Världens bästa bok?

Jag blev ombedd att skriva ett boktips till Metro. Det skulle tipsas om världens bästa bok. Man fick använda sig av 250 tecken. Jaha…det var ju lätt. Hur många böcker har jag egentligen läst? Och vilken av dem är den bästa? Det är en omöjlig fråga att svara på eftersom det som är livsomvälvande under en viss tid i livet kan te sig banalt några år senare. Men kanske är ett kriterium för en riktigt bra bok just att den behåller sin kraft och laddning år efter år? Jag kommer att tänka på William Goldings ”Flugornas herre” som jag läste när jag var i tolvårsåldern. En bok som skakade om mig och som jag aldrig slutade tänka på. Åratal senare läste jag om den och den var fortfarande storartad. Lite på samma sätt har det varit med deckare jag älskar, som Sjöwall-Whalöös klassiska serie. Jag läste också dem någon gång på mellanstadiet och återkommer fortfarande ständigt till dem, som inspirationskällor och som förebilder. Men också böcker som tar en ut på det stora äventyret, i en helt annan värld, är betydelsefulla för mig. Jag älskar Tolkiens Ringen-triologi och Richard Adams ”Den långa flykten”. På senare år har jag förälskat mig i spanjorens Carlos Ruiz Safons böcker, för stämningen och känslan av saga och mystik som finns i dem. Men egentligen är det väl helt enkelt så att jag generellt sett älskar böcker. Nästan alla böcker. Allt från lättviktig spänning till djuplodande drama (fast det får inte vara för djuplodande, jag orkar inte ta mig igenom ”På spaning…”) Romaner, chick-lit, flickböcker, äventyrsböcker, barnböcker, bilderböcker, fantasy, kokböcker, repotageböcker, biografier… Fast till Metrobilagan blev det något annat, en kriminalroman såklart. Fast vilken får du läsa om i tidningen.

Det regnar nigerianska miljoner

Min högt värderade kollega Håkan berättade på sin blogg om hur många spännande mejl han fått från östeuropeiska kvinnor sedan han började blogga här. Själv har jag upplevt något liknande, fast det handlar inte om kvinnor, eller män heller. I stället verkar det som om en massa rika filantroper vill slänga sina miljoner på mig. Jag har inte summerat intäkterna, men inser att jag nu är ekonomiskt oberoende. Det här trillade tex in i mejllådan i morse:

”Mitt namn är Mrs Y. Ishii Taro, jag från Japan min far var i fastigheter leasing verksamhet innan han dog 2004. Jag kontaktar du i en tanke på att vi kommer att vara till stor hjälp för varandra som kloka utveckla en hjärtlig relation. mig själv
tillsammans med min syster försöker dölja miljontals dollar i kontanter i vårt garage för att undvika om $ 27.800.000 i arvsskatt i Japan.I har 2,061,681,295.50 JPY Japan yen Motsvarande $ 25,448,300.00 USD amerikanska dollar, som jag för avsikt att använda för investeringar ändamål overseas.This pengar jag sparade i en privat
uppfördes säker vaktbolag. Det är min advokat och jag själv som vet där pengarna förvaras. På grund av den rådande situationen i mitt land om statliga attityd mot min familj har det blivit ganska omöjligt för oss att använda dessa pengar i, så vi söker er
stöd för att överföra dessa pengar från Japan. Med tanke på att din hjälp behövs för att överföra denna fond, föreslår vi en provision på 21% Twenty One procent av den totala summan till dig för förväntade service och assistans, om du är intresserad så svara
omedelbart med ditt fullständiga namn och telefonnummer till min
privat e-post: yosh643@yahoo.com.hk

Svampgirig

Ja. Jag gillar hösten. Jag gillar att allt går tillbaka till vardagen och att det blir ordning och reda igen. Saker och ting flyter inte, helt enkelt. Man får använda kalendern igen. Anteckna viktiga möten. Boka in luncher och träffar med vänner som man har försummat hela sommaren. Man får köpa nya kläder och slipper gå i avslöjande toppar. Höst! Yes! Ni fattar…

