Mitt sommarlov

Kollo, Barnens Ö, 1983

I bilen på väg hem till min mammas födelsedagsfirande i dag får jag plötsligt en flashback. Min kolloledare Hasse, och hans högläsning på kvällarna på kollot Sörängen, på Barnens Ö, blixtrar förbi.

Scenariot är följande. Det är år 1983. Jag är tolv och ska börja sjuan till hösten. Under våren har jag och min kompis bearbetat våra föräldrar hårt för att få åka på kollo. Min mamma har varit skeptisk. I hennes huvud är kollo en avstjälpningsplats för barn vars föräldrar är tvungna att arbeta under sommaren. Fattiga och bleka barn från södermalms arbetarkvarter som skickas ut på barnkoloni under sommaren och som återvänder solbrända och med hull på kroppen. Hon förstår inte varför jag vill åka på kollo. I min fantasi är kollo en spännande plats med sovsalar, nattligt bus, spökerier, kanotutflykter, sol och bad, och kanske killar som är lite intressantare än dom i klass 6A i Långbrodalsskolan.

Till slut ger hon med sig och en solig junidag åker vi ut till Rinkeby för att ta bussen som ska ta oss till barnens ö. Det är olidligt spännande och väldigt nervöst. Jag och min kompis Lotta sneglar på de andra barnen men håller oss helst till varandra. När vi kommer fram till kollot får vi ett rum (jo då, en sovsal) i ett av de tre olika husen. Så fort vi installerat oss så börjar socialiseringen in i kollovärlden. Vi ska alla slå hö på den stora ängen nedanför husen och därefter spela fotboll. Fotbollen är liksom belöningen för att vi slagit hö, en belöning som inte alls fungerar speciellt bra för mig, som hatar att spela fotboll och vill inte slö hö. Jag skyller på astma och sitter bredvid när de andra sliter.

Men kollo 1983 är inte en individualistisk verksamhet. Här sätter man gruppen främst. Det är en märklig värld som jag hamnar i. Jag kommer från en skyddad medelklassförort, med en extremt homogen struktur. I min skola finns en handfull barn från andra länder. Några från Finland, och kanske en eller två från Jugoslavien. På kollo blandas ungar med nationaliteter och skilda sociala bakgrunder. Vi är några medelklassungar från villaförorter, men det finns också massor av barn från exotiska ställen som Rinkeby, Skärholmen och Rågsved. I mitt rum sover, förutom jag och Lotta, Pablo som bor i Rinkeby, Antonio från Tensta, och Maj och Carlos från Skärholmen. Vi är lika men ändå olika och sammanblandningen är otroligt nyttig. Jag får lära mig hur olika livet kan vara och inser för första gången hur priviligierad jag är. Och på kollo måste alla hjälpa till. Vi har frukostscheman och köksveckor och städveckor.  Men har man varit duktig och gjort sin del kanske alla i gruppen får blåbärsglass i strut. Det är som att bo i ett stort barnkollektiv.

På kollo råder också en väl bevarad proggstämning. De manliga ledarna har skägg och runda glasögon och heter saker som Agge och Hasse. De kvinnliga har stora randiga tröjor, långt hår och bär aldrig smink eller BH. Alla ledarna badar nakna och jag är ständigt generad över alla dessa nakna män på badplatsen. Min kompis Lotta tycker det är vidrigt att man kan se ledaren Ullis tampongsnöre när hon badar. Ledarna spelar Dag Vag och är uppe sent sent på kvällarna och pratar och röker. Varje kväll läser ledaren Hasse ur boken ”kamrat Jesus” av Sven Wernström innan vi somnar. Den beskriver Jesus som en revolutionär, utan den minsta anknytning till Gud. Det är milslångt hem till min förort. Och då menar jag inte bara bokstavligt.

