Fågelbarn – the story

Faktum är att Fågelbarn, som idé, är äldre än Kaninhjärta. Trådarna sträcker sig genom tid och rum till det allra första manuset jag skrev, drygt tjugo år gammal. Datorn var en ful, gammal sak med rassligt tangentbord. Manuset hette Tre prinsessor (jättepinsamt), och tanken var denna: en stark kvinna med utvecklad medialitet och trassliga familjeförhållanden försöker leva upp till omvärldens förväntningar, samtidigt gå sin egen väg, har vänner, bor i Göteborg. Pendlar mellan att vara öppen eller att hålla tyst. Lite olika sidospår. Lite hemskheter, som driver på och gör karaktärerna stressade; det måste hända nu, nu, nu!

Manuset har hetat Duett, Mellan dig och mig finns ingen himmel, Rostfågel (börjar arta sig …), och har sett ut på en massa olika sätt. Men aldrig såhär. 

omslagsskiss1 

För att kunna skriva Fågelbarn var jag först tvungen att skriva Kaninhjärta. Man kan säga att jag blev litterärt förlöst. Efter kaninsläppet strippades min gamla, gamla idé ner till sin kärna: familjen. Jag tycker det är SÅ intressant med familj. Just detta att vi inte väljer våra föräldrar eller syskon, att barn som far illa håller hårt på lojalitet, oavsett, att gränsen för vad som är okej suddas ut, att man växer ihop, symbiotiskt, att destruktiva familjer liknar sekter. Och så vidare. Om relationer som sådana är intressanta, är relationerna inom familjen VÄLDIGT mycket mer. Där har vi ytterligheterna för det mänskliga sinnet, eller vansinnet. Övergrepp, misshandel, mord, allt hemskt vilar på grunden av att känna varandra väl. Eller, FÖR väl. 

Vad händer om en mor är strängt religiös, och får en dotter som, enligt vissa, betraktas som häxa?

Vad händer om en far är oerhört noggrann med det ärvda företaget, och sätter en större stolthet i det än i sin roll i familjen?

Vad händer om en pojke med psykopattendenser föds in i den här familjen?

Vad händer om ett barn dödar ett annat barn?

Solförmörkelse.

Just på grund av att idén är Den gamla idén, är den känsligare för mig. Jag är oroligare nu än jag var inför släppet av Kaninhjärta, och jag var, tills förra veckan, säker på att bli sågad. Nu börjar jag se lite förlupna ord här och där, som tillsammans formar en insikt: ni gillar Fågelbarn mer än Kaninhjärta.

MER?

Den är hemskare, på alla sätt, och jag mådde stundtals dåligt av att skriva den. Jag trodde jag skulle göra er illa! Jag rentav ångrade mig, och nästa bok (som jag, faktiskt, skrev klart just i helgen) är ljusare, som en motreaktion, eller en kompromiss. Typ ”hänger ni med mig på Fågelbarn, ska jag ge er något fint efteråt”. Och så ÄLSKAR ni?

Jättekonstigt.

Illustrationerna var min idé. Det känns fint att de är med, som en uppmjukning eller inblick. Och Hanna är med. Allrakäraste Hanna. Lite lik mig, men i stort min raka motsats. Hennes uppväxt är också den en motsats, en motpol till min. Man kan säga att jag söker mig till det jag inte vet, och när jag skriver om det lär jag mig. Man kan också säga att temat i boken är för tungt (blytungt!) för en ungdomsbok. Men ni vet nog att jag inte skriver för ungdomar, vid det här laget. Utan unga vuxna. Det är en viktig skillnad.

Kommentera