Men det bästa med hösten är skogen. Och svamppromenaderna. Jag älskar att plocka svamp. Det borde vara tvärt om. Som barn tvingades jag ut i skogen av min pappa. Han älgade fram med svampkorg och kniv och jag och Camilla sprang efter som två små kortbenta hundvalpar. Jag var alltid sist, och tröttast. Men framförallt hittade jag aldrig någon svamp. Jag misslyckades alltid med att hitta de åtråvärda kantarellerna eller karl-Johan svamparna eller vad det nu kunde vara. Och om jag hittade någon svamp rynkade min allvetande pappa lätt på pannan och sade sedan något i stil med ”Det där är en strimmig doppskivling. Den är väldigt giftigt, lägg inte den i korgen”. Så där höll det på, tills jag blev tonåring och vägrade att gå in i skogen överhuvudtaget.

I vuxen ålder har jag lärt mig att uppskatta skogen och svampen på riktigt. Och dessutom har jag utvecklat en hyfsad svampblick. Jag är ingen expert och nöjer mig med soppar, kantareller och taggsvamp. En gång vågade jag mig på blodriskor men då hade jag ångest i en vecka efteråt medan jag väntade på att njurar och lever skulle lägga av. Det var inte värt besväret.

I helgen var det dags för svampplockning igen. I skogarna i Vingåker letade vi efter svamp och gissa om vi hittade massor… Efter en trög start med pluttkantareller sprang vi på ett gigantiskt kantarellställe i skogen. Och giriga som vi är gav vi oss hän och plockade och plockade… tills ryggen inte orkade mer. När vi kom hem insåg vi att det roliga med svampplockning är själva letandet och framförallt det ögonblick när man hittar svamp. Sedan är resten ganska tråkigt. Att rensa, förvälla och frysa in svamp är faktiskt skittråkigt, tom. Så tråkigt att vi gav bort en del till grannen. Men, nu när svampen är infrusen och den obligatoriska mackan är uppäten känner jag mig, trots allt, väldigt nöjd. Och är redo att börja om igen.

 


Fotografering för Amelia

Idag var Amelia här och fotade oss för sin kommande artikel om systerskap.

MIn lägenhet, förvandlad till fotostudio …

 

Vår fotograf, Simon.

 

Åsa får smink.

 

Åtta kilo foundation senare …

 

Torsdag = skrivardag

Idag är det torsdag. Det betyder att Åsa snart knackar på dörren, för på torsdagar sitter vi tillsammans och jobbar med nästa bok. Det tar tid att skriva bok. Ett år minst, i alla fall för oss. Så samtidigt som nya boken ”Innan du dog” kommer ut så påbörjar vi arbetet med nästa. Vi planerar intrigen, hittar på karaktärer, försöker blåsa liv i dem och funderar över spännande miljöer. Det hela är rätt strukturerat. Så var det inte från början. Då skrev vi mest det vi kände för, när vi ville, vilket straffade sig big time. Vi fick skriva om massor, för i en spänningsroman får inte alltför många trådar lämnas lösa.

Sådärja. Nu knackar det …

 

Vad ska man säga?

Jag har precis avslutat Hannes Råstams bok om Thomas Quick. I ett par dagar har alla i min närhet fått diskutera fallet TQ, oavsett om de själva har haft lust eller inte. Jag är tagen, bedrövad, utmattat och förbannad. Hela den här historien är väldigt intressant för mig eftersom den delvis handlar om kollegor till mig och hur dessa kollegor utfört sitt arbete. (de är alltså inte deckarförfattare utan psykologer, om någon nu undrade, deckarförfattarna sköter sina jobb betydligt bättre) Och jag häpnar när jag läser utdrag ur journaler och manuskript. Vad har man egentligen hållit på med där uppe i Dalarna. Jag skäms för att vara psykolog och tillhöra samma kår. Bortträngda minnen och bristande objektskonstans trängs med detaljer från fasansfulla mord som sägs vara begångna. Ingen tycks ha ifrågasatt patientens trovärdighet eller den möjlighet att det skulle kunna finnas andra skäl än just sanningen till TQs horribla historier. Som till exempel det faktum att han får terapeutens uppmärksamhet och intresse.

