Bästa lördagsnöjet!

Vad sysslar egentligen en författare med lördagar? Går på spännande utställningar? Äter brunch med intressanta och kulturella vänner? Åker på weekendtrip till stortstäder runt om i världen? Jag vet inte hur det är med alla andra författare, och kan ju egentligen bara svara för mig själv. En av mina favoritsysselsättningar är att åka till den föga glamorösa återvinningsstationen. Få saker fyller mig med så mycket tillfredställelse som att rensa ut allt sk*t som samlats i garaget, i förrådet under trappan, i tidningskorgen och i skåpet under diskbänken. Jag lastar bilen full och åker sedan i väg till Högdalens återvinningsstation. Ibland får jag köa, men det är det värt. Sedan börjar sorterandet, kartong och wellpapp till en container, plast i en annan, glödlampor till en tredje och odefinierbara prylar i ”Brännbart”. Det tar så där en 20 minuter och sedan är det klart! Det är fint i garaget, under trappan och under diskbänken, och i tidningskorgen är det tomt. I alla fall den närmsta veckan. Hurra! Jag känner mig duktig och det blir städat hemma och dessutom får man ha sina fulaste träningsbrallor på sig. Pröva återvinningen du också, det slår brunchen och utställningen med hästlängder, och dessutom är det gratis!

Bokmässeblues

Det är den tiden på året när man är trött, på gränsen till utmattad. Bokmässetrött, konstaterar syrran och jag. Det är inget att leka med. Tröttheten och känslan av meningslöshet som följer på bokmässan kan vara svår och sitta i länge.

Det beror inte på alkoholintaget i baren på Park, på olika scenframträdanden eller signeringar. Kanske handlar det om alla förväntningar som byggts upp under året, men som oftast inte infrias: seminarium för fem deltagare, signeriningar då inga läsare dyker upp. Men. I år var det annorlunda. Någonting hade hänt. Det var nästan fullt på vårt seminarium och vi fick stå och signera böcker i en lång stund. Och hela tiden kom trevliga människor fram till oss och tackade för den senaste boken ”Innan du dog”. Så, vi åkte hem lyckliga, men icke desto mindre utmattade och fortfarande lika frågande: Vad fan är det som gör att man blir så trött i Göteborg egentligen?