Fredagsrapporten vecka 22

Sista fredagsrapporten! Den här veckan var lugn. Men ändå lite kryddad.

Måndag: inne på dag 7 av 9 dagar i rad! Lite lätt trötter. Men ändå så pass alert att jag mailades med en journalist för Modern Psykologi, som skriver en artikel om spöken, samt med en av de ansvariga på årets bokmässa, och förlaget. OCH jag skrev en bit på kvällen. Satt uppe till sent, med kaffe. Alltså till klockan 2 på natten. Inget jag rekommenderar. Ibland bara behövs det.

Tisdag: jobbade stängning, det vill säga klockan 20. Hm, ja, och en Valldabo kom in och handlade mina böcker, också. Jag fick lov att signera! Sådant blir man glad av.

Onsdag: kort sista dag i raden, redan vid 15-tiden smet jag iväg. Tog en spårvagn in till centrum, mötte upp med bästa vännen och fikade. Efter att ha sett Göteborgsvarvet, och alla hurtbullar, köpte jag ett par löparskor också. Nu jävlar.

Torsdag: Ada, min redaktör, stod på flygplatsen och såg att Kaninhjärta rekommenderades i Pocketshop. Till alla dem som läst och gillat Cirkeln och Eld. Jag tackar, jag. Lite kontakt med förlaget angående Kaninhjärtas släpp i Danmark. Och lite kontakt med hotellet i Österrike, där vi ska bo nästa vecka … klippte mig nere i centrum, och hälsade på inne i en av de mindre boklådorna. Repade mod och presenterade mig, jag visste att hon visste vem jag var, och det är en lustig grej. Det här att bli igenkänd som författare. Hur ansiktet liksom förändras på personen, och deras ögon börjar lysa.

Fredag: jobbar sista dagen innan semestern! Och allt känns fint. Men det blir ganska många pauser i skrivandet, känner jag. Inte riktigt den kontinuitet som skulle behövas. Jaja. Lite bergsluft, och jäklars vad skriv det blir sen!

Ha det fint nu, hörni. Vi ses, vi hörs, vi råkas.

/Christin

Kommentera

Tack för mig!

Imorgon kommer min sista fredagsrapport här. Utöver detta tänker jag tacka för mig. Jag tror jag aldrig varit så seriös med ett bloggande förut. Verkligen lagt ner tid och möda på vissa inlägg här, bara för att. Och känner mig nöjd. Nu stundar nya tider …

20130529_194427 20130529_194412 20130529_194608

Men innan det ska jag ha semester.

Tack, Books & Dreams, för detta tillfälle! Tack alla ni som läst. Jag hoppas att vi ses på riktigt, en dag. Kanske under bokmässan i höst?

Annars får ni ge er in och läsa på min vanliga blogg.

Trevlig sommar!

 

2 kommentarer

  1. cyndi skriver:

    Och jag har läst varenda inlägg.
    Tack :-)

  2. carolineeriksson skriver:

    Lycka till med den fortsatta författarkarriären och allt annat, Christin! Kanske vi ses i något bokrelaterat sammanhang framöver, vem vet? Allt gott//Caroline

Kommentera

Bokmässan 2013

Igår lades programmet för årets bokmässa upp på nätet! Äntligen! Mitt seminarium blir på torsdagen, 26 september, klockan 16:30.

Det blir mitt första, någonsin. Alltså, jag har inte ens varit publik på något tidigare. Mest traskat runt på mässgolvet, insupit atmosfären. Spanat efter kändisar. Men i år, då kommer jag sitta på scen. Tillsammans med min förläggare. Det ska bli så kul!