Det kanske är svårt att föreställa sig hur det kan vara på en låst avdelning om man inte jobbat eller varit patient på en sådan. Själv har jag inte varit inlagd, men väl arbetat som mentalskötare på en sluten avdelning under min psykologutbildning. Man måste ha klart för sig att det är oerhört långtråkigt där. Har man dessutom begränsat med kontakt med omvärlden kommer det mesta snart att handla om kontakten med personalen. Och vikten av att bli sedd kan inte underskattas. Att få prata med någon som lyssnar, att bemötas med intresse, att få extra tid och extra utrymme betyder oerhört mycket för de allra flesta människor. En frisk person skulle kanske kunna uttrycka dessa behov på ett sundare sätt, men har men en psykiatrisk problematik kan det vara svårare. Det är ingen hemlighet eller ens något ovanligt att patienter kan ta till drastiska metoder för att få tid och uppmärksamhet. Alla som arbetat med inlagda patienter som har ett självskadebeteende vet att detta kan öka och ”smitta” till andra patienter i takt med personalens ansträngningar att minska skärandet, eller brännandet eller var det nu kan vara. För vissa personer fungerar inte mer adekvata sätt att uttrycka sina behov och som personal måste man hela tiden gå på balansgång så att man inte bidrar till att öka t ex självskadebeteende. Det är hur som helst inte allt för långsökt att tänka sig att TQ:s erkännanden, precis som han idag säger, hänger samman med just uppmärksamheten han fick, i kombination med näst intill fri tillgång till mediciner.

Det finns ytterligare en aspekt på detta och det handlar om psykoterapi, om tradition och om vetenskapssyn. Idag pågår en debatt om psykodynamisk terapi kontra kognitiv beteendeterapi. Den här debatten har rasat i åratal och tycks aldrig avta. Jag är själv utbildad i KBT, och var en av de allra första som gick en psykologutbildning med denna inriktning på Stockholms Universitet. Jag är ingen fanatisk KBT:are. Jag har själv gått i en psykodynamisk utbildningsterapi under min studietid och jag har träffat många kloka och skickliga psykodynamiska företrädare under mina yrkesverksamma år. Men, vad jag vänder mig emot och alltid har varit starkt kritisk till är oviljan att utvärdera sig själv och det egna arbetet. Under min studietid fick jag ständigt höra att det inte gick att utvärdera psykodynamisk psykoterapi på samma sätt som annan behandling, att psykoterapi inte nödvändigtvis skulle syfta till att lindra symtom utan snarare något mer diffust, att uppleva en sorts insikt som i sin tur på magiskt vis kanske skulle leda till symtombefrielse. Om man hade invändningar mot detta möttes man under utbildningen av konstiga blickar och mummel om att man själv kanske inte hade uppnått den intrapsykiska mognadsnivå som krävdes för att förstå detta, utan att primitiva försvar satte käppar i hjulet. Jag hade när jag påbörjade psykologlinjen i min naivitet trott att jag skulle få någon typ av facit. Att om man hade problem si och så, så kunde detta bero på A eller B och behandlas med X eller Y. Istället upptäckte jag att det var den specifika utövarens tolkning som fick råda. Utövare A kunde alltså tycka på ett sätt, utövare B såg det hela på ett annat sätt och utövare C på ett tredje. Alla sätt var lika rimliga och logiska, bara de befann sig inom någon av de accepterade psykodynamiska teorierna. Att sedan tre olika psykoterapier kunde se helt olika ut var inget problem. Inte heller det faktum att psykoterapeuten alltid hade tolkningsföreträde. En kursare till mig klev på fel tunnelbana på väg till sin terapi och kom för sent och fick höra att detta var ett tecken på ”motstånd”. Själv blev jag som då var ensamstående mamma och konstant pank bjuden på en veckas resa till Kreta och tackade glatt ja, och berättade för min terapeut att jag skulle vara tvungen att boka av en session pga detta, och fick sedan höra att detta också var ett utryck för ”motstånd”. Jag ville helt enkelt inte lösa upp mina inre konflikter. När jag protesterade mot denna tolkning och försäkrade att jag var jättemotiverad var detta bara ytterligare ett bevis på ovan nämnda motstånd. Terapeutens tolkning var lagen, totalt omöjlig för en klient att sätta sig över eller kritisera. Ungefär samma process pågick i undervisningssalen, den psykodynamiska teorin var okränkbar och kritiserade man denna tydde detta på någon form av svårighet hos individen. För mig blev upptäckten av KBT en dramatisk aha-upplevelse. En strukturerad terapiform som sysslade med systematisk utvärdering och dessutom hade som mål att minska patientens lidande kändes som en enorm befrielse.

