Bra start på dagen

Min dag so far

20130425-090851.jpg

20130425-090902.jpg

Vore synd att klaga.

Bra samtal med min ljudboksförläggare Anna von Scheele igår också. Kan vara bra grejer på gång.

I kroppen min – Kristian Gidlund

ikroppenmin

Kristian. Det här inlägget är till dig.

Vi känner inte varandra. Vi har träffats som hastigast vid två tillfällen, båda gångerna i förlagssammanhang. Det finns inga naturliga kontaktytor mellan oss. Och jag har förstått att du inte längre läser alla kommentarer på din blogg, eftersom trollen (ofattbart nog) letat sig in även där. Så nu använder jag min egen futtiga blogg för att skriva till dig och det här är vad jag skulle vilja säga, Kristian:

Jag håller på att läsa din bok och jag vet inte vad jag ska ta mig till för jag håller på att läsa din bok och känslorna får liksom inte plats i kroppen. I min kropp. I kroppen min.

Du skriver så naket och rasande och vackert och personligt att jag blir alldeles lamslagen. Du skriver om resan mot livets slut och alltings början. Du skriver om det som blir kvar när allt annat skalas av.

Jag tänker  mig det som en liten svart kärna. Jag vet att den finns även inom mig, den där kärnan. Men till skillnad från dig behöver jag inte tänka på den, konfronteras med den varje dag. Jag är förskonad. Eller är jag det? Jag, som traskar runt här och bekymrar mig för sådant som känns stort men som i själva verket är yttepyttigheter. Jag, som tar allt det som egentligen är viktigt för givet. Är det detta som är att vara förskonad? Att ha bäddat in den svarta lilla kärnan i så mycket fluff att man nästan har glömt att den finns.

Döden är hela tiden närvarande i det du skriver. Ångesten och skräcken, sorgen och smärtan. Jag kan bara läsa några avsnitt i taget. Sedan måste jag lägga boken ifrån mig en stund. För att andas.

Så fortsätter jag. Dras obönhörligt in i ditt liv. Och kommer samtidigt närmare mitt eget. Det är något viktigt du väcker i mig, Kristian. Något viktigt du påminner mig om.

Tack för att du delar med dig. Tack för det du ger av dig själv. Om det finns så mycket som en gnutta hopp så hoppas jag. Om det inte finns minsta hopp så hoppas jag ändå. Med all min kraft. Bara så du vet.

Till sist.

Det här är vad jag kommer att säga till mina vänner om din bok, Kristian:

Läs den. Gör det. Om ni bara tänker läsa en bok det här året. Om ni bara tänker läsa en bok det här livet. Då borde det vara en sådan bok som Kristian Gidlunds I kroppen min.

 

I kroppen min finns i handeln den 18 april. Om du förhandsbeställer boken via den här länken går 10 kronor till Cancerfonden och ytterligare 10 kronor till Ung Cancer.

Söndag den 14 april gästar Kristian litteraturprogrammet Babel i SVT. Läs mer här.

Kristians blogg hittar du här.

 

 

 

Att berätta sagor MED (inte för) barnen

hjärta_piprensare

Ibland berättar vi familjesagor här hemma. Det går till så att alla fyra är med och berättar. Vi går laget runt, varv efter varv, och turas om att fylla i några ord eller meningar var tills vi har vävt ihop en lagom skön och lagom knasig saga.

Här nedan kan den hugade ta del av två rykande färska alster (som båda återges i starkt förkortat skick).

Två riddare vaknar och ska besöka en vän i en annan borg, långt bort. När de rider ut från sin borg träffar de en elefant och en tiger i skogen. Sällskapet kliver tillsammans på en båt, men båten välter och det är läskigt för alla kan inte simma. Då kommer en val och frågar om han kan skjutsa dem. Var vill de åka? Jo, till Australien. I Australien möter de ett lejon (!). Sedan lägger de sig att sova och när de vaknar igen är de två riddarna hemma i sin borg. De har drömt alltihop! (sk Dallas-ending)

Det var en gång en skolfröken som egentligen var en häxa och som kokade en läbbig trollsoppa och alla som soppan stänkte på blev förvandlade till guld. Och häxan(fröken) stänkte soppa på allt och alla, på alla sina elever och på HEEEELA världen. Då kom en mus och pep att hon hade missat att stänka soppa på honom. Häxan bussade sin katt på musen. Men själv ramlade hon i soppan och blev till guld och när hon blev till guld bröts förtrollningen så att alla andra blev som vanligt igen. Men eleverna fick aldrig någonsin veta att deras fröken egentligen hade varit en häxa… (sk Spooky ending)

Det är härligt att se hur barnen går igång och kan hitta på typ vad som helst (medan vi vuxna är lite mer begränsade). När det är jag eller deras pappa som berättar sitter båda ungarna som på nålar och väntar otåligt på att det ska bli deras tur igen. Idéerna flödar, orden sprutar ur dem. Och dessutom är de riktiga hejare på cliffhangers! (Till mammas stora stolthet.)