Mässan är galet härlig. Som en bikupa. Full av aktivitet, och luften är elektrisk. Förra året var jag grön och ödmjuk, tänkte att ingen nog hade större koll på vem jag var. Att jag inte skulle lägga så mycket tyngd i det. Skillnaden är väl att jag blivit lite, lite större. Brett ut mig lite, lite mer. Ett av mina löften till mig själv är att aldrig bli högfärdig eller drabbas av hybris (svårbotligt …), därför kan det ibland ta lite tid för mig att förstå när något sägs som är ganska stort. Som när jag satt på scen under LitteraLund, och moderatorn sa ”ja, Kaninhjärta är ju utlånad hela tiden”, och flera i publiken, mest bibliotekarier, instämde. Eller detta att jag är ett seminarium. Själva topicen. Jag tänker att det nog kommer några stycken. Kanske fem. För att inte bli ledsen om det inte kommer någon alls (vad gör man då?).

Även det här med att bli recenserad och intervjuad – det ska aldrig gå mig åt huvudet. Så är det, bara. Aldrig, aldrig. Jag ska fortsätta vara den jag är, bara lite mer. För att bli publicerad och läst, det är att bli förstådd. Och jag tycker det känns fantastiskt. Eftersom jag alltid tillhört gruppen introverta, som de flesta verkar ha missat, eller missförstått.

Vilket faktiskt leder mig in på en förundran; människor bemöter mig annorlunda nu. Delvis för att jag är ”en offentlig person”, men också för att detta att bli författare, att leva min dröm, också har förstärkt min person. Förtydligat mig. Jag bemöter människor annorlunda, och pratar på ett annorlunda sätt. Enligt min man. Han tycker min röst blivit högre, starkare. Nästan för stark. Så att han ryggar tillbaka. Och det stämmer, min röst är starkare, jag är starkare. Ända nerifrån magen och ut. Jag vågar dessutom ta av andra människors tid till att formulera mig, så att jag får sagt vad jag menar. Förut försökte jag ta så lite tid som möjligt. Stressade fram mina ord. Ibland blev det fel.

Det har hänt att personerna jag stämt träff med i egenskap av författare varit nervösa, fnittriga. Och det har gjort mig alldeles paff. Tills jag börjat vända på perspektivet. Nog skulle jag också känna viss spänning inför att träffa någon, en musiker, artist, konstnär, författare, som gjort något jag tycker om eller är imponerad av. Men ändå. Det är ett lustigt perspektiv, det jag har fått. Hur jag blir bemött, betraktad, tilltalad. Jag tycker om det. Helt utan hybris, så klart. Som om jag är värdefull, på något sätt.

Kommentera

Sommarvakuum

Det är snart juni! Herregud …

Fågelbarn har funnits ute i handeln i två månader. Lästs, recenserats, googlats, klappats, skickats, signerats, sålts. Så snart Göteborgs-Posten tyckte till släppte jag taget. För det var vad jag hade väntat på. En recension i största tidningen på västkusten. Mer förväntar jag mig inte. Eller, det som händer från och med nu ser jag som en bonus.

Så, jag har gått in i mitt vardagslunk igen, och det är så ljuvt. Bara vara jag. Jobba på jobbet, fila på nästa bok, och ibland signera ett kaninhjärta eller ett fågelbarn. Idag kom en kund in, till exempel, och köpte Fågelbarn av min kollega. Jag hörde dem prata en bit ifrån. Hon berättade att boken ska vara med i deras läsecirkel. Att hon skulle komma in efteråt, och säga vad de tyckte. Jag brydde mig inte om att tränga mig på. Ibland passar det inte att ge sig tillkänna. Och det är som sagt skönt. Att bara vara jag. Glida runt bland människor i stort sett anonym. Det händer att någon kopplar, eller att jag presenterar mig, och då blir de så klart glada. Men för det mesta är jag bara ett bokhandelsbiträde. Med naturligt orange hår. Som vissa kvällar inte riktigt vill gå och lägga sig. Utan dricker kaffe, skriver till ett, två på natten, sover fyra timmar, vaknar och kommer tillbaka. Till hyllorna med böcker. Något rödögd, men också lycklig.

IMG_2841

När sommaren kommer, och förlagen släcker ner, uppstår ett behagligt vakuum. Eller, nu tycker jag det är behagligt. Förr, då jag väntade besked, var det inte kul att redaktörerna och förläggarna tog semester. Så klart. Sommaren betyder privatliv. I vart fall för mig. På lördag börjar det, och resten av sommaren tänker jag leva. Och skriva klart min nästa bok.