Men varför denna utläggning om olika terapiformer och om hur det gick till på psykologiska institutionen för femton år sedan? Jo, därför att om man använder sig av en psykoterapiform som inte tillåter kritik, utvärdering och insyn så bäddar man också för att individuella yrkesutövare kan hamna väldigt, väldigt snett. Att dessutom börja arbeta med bortträngda minnen och försöka rekonstruera dessa, utan att det finns någon som helst evidens för denna metod, och därutöver göra det på dömda patienter känns minst av allt flummigt och risken att orsaka skada känns överhängande. Jag tror och hoppas att detta inte skulle kunna ske idag, när de flesta psykoterapeuter oavsett inriktning börjat inse vikten av att faktiskt försöka utvärdera den egna verksamheten, och när allt fler huvudmän kräver att de metoder som används i deras verksamheter ska ha någon form av evidens.

Men, det förminskar inte den skada som TQ:s falska erkännande har orsakat. Anhöriga har fått lida alla helvetes kval och mördare har kommit undan. Hannes Råstam beräknar kostnaderna för utredningen och rättegångar till flera hundra miljoner kronor. Tid, pengar, smärta, rättsröta…  Jo, jag blir upprörd. Och det borde du också bli. Därför tycker jag att alla ska läsa Hannes Råstams bok. Gärna med reservationer och ett kritiskt öga. Gärna med intentionen att inte köpa allt som står i den allt för lätt. Läs den, läs sedan vad åklagare och poliser har att säga och bilda dig en egen uppfattning. Oavsett om du köper allt som Råstam har skrivit kommer du upptäcka att hans bok är fantastiskt bra och att den insats han som individ, författare och journalist faktiskt har gjort är otrolig.

Aldrig utan min borrmaskin …

Min högt värderade författarkollega, Håkan, påpekade att det kanske var läge att investera i en bokhylla. (En bild som jag la ut tidigare på bloggen visade dammiga, meterhöga boktravar på golvet i mitt hem.) Det finns olika sätt att besvara den frågan: Till exempel att jag gillar att ha golvet täckt av böcker (”hoarding” tror jag visst det heter på engelska) eller att jag inte haft råd (sant). Vad jag svarade var dock att jag saknade en snubbe som kunde skruva upp bokhyllan. Håkan, blev förstås förfärad av min heteronormativa syn på montering av bokhyllor. För hur skulle han veta att jag hasar omkring i mina butchiga fuljeans med Makitan i handen mest hela tiden? Och att jag helt landat i insikten om att jag klarar mig alldeles utmärkt utan man i huset.  

 

Med en fet Makita slår man hela världen med häpnad!