Om jag inte fört något annat vidare tycks fantasin ha gått i arv iallafall.

 

Ta en chans… och deklarera!

deklarationAtt ha ett fritt yrke är underbart. Men det finns en gång om året då jag verkligen HATAR att vara egen företagare. Och det är när deklarationen ska göras. I helgen har rätt många timmar ägnats åt detta föga upplyftande åtagande. Jag vet inte hur många gånger (har varit egen företagare i sammanlagt snart sju år av mitt liv) som jag har tänkt att nej, det är inte värt det. En anställning är bara SÅ mycket enklare. På alla sätt. Man passar liksom in i den svenska mallen och modellen mycket bättre. Att vara egen företagare är (tyvärr) att vara en avvikare. Ett undantag. Ett specialfall.

Till saken hör att jag dessutom är världens mest trygghetsälskande varelse. Jag gillar förutsägbarhet och ekonomisk stabilitet. Jag gillar inte äventyr och risker. Inte direkt urtypen för en egen företagare.

Men.

Det finns ju en annan sida av mig också. En som drömmer och längtar och är passionerat övertygad om vikten av att följa sin egen väg i livet. Jag blev påmind om det när jag tog en promenad och lyssnade på Olof Röhlanders och Rikard Olssons podcast med temat ”Ta en chans”.  Livet handlar om att ta chanser, som Olof så klokt uttryckte sig.

Och då tänkte jag lite på mig själv. På VAD jag gör och VARFÖR. Jag följer min dröm. Jag har valt att säga upp mig för att kunna göra det fullt ut. Hur det än går, vilka siffror som än dyker upp i deklarationen under åren framöver så kommer jag alltid kunna säga att jag tog min chans.

Jag säger JA till det som skulle kunna bli.

Rädslan och osäkerheten finns där varje dag. Men längtan är starkare.

Jag chansar. Alltså lever jag.

 

Halvdag i textfabriken

CroodarnaTjuvade mig till en ledig eftermiddag och sladdade in på bio med sonen. Vi såg Croodarna, what else? Och när vi kommer trevande i salongsmörkret visar det sig att vi fått platserna bredvid några riktigt goda vänner som vi inte träffat på länge. Vad är oddsen för det? Hur kul som helst!

Det ingick 3D glasögon vilket var en upplevelse i sig måste jag säga. Sonen, som är väldigt inlevelsefull av sig, ropade rakt ut flera gånger: Nej, elden kommer och tar mig! Aj, jag får sand i ansiktet! Skrattade gjorde han också, högt och mycket. Ställde frågor. Och kommenterade.

Vilket fick mig att fundera lite. Var ligger egentligen ribban för skratt och snack i salongen på barnfilmer? Det är väl en viss skillnad jämfört med vid en ”vanlig” film eller?

Men hörni. Jag märker att jag kommer ifrån ämnet för den här bloggen (böcker, skrivande och författardrömmar). Håhåjaja. Man tar en eftermiddag ledig och se vad som händer.

Hursomhelst.

Innan filmen hann jag:

  • skriva klart en scen (ca 5 000 tecken för er som tycker att sådana detaljer är intressanta)
  • ta emot korret på Djävulen hjälpte mig från min redaktör. Ögnade igenom extremt snabbt och tyckte det kändes riktigt bra. Liksom mäktigt. För nu ser sidorna ut som de kommer att göra i den färdiga boken. Alltså, no more Word-format.

Jag tänker att någon gång i en nära framtid vore det kul att lägga ut ett litet smakprov från boken här i bloggen (såvida det är ok med förlaget). Vad säger ni? Är det något ni skulle vara intresserade av isåfall?

Let’s go outside

dator_utomhus

Säga vad man vill om att ha ett fritt yrke.

En sak som iallafall inte gör ont är detta:

Möjligheten att ta med sig datorn och jobba varhelst man känner för det. Som till exempel på en balkong där solen värmer såpass att inga ytterkläder behövs.

Det gjorde jag en stund mitt på dagen igår. Hoppas kunna göra detsamma idag.

Älskade vår – välkommen!!

