Ett mirakel på orangeriet

Ibland är man med om saker som svänger om riktningen på ens liv. Under en hel livstid händer det kanske en handfull gånger. Man träffar en människa som man vill dela sitt liv med, man får barn, en nära anhörig dör, den man älskar vill plötsligt något annat med sitt liv. Det är de där tillfällena i livet som får en att fundera på vad som egentligen är viktigt. Vart vi strävar, och varför. Ibland innebär dessa ögonblick sorg, ibland glädje, och någon gång kanske en blandning av dessa två.

Jag var för något år sedan med om en sådan här livsomvälvande händelse, som kom att förändra riktningen på mitt liv. Jag hamnade i en konflikt med några personer som jag tillbringat många år av mitt liv med. I efterhand kanske det kan tyckas märkligt, eller onödigt. Ja, kanske till och med futtigt, men då var det som om hela mitt liv stod på spel. Under några månader förvandlades vardagen till ett inferno av ilska och sorg. Och under hela denna tid fanns också en röst som försökte göra sig hörd inom mig som frågade sig varför detta hände, och om det var värt det hela. Jag gjorde vad jag kunde för att tysta den, orkade inte vara klok, vuxen och förståndig i det hela utan lät alla känslorna bara löpa amok.

Sedan, ingenting. Ett tomrum och en saknad efter det som varit, men också ilska och besvikelse och en känsla av svek som ibland närmade sig hat. Jag försökte lägga locket på, inte känna efter, gå vidare. Jag trodde på fullt allvar att de destruktiva känslorna kanske skulle förgöra mig, så jag valde att trycka undan dem.

Och så plötsligt en dag landade ett sms i min telefon. En av de personerna som jag varit i konflikt med ville ses. Först stod jag bara med telefonen i handen och gapade. Jag hade lovat mig själv att aldrig ha med någon av de här personerna att göra igen, men ändå var den spontana känslan glädje. Men jag avvaktade ändå med svaret. Jag ville trots allt vänta, känna efter, fundera. Sedan blev det ett ja. Och så sågs vi, en iskall junikväll. Ännu en livsomvälvande händelse. Ett samtal om förlåtelse, om sorgen över att vi inte hanterade saker bättre då, men också om glädjen i att återse varandra. Ett samtal om vägval i livet, att välja det man måste göra och stå för det. Att stå för det man tror är rätt och den man vill vara. Och om gåvan att kunna förlåta och förlåtas.

Det finns sällan bara en sanning eller bara ett rätt eller fel. Livet består mest av gråskalor. Och någonstans under samtalet blir jag medveten just om storheten i detta som händer, att detta är ett av det ögonblick jag kommer ha med mig i resten av mitt liv. Inte en revansch eller en triumf, utan just en återskapad relation, en vän som kommer tillbaka. Livet som svänger åt ett annat håll igen. Att man kan ses igen, under andra förutsättningar och inte för att diskutera vem som hade rätt eller fel, utan bara gemensamt konstatera att det var sorgligt och förfärligt detta som hände och sedan komma överens om att ändå trots allt gå vidare. Det är överväldigande. Det är livsavgörande. Och kanske också själva storheten med livet.

En kommentar

  1. Anna Sedini skriver:

    Vackert

Kommentera