Fredagsrapporten vecka 13

Det är SÅ mycket känslor relaterat till ett boksläpp. Oavsett om man har gjort det förut. Det går inte att avvänja sig. Känslorna och tankarna virvlar runt i mage och bröst, man känner sig rastlös, orolig, förväntansfull, dömd. Och sedan, när dagen kommer, tror man att allt ska hända. Så händer bara en del av det. Vilket kan vara både bra och dåligt.

Jag förväntade mig att recensionerna skulle poppa upp som svampar i måndags. Till viss del poppade det. Bokbloggarna var snabba, men tidningarna är fortfarande, fem dagar senare, tysta. Förmodligen betyder det inget (tänker jag, och försöker bortse från att GP recenserade på Kaninhjärtas recensionsdag!), eller så betyder det något. Frågan är i så fall vad?

Svenska Dagbladet har hört av sig till förlaget och sagt att det kommer en recension om ett par lördagar (återkommer med länk). De lät också meddela att jag inte behöver vara orolig. Jag lutar mig mot det, så länge.

Måndag: Fågelbarn släpptes. Jag fick inget gjort på hela dagen (försökte att inte googla mig själv, men gjorde det ändå, och recensionerna har än så länge varit toppenbra!). Vandrade mest runt här hemma tills klockan närmade sig 4 på eftermiddagen. Då gjorde jag mig fin, satte mig i bilen och körde till Akademibokhandeln på Frölunda Torg, där släppminglet för min bok hölls. Allt gick väldigt bra!
Det här var också förlagets första dag på bokmässan i Bologna/Italien. Tydligen regnar det där nere. Tråkigt.

20130325_185435

Tisdag: jag började känna mig kass (panik), men jobbade ändå heldag i butiken. Hoppades rösten skulle hålla inför morgondagen. Åkte hem och störtade ner på soffan, bäddade om med filt, kurera, kurera!

Onsdag: körde ut till Lindholmen här i Göteborg, och Kanalhuset. Medverkade i P4 Göteborg med Lena Rångeby. Det gick bra. Trots att jag var nervös. Fick liksom blodad tand och vill göra om. Igen!

20130327_144931

Sjuk författare med katt.

Torsdag: not much, at all! Gick hemma och hostade, oerhört osexigt. Fick dock skrivit (!) för första gången på många dagar. En viktig och känslig scen i bok tre, som jag tror blev bra. Känner ett enormt sug efter att få avsluta . Typ, isolera mig, jobba klart, låta manuset vila i sisådär en vecka. Redigera på datorn. Printa ut. Låta vila lite till. Sedan läsa igenom. Göra de sista ändringarna. Sedan skicka till förlaget. Sedan, förhoppningsvis, få manuset antaget.
Ja, i övrigt, kollade lite dokumentär på SVT och kände mig väldans vuxen.
Förlaget kom tillbaka från bokmässan, också. Ska bli spännande att se vad som gick i lås …

Fredag: deklarerar. Eller FÖRSÖKER. Hoppas på tillfriskning så att jag kan göra något riktigt lajbans i helgen.

Det blir lite tyst här några dagar framöver. Tisdag nästa vecka hörs vi igen!

Till dess, glad påsk på er!

Det smäller högre

… när det är skrivet på engelska:

2013-03-25 16 51 43

Av någon anledning kan jag inte förstora upp bilderna mer än såhär, men klickar ni på den kan ni läsa. Detta är ur katalogen New Swedish Young Readers, som Kulturrådet tar fram en gång per år med ett urval av årets barn- och ungdomsboksutgivning. Förlaget, som är nere i Bologna på bokmässa (de asen), skickade bilden. Och jag känner mig oerhört lycklig.

Jag menar …
… om Kaninhjärta (Rabbitheart): ”Her language is rhythmic and dazzlingly beautiful, and the setting so closely described that we can almost feel the oppressive summer heat on our skin”.
… om Fågelbarn (Nestlings): ”as intense and suggestive as a chamber play. It is as brilliantly written as it is horrifying.”

Med detta sagt: nej, böckerna är inte översatta till engelska, än så länge finns rättigheterna till försäljning (vad jag vet), detta är inte deras ”satta” titlar. Kulturrådet skriver på engelska för att, vad jag tror, katalogen ska fungera bättre internationellt.

Hur jag blev antagen – del 2

Eller, hur jag rent PRAKTISKT blev antagen.