Påskrapport

johannamo_påsk

I helgen har jag…

 

… hängt på trenden och läst påskekrim. För min del blev det i form av Forum-kollegan Johanna Mos Döden tänkte jag mig så. Bra deckare, mycket bra. Helena Mobacke är en hjältinna man känner för och gärna följer i fler böcker. Tur då att detta är den första i en serie.

… ätit två påskluncher. En på Hasselbacken och en hemma hos föräldrarna. Båda var, för att uttrycka sig lite svängigt, fett goda. Måltiderna alltså. Inte föräldrarna.

… hört röstprov på hen som eventuellt ska läsa in Djävulen hjälpte mig som ljudbok. Hen hade nog bara sagt två ord när jag skrek rakt ut i extas (ja, jag kan vara lite av en dramaqueen). För hen – eller kanske snarare hens röst – är helt perfekt! Jag kan inte tänka mig någon bättre röst till just den här berättelsen och den speciella stämningen i den.

… börjat skriva en text som kommer att kunna ses i tryck i maj (mer info kommer såklart framöver).

… påskpussat och påskkramat och påsksnusat lite extra på mina barn som kommit hem efter en fantastisk fjällenvecka med (nästan) hela tjocka släkten på sin pappas sida.

Lekland, spelberoende och tegelstenar

Vad jag gjort de tre senaste dagarna:

* kuskat runt och rastat kidsen på olika lekland samt tillåtit snart sagt obegränsat TV-tittande

leikz_drake

 

* blivit smått beroende av spelet Candy Crush Saga (ja, gott folk, det går att ladda ner gratis från App-store)

candy_crush_saga

 

För att ni inte ska tro att jag är värsta Tabitha- morsan (fast jag älskar Tabitha, det gör jag verkligen!) så kan jag meddela att jag också

* rastat barnen på biblioteket

barnböcker_biblioteket

* börjat läsa månadens bokcirkelbok. Och när jag säger att jag har börjat menar jag att jag har läst 150 sidor. Bokskrället i sin helhet är på 700 sidor. SJUHUNDRA sidor, people. Om någon därute har läst ”Agaat” och kan intyga att det är värt det, hör gärna av er. Det kan behövas lite stöd för att komma igenom den här tegelstenen känner jag.

agaatagaat_700sidor

Särdeles mycket skrivande har det inte blivit dessa dagar. Inget skrivande alls, närmare bestämt.

Men nu ska jag packa väskan för imorgon är det jag som ger mig iväg på researchresa. (dags att besöka de platser där bok nummer två utspelar sig). Ska bli SÅ spännande!

 

Bli mer personlig på bloggen!

merpersonlig

 

Trevlig middag med fina vänner i helgen. Över asiatisk hämtmat och ungsstekta päron i marsalasås och rätt mycket vin så fick jag höra sanningen. Den man får höra om man har riktigt goda vänner och inte sådana som bara säger saker för att vara snälla.

”Du måste bli mer personlig på bloggen”, tyckte de.

Faktum är att jag precis samma sak en gång tidigare, från ytterligare en god vän.Kanske är det bara just de här vännerna som tycker så. Eller kanske är det många fler. Hursomhelst, ingen rök utan eld.

När jag tänker på vilka texter jag själv tycker om att läsa, så är det personliga texter. Men då är det ju INTRESSANTA människor det handlar om. Jag känner mig inte som en sådan. Jag känner mig som en ganska vanlig och halvtrist småbarnsmamma av den totalt icke-glamorösa sorten.

Men ok. Jag ska försöka komma förbi det där. Dela med mig lite mer. Prova mig fram. ”Personlig, men inte privat” som det så fint heter.

Vad tycker ni? Låter det bra?

Kloka ord… om kärlek

hjärtan

 

”Säg till om jag stör”, sa han när han steg in, ”så går jag meddetsamma”. ”Du inte bara stör”, svarade jag, ”du rubbar hela min existens. Välkommen.” 

De orden – av den finländska författaren och poeten Eeva Kilpi – är några av de vackraste ord om kärlek som jag vet.

Böcker, dikter och musik svämmar över av ord och uttryck om kärlek. Ord som tar tag i oss, får oss att mysa, rysa, skratta, gråta, skrika, le, darra, längta, minnas, drömma, önska.

Man kan föräta sig på choklad och blommor vissnar. Men ord av kärlek kan bli kvar i hjärtat en livstid. Något att tänka på en dag som denna.

Vilket är ditt favorituttryck om kärlek?

 

Värmehjärtana på bilden har jag fått av någon som tycker mycket om mig. Och som jag tycker mycket om.