Börjar bli

… kry efter värsta förkylningen på länge. Den som sätter sig mitt i nyllet? Och gör en ganska ömklig? Japp. Jag har varit hemma i snart en vecka. Och författare som går hemma i full skrivmundering (mjuk tröja, leggings, nopperkofta) har i regel svårt för att låta bli själva skrivet. Så, jag avslutade råmanus till bok tre igår. Det var inte särskilt mycket kvar. Men ändå! Jag avslutade! Kom igen! … näpp. Det börjar likna ett jobb, det här, mer och mer. Inte för att jag slutat älska det, snarare yran över att avsluta en bok; den är inte lika huvudlös längre. Mer ett konstaterande. Där var den historien klar, nästa?

Manuset ska få vila någon dag (eller så börjar jag läsa om en stund …), sedan ska det korrläsas och rättas i datorn. Sedan ska det printas ut, och korrläsas en gång till. SEDAN brukar jag skicka in till förlaget, och hålla tummarna. Jag tror det blir antaget. Men man vet aldrig. Det finns inga garantier, och den svävande, kittlande känslan är både skön och hemsk.

Jag ser att Enligt O och Boktokig recenserar. Imorgon intervjuas jag av Göteborgs-Posten. Från noll till hundra, som vanligt med författarskapet. Jag ska planera klädsel och gaska upp mig. Det är ju, faktiskt, ännu en dröm, ännu ett mål, som uppfylls. Måste komma ihåg att nypa mig själv ibland, så jag fattar. Att det här händer. Mig. Nu. Radio. GP. Hemmamys i nopperkorta.

Kommentera