På kollo finns också tydliga hierarkier mellan barnen. Äldre bestämmer över yngre. Och de som varit fler år på kollo bestämmer mer än de som är nybörjare. De som har högst status är alltså de äldsta och mest erfarna kollobarnen. Vi är nykomlingar och står därför lägre i rang, men alleftersom dagarna går blir vi allt mer insläppta i den innersta kretsen. På vårt kollo är de äldsta i vår ålder, men på kollot bredvid finns det till och med 14-åringar. De coolaste är två tjejer som brukar vandra upp och ner för stigen mellan deras kollo och vårt. De pratar och viskar och röker… Jo, för på kollot får man röka, om mamma och pappa lämnat sitt godkännande. (man får däremot inte äta godis hur som helst, godisätande regleras strikt av ledarna).

Men kollo är också allt det jag drömt om. Det är kanothajker med övernattning på en öde skärgårdsö. Morgonsol i spegelblanka vikar. Sanning eller konsekvens i ett mörkt tält med en ficklampa med svagt batteri som ända ljus. Vi spelar fotbollsturnering mot de andra kollona på Barnens Ö, och vår målvakt Conny är minst lika vild och galen som Thomas Ravelli. Ledarna ordnar Disco och spökvandring och jag förstår för första gången i mitt liv charmen med pojkar och gitarrer när en av killarna spelar Ebba Gröns ”Die Mauer” på en dåligt stämd elgitarr. Om sanningen ska fram så är det på kollo jag för första gången hör KSMB och Ebba Grön, för i min förort är man revolterande om man lyssnar på Noice. På kollo blir jag förälskad i en mörk yngling som ger mig ett armband som jag bär långt in på hösten. Kollo 1983 är en blandning av en kollektivistisk vänsterdröm , revolt och folkhemsbygge. Det är KSMB och Dag Vag, Rainbow och Ebba. Kollo är så långt ifrån den sömniga medelklassidyllen jag växt upp i och jag älskar det.

Sörängen 1983 Forever

Majblommekollo någon gång på 50-talet.

 

 

 

Välkommen till världen #2

Så landade den engelska utgåvan av ”Någon sorts frid” i brevlådan. Alldeles bedårande vacker och välskapt. Och med en intagande doft av trycksvärta. Det är värt allt besvär, tänker jag. Alla dessa ensamma timmar framför datorn, medan livet pågår utanför. Någon frågade mig: ”Skriver man för att skapa någonting som överlever en själv?” Tja, kalla det en gravsten, om du vill. Men det är en jävligt snygg gravsten.

 

 

Barnsjukdom finnes

I fredags vaknade jag med ett envist lock för örat. Skyllde det på för mycket bad och på mitt totala misslyckande i grenen crawl. Men locket släppte inte. Under flygresan hem från Frankrike i lördags gjorde det sig påmint, och ont gjorde det också. Jag konstaterade förvånat att jag faktiskt inte hörde speciellt bra på vänster öra. Det kändes ungefär som om någon klistrat för ett supertätt lock bestående av ljuddämpande material.  Söndag morgon kunde jag inte gå upp ur sängen. Allt snurrade och jag mådde illa. Jag försökte ta mig samman och åkte i väg till jourvårdcentralen där en stilig och pålitlig läkartyp förklarade att jag hade vatten bakom trumhinnan och att detta kunde pågår i tre månader. Jag ville bara dö. Tre månader. Av denna tortyr. Läkaren log brett och skickade iväg mig med recept på nässpray och avsvällande medicin. När jag kom hem kräktes jag. Sedan stannade jag i sängen till måndag kväll, borta i min egen värld, i en dvala som bara avbröts av hammarslagen från mitt öra. Jag tänkte på alla stackars barn som får ont i örat och som inte ens kan gnälla, eller förklara … På kvällen lyckades jag ta mig upp ur sängen och åkte tillbaka till nästa jourläkare som kollade in i örat och konstaterade att jag hade öroninflammation. Men, liksom … Jag är 41 år. Ska man behöva få öroninflammation då? Den kvinnliga läkaren såg beklagande på mig och förklarade att jodå, det kan man, men det är ovanligt. Jag fick åka hem med ett recept på penicillin. Resan hem var vinglig och väl hemma slängde jag mig i sängen och föll in i min märkliga dvala, som en feberdröm utan feber. Nu har medicinen börjat verka och det gör mindre ont. Jag är på benen igen och kan äta, men yrseln kommer och går. Och hörseln är fortfarande borta och det där supertäta locket sitter som berget. Det är väldigt synd om mig faktiskt. Men, jag tröstar mig med att tänka på alla hundratusentals barn som går igenom detta varje år och sedan tillfrisknar och går på dagis som ingenting har hänt. Det finns ett liv efter öroninflammationen!