Kommentera

Hemligheten med Hemligheten

Det finns en massa olika läger kring detta med positivt tänkande och manifesterande. Jag förstår alla röster. De som säger att positivt tänkande leder till lycka och framgång, de som säger att positivt tänkande skapar oerhörd press, stress och så småningom nedstämdhet. De som säger att det är skitsnack. De som påstår att det fungerar, alltså, att man kan tänka sig till sin dröm. Att det man fokuserar på växer. Att man är Gud i sitt eget liv.

Jag tänker såhär; hitta balansen. Allt är en fråga om balans. Hade jag inte tänkt positivt kring min författardröm, hade jag, i slutändan, inte blivit författare. När jag tänkte positivt, vågade jag överhuvudtaget tänka tanken att jag en dag faktiskt kunde lyckas. Och när väl den tanken var planterad kunde jag börja drömma på allvar. Föreställa mig vissa scener. Sätta upp vissa mål.

Men det räcker så klart inte att tänka. Eller, tänker du att dina tankar ska bli verklighet utan din hjälp, då kommer balansen in i bilden. För att våga tänka tanken, och börja tro på den, det är en sak. Den andra saken är att ta chanserna när de dyker upp. Att göra det som krävs för att du ska utvecklas åt det håll du vill komma. Somliga, däribland jag själv, behöver gå jättelångt åt det hållet och helt tappa balansen innan drömmen är manifesterad. Då tippar det över åt rätt håll, igen, tills man hamnar i mitten på vågen. Tills allt slit faktiskt betalar sig.

Jag är fullständigt övertygad om vår egen gudomlighet i våra liv. Det är absolut vi som styr. Men inte över andra. Alltså ska vi inte tyngas som bara den av att allt som händer oss är vårt eget fel. Snarare kan vi vara lite besvikna på oss själva om vi hade en dröm vi struntade i, av bekvämlighet eller annat, och en dag, i framtiden, ångrar att vi inte vågade pröva. Vi kan vara besvikna på oss själva om vi tar ut vårt humör på någon annan utan att säga förlåt, jobbar kvar på samma ställe hela livet, trots att vi vantrivs, försitter chanser som dyker upp (som ett slags överjordiskt ingripande), inte säger det vi menar och känner och tycker, lever upp till andras förväntningar istället för våra egna, och så vidare.

Baksidan med positivt tänkande är denna; när man lärt sig att inte REagera på människors beteende, utan istället tänka att denna person kanske har en dålig dag, eller inte vet att man kan lösa konflikter på annat sätt än genom att vara arg, och så vidare, där har åtminstone jag stannat av. Och blivit något slags slagkudde. Den som inte gör motstånd. Som bara förstår människor så till den milda grad att det börjat kosta. Positivt tänkande har gjort mig lycklig. Istället för att hata idioter, förstår jag människor (inte alla, men 90 % kanske!), jag har fått bättre tålamod, ett lugnare sinne, och jag uppskattar varje dag, varje minut. Jag känner tacksamhet. Balans. Men positivt tänkande har också gjort mig lite för snäll. Det är ju en sak att sluta reagera impulsivt på andra människor, en annan sak att glömma agera. För det är nästa steg. När du säger något, eller gör något, är tanken med positivt tänkande att detta ska vara övervägt. Lite grann, i vart fall. Tänk efter, före. Men aj aj, gör något, säg något!

The Secret av Rhonda Byrne ska man ta med en nypa salt. Hon har absolut fått tag i en tråd, men hon glömmer den stora bilden. Ungefär som att titta på en sida av myntet. Och tro att det räcker. Kay Pollaks Att välja glädje, det är däremot en ypperligt bra bok för den som vill bli lite lyckligare. Inifrån och ut. Man kan också läsa Dr Brian Weiss Many lives, many masters. För att höja blicken, lite grann.

Trevlig måndag på er.

