna att det skulle vara det. Men det var det inte.

Svårt med humor i böcker, tycker jag. Det blir lätt ”nu-ska-vi-ta-i-som-sjutton-för-att-vara-hysteriskt-roliga- och- gärna-några-pruttskämt-eller-dråpliga-ramla-in-i-garderoben-scener-på-det.”

Gillar nog det subtila bättre. Men det är jag det.

På schemat idag:

1- Skriva

2- Göra en telefonintervju med en tidning

3- Fulgråta när 5-åringen sjunger Idas sommarvisa tillsammans med kompisar och fröknar på dagis sommaravslutning

Till mina vänner

blomma_balkong

Ni är så fina. Ni som är nära, på ett eller annat sätt.

Ni som mailar och messar och ringer och skriver gulliga meddelanden och glada tillrop på facebook eller här på blogggen.

Ni som redan (!) har köpt Djävulen hjälpte mig fastän jag gärna hade gett er ett gratis ex. Ni som till och med har köpt flera exemplar av boken (!). Ni som ivrigt har bett att få den signerad. Ni som kramas och ler och än en gång utbrister att ”det här är så häftigt” när vi ses. Ni som gläds, verkligen GLÄDS med mig.

Ni som är med mig, lyfter mig, håller mig. Ni som delar den här upplevelsen med mig.

Det känns så jäkla fint att ni finns.

Tack.

 

 

 

 

 

 

 

 

Kloka ord…om att anstränga sig

skylt_alltkommerblibra

Länge sedan vi körde ”kloka ord” här på bloggen, men känner att det är dags för det nu.

Det är så mycket man vill här i livet. Man vill må bra. Man vill att ens närmaste ska må bra. Man vill att barnen ska trivas på dagis/i skolan. Man vill att de ska ha kompisar. Och man vill gärna bli omtyckt själv också. Man vill ha grymt härliga relationer med vänner, arbetskamrater och släktingar. Man vill att barnens fröknar och deras kompisars föräldrar ska tycka att man är en schysst typ.

Man vill gärna lyckas med det man företar sig. Man vill i alla fall duga.  Man vill att andra ska bli nöjda. Man vill bli sedd, uppmärksammad, förstådd, klappad på axeln.

Allt det där vill man. Och mer därtill.

När något av ovanstående inte är uppnått, alternativt är i fara, tenderar man att spänna sig. Skärpa sig. Försöka igen. Ge lite mer gas. Kämpa hårdare. Helt enkelt anstränga sig mer.

När man kanske borde göra tvärtom. Slappna av. Andas djupt. Ha tilltro. Vänta ut. Vänta in. Acceptera. Släppa taget.

I sådana stunder tänker jag på några ord som jag tror kommer från DH Lawrence

EFFORT IS THE RUIN OF ALL THINGS

Ansträngning leder inte alltid till något gott. Ibland kan det faktiskt vara precis tvärtom.

Att se ut som ett ras

seutsomettrasrosamysbyxorNär man som jag sitter hemma och skriver större delen av dagarna tenderar man att…hm, hur ska vi säga… slafsa till sig lite. Det är osminkat, ofriserat och samma gamla rosa mysbyxor dag ut och dag in. Allt annat än glammigt, I assure you.

En gång hörde jag en mamma på förskolan beskriva en annan mamma som att hon (och jag citerar ordagrant) ”ser som ett ras”. De där orden etsade sig fast i mitt huvud. Jag föreställer mig att det finns de som (helt befogat) skulle kunna beskriva mig på det sättet.

Alla de andra mammorna är så finklädda och uppiffade vid lämning och hämtning (särskilt nu i vår/sommartider). Det är välmejkat och välmatchat och ärtiga pumps och varje hårstrå på plats. Själv kommer jag hasande med den ena mer hopplösa bad hair day än den andra, utan några som helst klackar eller minsta tillstymmelse till smink i fejan.

De rosa mysbyxorna har jag ändå den goda (?) smaken att byta ut till något mindre iögonfallande just vid lämningar och hämtningar.

Kanske är det en del av skrivlivet. I alla fall för mig.

Att stå ut med att se ut som ett ras. Samt ha en omgivning som får lov att göra detsamma.

Sjukstuga

Hur min fredag egentligen skulle ha sett ut: lunchmöte med konstutställning + ev möte med anledning av ljudboken + skriva klart en scen på nya manuset

Och så här blev det:

feber

Life with kids. Inte alltid så förutsägbart. Lilla M fick feber igår kväll och idag är jag hemma med en odrägligt pigg (med tanke på att hon är sjuk) unge.

Det ska spelas Kalle Kunskap och drickas varm choklad och lyssnas på Madicken och framförallt ska det PRATAS. Hela tiden pratas och pratas och pratas det. Och det är inte jag som pratar om ni förstår.

Hursomhelst. Några möten eller konstutställningar blir det inte. Om jag lyckas få till någon timme eller två med manuset får jag nog vara glad.

Sorry att jag är en sådan trist bloggare idag, lovar bättring nästa vecka.

Hoppas du får en fin fredag och en riktigt trevlig helg!