Felaktig marknadsföring

Betrakta bilden. Fundera på vad du ser? Vad är det här för bok? Vem är den tänkta köparen? För mig var det självklara svaret ”ja, inte är det jag i alla fall…” Men, jag hade fel. I mina ögon ser den här boken ut som en spänningsroman av det mer lättviktiga slaget, skrivet av en man för andra män. En bok där huvudpersonen är en hårding som skjuter skarpt och lägrar vackra kvinnor, samtidigt som han löser ett eller annat brott. Ni vet vad jag menar… En bok där handlingen är halvtunn, språket mediokert och mellanmänskliga relationer ointressanta.

Jag hade ett rätt, huvudpersonen Max Mingus är en hårding. I övrigt stämmer faktiskt inget. Boken Mr Clarinet av Nick Stone är en välskriven och mycket intressant och spännande kriminalroman av klassiskt noirsnitt. Max Mingus är en fd polis och privatdetektiv som precis avslutat ett långt fängelsestraff (på baksidan av boken står det att Mingus är oskyldigt dömd, vilket inte stämmer.) Trött, svartsynt och desillusionerad tar han på sig att lösa ett försvinnande från sitt hem på Haiti. En liten pojke är borta, kanske kidnappad. Familjen har anlitat privatdetektiver tidigare, men de har också försvunnit. Nu står deras sista hopp till Max Mingus. Jakten kan börja! Den här boken är spännande, smart och har en engagerande intrig, men det absolut bästa är beskrivningarna av Haiti. Författaren som själv har bott i landet och dessutom är historiker, kan massor om Haitis historia, kultur och religion. Här blandas anekdoter om onda diktatorer och kuslig voodoomagi, och allt är initierat och välformulerat. Jag har tagit upp den här boken i bokhandeln ett par gånger, läst på baksidan, tittat på omslaget och sedan lagt tillbaka den. Jag är glad att jag ångrade mig och faktiskt läste den. Mr Clarinet är nog sommarens mest överraskande läsning.

 

Ny bok, nya skor

När man har jobbart hårt och länge med någonting, till exempel en bok, kan man behöva belöna sig lite. Jag brukar köpa skor. Dyra, onödiga och ibland obekväma sådana. Och ja, de får mig att känna mig lyckligare och snyggare. Vem sa att lycka inte kunde köpas?

 

Åter till vardagen…

Nu är semestern slut, och det är dags att börja arbeta igen. Fast hur vet man egentligen det när man har förmånen att ha ett fritt och kreativt yrke där man styr sin egen tid? Svaret är: Det gör man inte alltid. Och det är en av de saker som är annorlunda med att vara författare. Arbetet är luddigt i kanten och saknar struktur. Du har ingen arbetsplats som du går till (jag brukar släpa mig ut från sovrummet till köket där jag har min skrivhörna, det fungerar sådär), inga kollegor som du kan hänga med i fikarummet, ingen chef som talar om för dig vad du ska göra och som blir arg på dig när du inte har gjort det du ska. Till fördelarna hör att inga semesterlistor behöver fyllas i, och att du får alltid ledigt de veckorna du önskar. Men, du måste vara disciplinerad och strukturerad, och dessutom gilla att vara ensam på dagarna.

Jag har ju haft eget företag under många år, men då jobbat tillsammans med andra. Och att ha en arbetsplats och kollegor är otroligt värdefullt, och det jag saknar mest nu när jag arbetar mer med skrivandet. Men, jag är ju ändå priviligierad. Jag har ju en skrivpartner, eftersom jag skriver tillsammans med Camilla. Och en tröst nu när sommaren är på väg att ta slut, och dessutom ett säkert tecken på att arbetet är på väg att sätta igång igen, att vi nu återupptar vår gemensamma arbetsdag en gång i veckan. Den stund då vi träffas, planerar, skriver och pratar intrig. Äntligen får vi verkligen sätta igång med bok nummer fyra och dessutom skriva en novell och kanske också andra projekt. Så, även om det känns vemodigt att börja lämna barn på dagis igen, kolla mejlen oftare och känna de första stråken av höst i luften så känns det samtidigt roligt också. Nu får jag äntligen hänga med Camilla igen…