Kommentera

Fredagsrapporten vecka 21

Nästa vecka blir min sista, här. Sedan lämnar jag, både bildligt och bokstavligt; vi ska till Bad Gastein, Österrike, på bergsvandring. Varma källor-bad. Femrätters varje kväll. Dessutom fyller min man år mitt i. Det ska bli så jäkla gott med semester!

Men innan dess:

Måndag: intervju med Kungsbacka-Nytt ute i Vallda. Mail från en läsare, som älskade både Kaninhjärta och Fågelbarn, vilken lycka! Också kontakt med författarkollega och styrochställare på dagensbok.com. Ska recensera en bok för dem i mitten av juni, håll utkik! Skrev också lite. Som om lusten återvänder. Plötsligt har jag lust till det jag brukar ha lust till, som att träna, och jag börjar få rätt känsla för skrivet, igen. Äntligen.

Tisdag: klev in i en nio dagar lång jobbperiod. Tur att jag inte jobbar sent varje dag! Korrläste artikeln från Kungsbacka-journalisten, blev riktigt bra! Mailades lite med förlaget om kontakten med en annan tidning. Medan jag jobbade, alltså. Smartphones är riktigt smarta … dessutom gräsänkling. Så jag kollade Les Miserables på kvällen.

Onsdag: min syster var beräknad denna dag, men ingen unge kom. Vi går alla i väntans tider med henne, drömmer om hennes mage, tar med henne till BB trots att inget vatten gått … jag mailade med förlaget igen, denna gång om Kulturhuset Kåken, som ska arrangera något för ungdomar under bokmässan i höst. Om jag vill vara med, vilket jag ju vill. Så klart! Vi ska även sponsra ett projekt i staden med lite böcker … Amanda Hellberg nåddes av ett Fågelbarn, också. Härligt!

Torsdag: åh, en ganska vanlig dag. 11-15 på jobbet, hem, dammsög, lagade mat, ni vet? Tog en glasspromenad på kvällen och såg Älvsborgsbron på håll, när den badade i bländguld. Och, så klart, artikeln var i Kungsbacka-Nytt. Jag får väl mitt ex idag (fredag)? Jag hoppas det. Men systra mi har tagit kort:

Fredag: idag blir dagen då jag cyklar till jobbet första gången i år! Jag vet, jag är lat. Och kräsen när det gäller grader och luftfuktighet. Ska ju stå i butik. Kan inte lukta svett och ha utregnat smink, då. Mailar med förlaget om en intervju under bokmässan. Mycket bokmässa nu. Faktiskt massor. Allt planläggs och byggs upp, och jag ser så fram emot dessa få, intensiva dagar! Blev helt slut förra året. Ändå något av det bästa med att vara författare.

Kommentera

Skrivandet komprimerat

Till er som går i skrivartankar, här kommer mina tankar om skrivande:

  1. Textlabbet vid Bona Folkhögskola i Motala, en distanskurs med en verklig träff per termin. Träffar som faktiskt förändrade mitt skriv ordentligt. Det att sitta i ring och diskutera texter. Det att andra diskuterade min text. Rysligt, och fantastiskt! Lärorikt så det förslår! Och viktigt, om man menar allvar med sitt skrivande. På så sätt träffar du personer som är som du, och det i sig ger oerhört mycket skrivlust, men du lär dig också att välja vilka du ser upp till, vilka du ska lyssna på, och vilka du inte håller med. Vilka du kan bortse från. För man kan inte behaga alla läsare. Vad man än skriver kommer alltid att ogillas av någon. Den här kursen är min nummer ett! Man tilldelas en handledare, sedan får man uteslutande jobba med sitt projekt.
  2. Skrivarlinjen vid Skrivarakademin i Stockholm, ännu en distanskurs som gav mig mycket. Den är att föredra för dig som vill jobba med skrivandet som hantverk, då man går igenom olika sätt att skriva, rentav manus till teater/film! Experimentell och rolig. Inga riktiga träffar ingår, och de sista veckorna jobbar man med ett större, eget projekt. Då tilldelas man en handledare, som på Textlabbet, och det gillade som sagt jag.