Strax över tjugo år tyckte jag att jag skulle bestämma mig. Antingen skulle jag satsa fullt ut på min dröm eller ge upp den, att gå och småpytsa ledde absolut ingenvart. Så jag sökte och kom in på Bona Folkhögskolas Textlabbet, en skrivkurs på distans, vilket innebar att jag kunde skriva på heltid, hemma, och ta ut fullt CSN. Som att vara författare! Mina föräldrar undrade vad jag skulle bli SEDAN. Alltså, vart skrivkurserna skulle leda? Jag tänkte ge ut en bok, sa jag, och hoppade på ytterligare en skrivkurs när den första var över.
Skrivkurser, brödjobb, skrivtimmar till sena nätterna (ganska mycket kaffe), så passerade sju år. Sju jäkla år. Ganska skrämmande, egentligen. Jag tvivlade ganska mycket, men jag drömde mer, och skrev på samma gamla manusidé, om och om igen. Vidareutvecklade, invecklade, avvecklade. Jag nådde min gräns, till slut, och tänkte att jag skulle pröva mina vingar. Skriva något nytt. Testa hur bra jag kunde vara, om jag skrev precis vad jag ville.

Det blev Kaninhjärta.

Under mina sju år fick jag kontakt med olika förlag, däribland Damm. Vi förde en lång, från deras sida tålmodig korrespondens, och jag skickade manusversion efter manusversion till de stackarna. Och de läste igenom, kom vissa gånger med kritik, men tackade nej. Jag skickade in nästa version. Så höll vi på. De läste en version, samtidigt som ett par andra förlag, däribland Gilla Böcker.
Det tar sin lilla tid att få besked från förlagen (ska man bli författare måste man närma sig tålamodets yttersta gräns) (och att vara bestämd och påstridig och företagsam). Under tiden som jag väntade hade jag tänkt skriva en road-bok om en mc-knutte. Istället lyssnade jag på Kent. Och två tvillingflickor, med ljust halmhår och hjärtformade ansikten, dansade till musiken i mitt huvud. De stod i ett litet rum, med utsikt över en liten gräsmatta, och bortanför den syntes en vidsträckt kohage och en vidsträckt himmel. Jag började också höra en röst som malde och malde utan vare sig kommatering eller punktering, som om hennes tankar alltid flödade. Det var Anne. Jag var körd. Jag började skriva, som i ett rus, jag skrev och skrev.
När Ada Wester på Gilla hörde av sig angående den gamla manusidén version 8 och sa, att hon tyckte om det hon läste men upplevde manuset som inte riktigt moget, skickade jag Kaninhjärta till henne. På samma gång skickade jag Kaninhjärta fler förlag, bland andra Damm.

Jag minns inte hur många dagar som passerade. Men Damm hörde av sig: de gillade väldigt mycket. Skulle ta upp manuset i nästa möte, sedan lämna besked. Var något annat förlag intresserat?
Jag mailade Gilla, de skulle läsa under helgen och återkomma nästa vecka.
Det blev helg. Jag höll på att AVLIDA.
Måndag, tystnad. Jag jobbade. Ett missat samtal på mobilen: Damm. Jag sms:ade Gilla: de ringer inte om det inte är positiva nyheter. Gilla behövde några dagar till, några dagar till!
Jag ringde Damm. De ville ge ut mig. Jag höll på att AVLIDA, SERIÖST. Men jag höll mig kall och affärsmässig, och förklarade för dem att jag behövde några dagars betänketid, då ett annat förlag också visade starkt intresse.
Några minuter senare kommer ett avtalsförslag på mailen.
Jag var universums centrum. Det är inget jag rekommenderar.
Saken var den att ville Gilla ha mig, då var jag SÅ bra. Jag hade ju lagt märke till deras utgivning, och hur människor liksom lyste upp när de pratade om förlaget. Det fanns något där, en känsla, ett ljus, och jag var dödssäker: fick jag chansen skulle jag tacka ja.
Ada Wester ringde mig en torsdag.
The rest is history.

KANINHJÄRTA OMSLAG

Men jag kan inte låta bli att ibland, när jag behöver, gotta mig åt att jag, lilla, strävande JAG, fick välja mellan två förlag.

Fågelsläppet

Fågelsläppet gick bra. Trots att jag nervade inför det. Typ, hela måndagen, NERVADE. Jag hade massor av olika tankar. Som, vad skulle mamma säga? Vad mamma säger är ju väldigt viktigt. Det skulle visa sig att hon redan hunnit läsa halva Fågelbarn, och undrade vad jag hade för bild av moderskapet, egentligen?