 

Välkommen till världen!

Finaste presenten väntade när jag kom hem till Stockholm från Spanien. Alldeles nytryckt, knubbig och med en doft av trycksvärta vilar den i mina händer. Tänk att få uppleva detta mirakel igen!

När döden hälsar på i verkligheten

På den här idylliska stranden, Cala Mondragan på östra Mallorca, tillbringade vi dagen. Vattnet var precis så blått och vinden så ljum som den ska vara. Vad som inte syns på bilden är att det liger en död kropp under en filt på klipporna till vänster. En turist föll illa, slog i huvudet och dog samtidigt som vi badade. Alla upplivningsförsök var förgäves. Tanken på att en medmänniska faktiskt ryckts bort från den idylliska stranden var tung. Själv reflekterade jag över att jag, som nästan dagligen läser och skriver om döden, faktiskt känner att den fiktiva döden inte har särskilt mycket med den verkliga döden att göra. Ofta får jag frågan: ”Hur kan du skriva om våld och död, är du inte lite skruvad då?” Hm, skruvad, kanske det. Men det är lögn och förbannad dikt. Och det är stor skillnad på deckardöden och verklighetens smärtsamma avsked.

Torsdagen den 21:a, kl 18.32. Jossan och jag sitter på Ibizas lilla flygplats och väntar på planet som ska ta oss till Palma de Mallorca. Vi har haft några underbara dagar tillsammans med goda vänner på Ibizas landsbygd. Sol, bad, massor av god mat. Och bäst av allt: Formentera, en flack, sandig ö på bekvämt båtavstånd från Ibiza stad. Oändliga stränder, så vita att man blir bländad. Ljusblått, ljummet vatten, som smyger sig in under svanken när jag solar i vattenbrynet. Låga, vindpinade barrträd. Ljung. Hit vill jag återvända och skriva. ”Finns inte mycket att göra här” upplyser mig servitören på Juan y Andrea, dit vi tar oss för att äta den berömda hummer-paellan och jag tänker: Det är ju precis så jag vill ha det.

I morgon far vi vidare till vänner i Sa Rapita, en liten by på sydöstra Mallorca. Där ska vi fira midsommar och hålla så hårt på de svenska traditionerna som bara utlandssvenskar kan. Fast vi kör nog rosé till fördrinken.

 

Hasta luego!

Skuggsida

Belinda Bauer blev väldigt omskriven när hon debuterade för något år sedan med deckaren Mörk jord. Hennes debutbok handlar om en pojke som ger sig ut på jakt efter sin morbror som försvann för över tjugo år sedan, och som då var i samma ålder som pojken är i nu. Det är väldigt bra bok och har man inte läst den så rekommenderar jag verkligen att man gör det.

Uppföljaren Darkside har nu hållit mig sällskap under några heta dagar här i Sydfrankrike och trots hettan och den blåa himlen har jag känt mig förflyttad till ett iskallt Exmoor, med snålblåst och snö. Darkside utspelar sig på samma plats som delar av Mörk jord, byn Shipcott i kanten av Exmoors hedar. Här mördas en gammal, förlamad kvinna i sin säng och byns lokala bobby, Jonas Holly blir oundvikligen indragen i utredningen, som leds av en extern grupp av poliser. Gruppens ledare, DCI Marvel, ogillar Jonas från första stund och tycker att han är en ganska korkad bypolis, men vad han inte känner till är att Jonas har avbrutit en lysande karriär inom internationella insatsstyrkan för att kunna ta hand om sin MS-sjuka fru Lucy. I takt med att spänningen stiger i den lilla byn och ännu ett mord äger rum blir också konflikten mellan de två männen allt mer uttalad. Jonas pressas också allt hårdare av det faktum att Lucys tillstånd oundvikligen försämras.