Båda kurserna avgjorde saken för mig. Jag var en ung, på-näsan-skrivande tjej när jag klev in, och jag var en något äldre och insiktsfull tjej när jag kom ut på andra sidan.

Sedan, skrivandet som sådant:

Synopsis: ja, absolut. Faktiskt ett ganska utförligt, och det hänger ihop med ett första utkast, då jag skriver igenom hela historien i ett nytt dokument, korta snuttar alltså, det kanske blir sammanlagt tio sidor som mest, och sedan, på synopsbasis, kan jag ändra om och justera, lägga till och dra ifrån, innan jag kommit längre än så, vilket ju är barmhärtigast mot berättelsen och dig själv. Jag ser till att veta slutet för det ger mina historier driv, och sedan, när jag känner att synopsis är hyfsat färdigt, delar jag upp det i lagom stora kapitelsjok.
Det här dokumentet är levande under hela processen, här i skriver jag av alla lappar jag gör anteckningar på under dagarna, och låter mina ingivelser och impulser få plats här, eller sådant jag lägger märke till eller observerar under dagen.

Moodboards: det händer att jag använder sådana, men framförallt bilder. Det finns en tjej här på västkusten som har en fotoblogg, och som, omedvetet, har stått modell för Maryanne. Likaså Hanna, hon har också fått ett riktigt ansikte av en modell för Gudrun Sjödén.

Inspirationslåtar: det används varje gång, faktiskt. Anna Ternheim och Laleh och Beach House och Boy & Bear och Florence and the Machine har varit inspirerande för bok två, exempelvis. Jag citerar en av dem i bokens början.

Skriv/dag: det är så olika! Från början körde jag hårt med mig själv, men jag har lärt mig nu att den energi som går åt när jag skriver är samma energi som går åt när jag lever i övrigt, om så när jag träffar vänner och familj, eller när jag städar/tvättar/bäddar, och numer hushåller jag med energin och är mer rädd om mig. Därav skriver jag oftast inte om jag jobbat heldag. Annars, när jag väl sätter mig ner, brukar det bli minst ett kapitel, oftast två, ungefär tjugo sidor.

Antal ord/dag: det har jag faktiskt ingen koll på! Jag återkommer om det senare idag. Men jag kan tänka mig att det blir lite stressigt att räkna ord. Jag räknar hellre sidor, eller vilka svårigheter jag tagit mig förbi, liksom själva prestationen.

Scenerna i ordning eller helt på fri hand? I ordning, absolut. Varje scen påverkar resten, och kommer de inte i ordning kommer bokens helhetskänsla spreta, enligt mig. Jag lär mig saker allt eftersom jag skriver, och inte ens jag vet vad som ska hända i boken, då, som sagt, synopsis är ett levande dokument.

Kommentera

Var kommer all svärta ifrån?

Det senaste har jag fått tankar på att, istället för att skriva mörkt, skriva ljust. Mina böcker har alltid en överton av mening. Mörkret har en ljus sida. Men jag vet att det är tung läsning. Svärtan i mig börjar dock skingras. Jag har berättat det jag velat berätta, om det allvarliga. Delvis för att inte upprepa samma historia (jag är väl ingen Dan Brown!), men också för att låta det bli bättre för Hanna. Det märks i bok tre. Inte lika hemskt. Ändå fullt av vemod.

Vemod är faktiskt ett bra ord för den boken. Det, och vad kärlek egentligen är.

Min svärta kommer från massor av olika saker. Ser jag på min släkthistoria finns svaren där. Jag växte upp i Vallda, ett Bullerbyn IRL. Sommarlekar till sent på kvällarna, grillade bananer, pantburken, sardinen. Skuggjage och vattenkrig. Mormor och morfar bodde på andra sidan skogen. Vi var hos dem minst en gång i veckan. Moster och hennes man bodde också nära. Stor, stark tillhörighet. Stor, stark trygget.
Så gick mormor och fick cancer.
Efter hennes död blev allt svart. Som om olja läckt ur ett kärl, och inte gick att tvätta bort. Inte på vanlig väg.