Det är ju så att jag är grymt intresserad av psykologi, alltså = läran om själen. SJÄLEN intresserar mig. Alla lager på lager på lager vi människor består utav, alla personer vi kan vara, beroende på situationer, hur vi i våra familjer växer upp tillsammans, och ihop. Jag själv har vuxit upp i en bullrig familj full av kärlek och stoj (tänk Sunes familj, och ni har det ganska exakt). Just därför fascinerar motsatsen mig. Jag tänker, destruktiva familjer? De är som sekter. Beroendeställningar, maktbegär, övergrepp av olika slag, illvilja, psykspel mot varandra. Jo. Man kan ju undra vad jag har för bild av moderskapet. Eller av familjer, på gränsen till sammanfall. Men det är svärtan som fascinerar mig. Vad som skulle hända, OM? 

Hur länge kan man leva i förnekelse?

Föds man god eller ond?

Vad skapar en mördare, och varför?

Vi gick inte så djuplodande i vårt samtal, min chef, Emma Salomonsson, och jag. Istället pratade vi om hur det var att debutera, vad mina böcker handlar om, vad som inspirerar mig.

20130325_180442

20130325_183043

20130325_183152

20130325_185435

Mina nära och kära tog upp 80 %, men där satt också ett och annat bokbloggaransikte. Faktiskt också ett par bibliotekarier. Och det gick SÅ BRA. Jag tror, faktiskt, att jag börjar få kläm på det här nu. Som jag nojjat, herregud! Äntligen, äntligen börjar jag finna något slags balans i att stå inför människor och prata.

Det är nästan så att jag faktiskt längtar till nästa gång. Och det är ett stort, plötsligt steg att ta.

Ett axplock recensioner:  

Det mörka tornet
Stringhyllan
Bokbild/Ella
Elina
Christine med e
Bim
Anna

Fredagsrapporten vecka 12

Den här veckan gick fort. Sjukt fort. Jag har gjort både vettiga och ovettiga saker. Here it goes:

Måndag: högst ovettig dag. Jobbade 11-16. Nervade inför onsdagen. Skrev inget. Jäklars, vad jag längtar efter att få skriva.

Tisdag: jobbade sent. Åt thaimat. Nä. En högst ovettig dag, den här också.

Onsdag: packade väska, duschade, sminkade och klädde mig, tog en för tidig spårvagn, vankade runt på centralstationen, tog tåg mot Stockholm, taxi till Bondegatan 13. Medverkade på Gilla Böckers bokfest. Pratade inför cirka 60 personer. Det gick förvånansvärt bra. Jag fick till och med signera böcker efteråt.

Torsdag: åt frukost med mitt förlag. Åkte solbelyst och makalöst vacker tågresa tillbaka till västkusten. Fikade med min chef och förberedde oss inför måndagens släppmingel för Fågelbarn. Kom hem, åt lax, avslutade dagen med en film.

Fredag: jobbar 11-15, ikväll blir det tacos. Japp, så är det. En ovettig dag, högst olitterär. Eller, en helt vanlig, även för en författare. Jag skulle aldrig klara mig utan mina vanliga dagar. Tänk, att ständigt flaxa runt till bokevents? My God …

Från och med nu till tisdag är jag mycket tyst. Jag ska nämligen nätvägra tills jag haft mitt boksläpp/recensionsdag. Bear with me.

Trevlig helg!

016

En författare på sofflocket. Viktig överlevnadsstrategi.

Bokfesten på Louie Louie

Här är jag! Nyss hemkommen efter Stockholmsresa, Gilla Böckers fantastiskt mysiga bokkväll på kafé Louie Louie, fnissig frukost med Ada och Anna idag och, väl tillbaka i Göteborg, en fika med min chef på Akademibokhandeln inför släppjippot för Fågelbarn (måndag 25 mars), en fika som blev till ett långt och gott samtal. Såhär är det: jag har världens bästa förlag, och världens bästa chef. 

20130320_190335

Ada Wester och Anna Danielsson Levin. De syns lite halvbra, men är hur söta som helst. Vårens och sommarens böcker presenterades. Sedan fick jag ställa mig bredvid Anna, och vi hade ett samtal om mina böcker och mitt författarskap. Jag tappade inte tråden en enda gång, vilket gör det här till mitt bästa framträdande hittills. Efteråt kom flera av de som var där fram och gav feedback, och tyckte jag hade varit både proffsig och inbjudande. Trodde jag skulle gråta. Av lättnad, alltså. Jag tycker det är så svårt att prata inför människor. Men tydligen är jag bra på det. Nu vet jag dessutom hur det känns att göra rätt.

Så, tack, alla ni som var där. Alla ni som sa så fina ord, och ville ha mina böcker signerade. Jag känner mig så glad och tacksam!