Darkside är en väldigt spännande bok, men trots det känner jag mig kluven till den. Bokens styrkor är uppenbara, karaktärerna är utmejslade med millimeterprecision, miljöbeskrivningarna fantastiska och det är verkligen spännande… Dessutom är boken sorglig och har en svart ton som jag verkligen uppskattar. Shipcott ligger jäkligt långt från Midsomer, om man säger så.

Så varför velar jag då? Jo, två skäl. Det ena är beskrivningen av Lucys MS. Alla som känner till något om MS vet att sjukdomen betraktas som en allvarlig kronisk, men inte dödlig sjukdom. Med dagens mediciner kan sjukdomens förlopp dessutom bromsas. Det gör mig faktiskt ganska ont att läsa om Lucy i boken och veta att porträttet av hennes sjukdom bidrar till att upprätthålla en felaktig bild av sjukdomen och dess konsekvenser. Om jag hade haft MS själv, eller varit anhörig till en MS-sjuk hade jag blivit både förbannad och fått fetångest. Dessutom tycker jag att det är lite slappt av författaren att inte göra bättre research kring ämnet eftersom så mycket i storyn bygger kring Lucy. OK, detta har inte med spänningen, eller den litterära kvaliten att göra, men det drar ner helhetsintrycket. Det andra är den psykologiska tvisten i boken. Den är, i mina ögon, inte trovärdig. Men så är jag ju psykolog också… det finns antagligen ett par miljoner poliser som tycker att de flesta deckare spricker på bristande trovärdighet när det gäller polisarbete.

Men. I stort är boken väldigt bra, även om jag gillar Mörk jord bättre. Så, min rekommendation blir: Läs båda!

C’est la vie!

Jag är på marknad i Revel, en vacker liten by i Tarn, i sydvästra Frankrike.  Här radas frukter, grönsaker och charkuterier upp i gamla trästallar av okänt datum. Lokalbefolkning varvas med turister, man fyller sina shoppingkorgar och samlas sedan på cafeerna som ligger runt torget för att dricka kaffe eller kanske ett glas vin och diskutera stora och små samtalsämnen.

En kvinna som hör mig prata med en försäljare frågar mig om jag talar engelska och jag nickar glatt

.-Congratulations! Quel match! Very good! Får damen fram på bruten engelska och ler mot mig.

-Je suis suèdois. Svarar jag och skakar beklagande på huvudet.  Ingen fotbollslycka för oss,, trots Mellbergs fantastiska mål.

-Ahh…suèdois… Hon tittar medkännande på mig och rycker sedan på axlarna. Och utbrister: C’est la vie!

Och jag kan bara hålla med henne.  Sånt är livet, Sverige är utslaget ur ett stort mästerskap. Jag är ingen kalenderbitare, men jag har en känsla av att det hänt förut. Att storslagna planer om världsherravälde inom fotbollen hastigt bytts mot svidande kritik i pressen. Själv tycker jag att det är lite trist, men vi som är i Frankrike får heja på de blåvitröda istället, och vår hyresvärd som är engelsman kan inte dölja sin förtjusning. C’est la vie.

Men en sak är i alla fall säkert. Fotboll är vackrare på franska. Det är underbart att höra två upphetsade kommentatorer utbrista superb och excellent när Mellberg närmar sig mål. Alltid en tröst, trots krossade EM-drömmar.

Fötterna i sanden

Äntligen. Fötterna i sanden. Rosévin till lunch. Jag läser på min I Phone att det är 13 grader och regn i Stockholm. Stackars svenskar, tänker jag. Man kan bli deprimerad för mindre. Jag har min egen teori om depression (förlåt, Åsa, det här är ju din turf). Jag tror att mörker och kyla kan få den mest jovialiske person att förvandlas till en livstrött människospillra. Alla, tänker jag, borde få uppleva detta: Värmen, Musiken. Maten.

I morgon: Ibiza. Återkommer med rapport.

Illetas, bara tio minuter från Palma de Mallorca.

Och på vägen från stranden kollar jag lite i tidningskiosken. Vad hittar jag om inte supertrevliga kollegan Åsa Larssons bok. På topplistan, dessutom. Hatten av!