Det finns, trots detta, en ljus, underrepresenterad del av livet. Majoriteten människor, den grå massan, som det aldrig står om i tidningarna. Eftersom de är ganska vanliga, och tråkiga. De älskar varandra. Jobbar varje dag. Sätter barn till världen. Lever och dör. Godheten dominerar i världen, men de procenten som begår brott får oss att undra och ifrågasätta. Det är en vinkel jag tänkt på, och som långsamt smyger sig in i mitt skrivande.

Vi får se vad det blir. Dock kan jag nog aldrig släppa svärtan helt, precis som den aldrig släpper taget om mig. Hur ljust det än blir, finns en motsats. Jag kan styra över procenten. Över storleken på skiten och storleken på paradiset. Så är det.

Kommentera

Bokomslag – hur går det till?

När jag var grön i bokbranschen (så till vida att jag inte var antagen, utan just börjat skicka in manus) tillverkade jag ett omslagsförslag. Det var svart. Och mitt eget ansikte skymtade fram ur skuggorna. Kanske en häftig bild. Men hjälp … det är först nu, på andra sidan linjen, som jag förstår hur oerhört dumt det var. Böcker är liksom inga konstverk, så som tavlor eller keramikkrukor eller glasfigurer, utan ett verk, samtidigt en produkt. Som ska säljas. Jag har ingen utbildning eller kunskap om vad som säljer, vad som attraherar. Det har däremot omslagsmakarna. De som jobbat med bild och foto och program i datorn. De som har både teori och praktik.

Som författare har jag absolut saker att säga till om. Men det är inte min idé de bygger på, direkt. De tar fram förslag, sedan får jag tycka till och säga mitt. Första omslagsförslaget till Kaninhjärta gjordes av en duktig tjej. Min spontana reaktion var ändå NEJ. Bara så. Nej, nej, nej. Fel, fel. Och det sa jag till förlaget, till deras stora förfäran (mitt förlag får ofta höra mina åsikter, nog oftare än de skulle önska). Vi försökte ändå ett par turer, innan vi alla insåg att jobbet skulle flyttas över till någon annan. Snarare några andra; Richard Schöldström & Fredrik Remnefalk.

Min bild av Kaninhjärtas omslag var tvärtemot det omslag killarna tog fram; vitt, med inslag av spets, och två identiska flickor med ljust, långt hår som liksom flöt ut ur ljuset. Jag kan som sagt inte det här med vad som säljer. Däremot kan jag bildtänk. Jag är ju konstnär.

När jag fick se omslaget, så svart det var! Herregud! Och samtidigt … det var såhär omslagen såg ut för mig förr i världen. Då jag snickrade ihop dem själv. Svart, svart mörker, och ett ansikte som kikade fram. På något sätt hade Richard och Fredrik lyckats skrapa fram något underliggande, i min text. För ser man omslagen tillsammans, mitt jättegamla och det som till slut blev, är det ju faktiskt tydligt:

Sand KANINHJÄRTA OMSLAG

På baksidan av Kaninhjärta finns en vit siluett av en kanin. Det var min idé. Djurtemat är som ni säkert märkt genomgående. Därför finns det en skata på baksidan av Fågelbarn. Efter ett tag vande jag mig vid omslaget till Kaninhjärta. Jag var väl med och petade i lite detaljer, annars var det taget. Omslaget till Fågelbarn, däremot, lämnade jag lite inspiration till killarna inför. Jag föreslog att boken skulle vara vit, och inspirationen var mitt visionboard:

VISION~1

Fågelbarns omslag blev omedelbar kärlek. Jag bara såg och älskade direkt. Nickade ivrigt. Ja, såhär, precis såhär! Fantastiskt fint.

omslagsskiss1

Vi var lite osäkra kring färgen på titeln. Men när jag fick förslaget koppar passade det ju perfekt!