20130320_225350

Med mig hem från kaféet fick jag en lite nattamat av den urgulliga personalen (tack!!). Vet ju att jag, efter varje framträdande, brukar bli glupande hungrig. Mumsade i mig hembakt bröd och goda apelsinklyftor, sedan gick jag och lade mig. 

20130321_111511

Idag, när jag lämnade Stockholm, kände jag mig som världens lyckligaste människa. Det var tyst på tåget, solen gnistrade i snön, magiskt.

20130321_113125

Längre än såhär blir inte mitt inlägg. Jag är, som vi säger i Göteborg, som ett ursketet äpple.

Mot Sherwoodskogen!

Idag reser jag från väst till öst = Stockholm. Det här inlägget blir kort och informativt. Men till alla ni som ska till Gilla Böckers jippo – vi ses där.

Och till alla ni som inte ska – hörs imorgon.

Det andra släppet

25 mars är det recensionsdags för Fågelbarn.

Japp. Så är det.

Eftersom jag ska ha mitt släppmingel samma dag (?!), tänker jag inte läsa en enda recension. Inte förrän dagen efter. Eftersom recensioner, som ni säkert förstår, är oerhört känslomässiga för en författare. Och att det, på släppminglet, förväntas av mig att prata inför människor, vilket jag är ganska skakis inför.

Jag tänker be min man gömma alla tidningar som dimper ner i vår brevlåda på morgonen. Och jag tänker nätvägra. Och jag tänker ha mobilen på ljudlös. Så, till er som planerar att komma: snälla, SÄG inget. Varken positivt eller negativt. Okej?

Har ni missat? Här kommer:

The text i förstoring:

 

Hur jag blev antagen – del 1

Livet är sammansatt, som en lång kedja. Just precis nu är jag skitglad åt vissa saker och orolig över andra, som det oftast är, för de flesta. Men tittar jag tillbaka på liknande situationer kan jag se att allt ordnade sig. Varenda gång. Det blev BRA, så till vida att jag tog mig igenom, jag tog mig vidare. Lite klokare, lite bättre. Och det ena ledde hela tiden till det andra. Hade jag inte gjort si, hade så inte hänt, hade hon inte kommit i min väg, hade vi inte blivit vänner, och så blir frågan ”hur gick det till när du blev antagen?” oerhört mer intressant.

Hade inte Ada Wester ansett att det finns för lite spöklitteratur i dagens Sverige, hade hon inte tittat lite extra på vad jag skriver. Då hade hon inte ringt mig, när jag jobbade på Ett riktigt jävla skitjobb (idiotchefer, dåliga avtal, dåliga scheman, hela klabbet), och sagt att de älskade Kaninhjärta. Att de hade läst hela natten lång, att de hade gråtit, att det här var riktigt bra, att de ville ge ut mig.
Hade jag inte läst Donna Tartts Den hemliga historien, hade jag aldrig insett hur man KAN skriva, hur man kan väva ihop historier, hur man kan vinkla, använda perspektiv, framställa karaktärer.
Hade inte damerna på bokhora.se, i olika inlägg, skrivit om sin fäbless för tvillingar i litteraturen, hade jag inte kommit på huvudtemat i Kaninhjärta.   
Hade jag inte släppt taget om min gamla manusidé och vågat pröva något nytt (vilket blev Kaninhjärta), hade jag inte blivit antagen. Åtminstone inte då.
Hade jag inte kämpat med min gamla manusidé, hade jag inte gått skrivarkurser, hade jag inte lärt mig skriva, hade jag inte lärt mig ta kritik (i vart fall hyfsat).

20080613_00332

Hade jag inte varit missnöjd med livet vid cirka tjugo års ålder (extrajobb, dyr egen lägenhet och en dröm om författarskap, som luft i mina händer), hade jag inte valt att satsa hundra procent på mitt skrivande, tänkt ”nu eller aldrig” och hoppat på en skrivarkurs. 
Hade jag och Lotten inte skrivit vår fantasyserie (för hand i kollegieblock, 12 böcker lång), från dess att vi var 14 tills vi blev 16 år, hade jag aldrig insett hur fantastiskt roligt det är att skriva, och hur väl det stämmer överens med vem jag är.
Hade jag inte tänkt på döden så som jag gör, hade jag aldrig kommit fram till mina svar, hade jag aldrig kommit fram till mitt ämne.
Hade mormor inte dött när jag var 14 år, hade jag aldrig tänkt på döden.

Det finns mer som lett fram till där jag är, nu. Men jag kan enkelt se att den första, och största, förlusten jag genomlevt är fröet till mitt liv idag.