Bokomslag är alltså, som det mesta med boken, utöver själva råmanuset, ett teamwork. Jag överlåter gladeligen åt killarna att ta fram kommande böckers omslag, också. För de vet vad de gör.

Kommentera

Att referera till Bibeln

… idag? På fullaste allvar? Jag vet inte. Men när jag möter människor som gör det blir jag ilsk. Ungefär som hundar ibland kan reagera på personer med ett mentalt handikapp. Något är galet. Något känns skevt. Jag vet bara inte vad.

Långt innan jag kunde bilda mig en åsikt kring religion, särskilt kristendomen, var det något som gjorde ont i magen varje gång jag satte mig i kyrkan och prästen började tala. Jag tittade på människorna runt mig, och undrade om ingen annan, bara jag, tyckte att det han sa var dumt? Bara jag, som ville veta vad vi sysslade med? Vad vi gjorde här?
Skulle mannen i vit mantel stå närmare Gud än jag?
Var alltså hans ord Guds ord?
Vad menades med det?
Och var fanns modern i fadern, sonen, den heliga anden? Hon som satte livet till jorden om och om igen, var inte hon viktig?
Herregud … jag kunde inte sluta ifrågasätta, tyst, inuti mig själv. Mer och mer. Varför skulle jag tacka Gud för något jag själv åstadkommit? Varför skulle jag lägga mina problem i Guds händer, istället för att ta hand om dem själv? Varför skulle jag bli förlåten för något som inte ens var fel?

Kyrkans, eller något annat heligt hus gudsuppfattning, finns inte i det jag ser, runt omkring mig, eller det jag känner är sant djupt inombords. Istället finns en underton, frigjord från alla religioner. Små strömmar i oss, och jorden, och det som växer. Förnimmelser, ögonblick, viskningar. Blinkningar i drömmarna, i tankarna, i orden som plötsligt studsar ur oss. Som binder människor samman. Trots att vi inte ens har träffats förut. Något starkt, stadigt, ursprungligt.

”The Universe wants not only to experience that manifested life, it also wants to experience peace and something that is not touched by the continuously fluctuating forms. It wants to know itself deeply, directly, in its essence. That really is the root of spirituality. The Universe not only wants the outward movement, but it also wants the inward – the return movement to the One. Every human being also embodies these two movements. It seems that you are torn sometimes between the outward movement into form, and the inward return movement to the Source where it all started. The Source that was never really lost, it is always there because it is timeless, and it is within you. You feel drawn back to that, and that is the pull toward spirituality, peace, Stillness.”
Eckhart Tolle.

Ibland blir vi vår instinkt. Ibland får vi underliga ingivelser som råkar rädda liv. Ibland dör någon, och vi påminns om vad vi är, hur länge. Och varför. Det, om något, är Gud. Det inuti oss. Våra lustar, våra drifter. Vår kärna. Långt från gubbar i lustiga dräkter, gamla böcker skrivna av män på en tid då man trodde jorden var platt, fördömande tankar om homosexuella, låsta dörrar kring viktiga hemligheter, övergrepp på barn. I Guds namn. Varför skriver jag allt det här?

Vi hade en kund inne hos oss tidigare i våras. Jag vet inte vem han var. Men någon dag senare fick vi ett mail där han skrev, att bordet med barnböcker som vi hade skyltat upp skulle tas bort eftersom det i stort handlade om häxor, vampyrer och annat strunt. Att det är så ondskan letar sig in i hemmen, till våra barn. Att det, i Bibeln, står att häxor ska man inte låta leva.

Jag ville be honom definiera ondska. Bara för att se vad pappskallen svarade. Men jag lät bli.

Däremot, om han en vacker dag kommer tillbaka, ser att häxorna fortfarande ler på omslaget till en massa böcker, i sällskap med medialt utvecklade barn, spöken och gastar, varulvar och vampyrer, om han en vacker dag vågar dra sina referat öppet, kan det hända att jag biter honom. Hårt. Och kanske citerar tillbaka, bara för att jävlas; And you will know I am The Lord when I lay my vengeance upon you!

Kommentera