Insikten X 2

Vi har prövat något, min man och jag: korttidsfasta. Efter att ha sett en oerhört intressant dokumentär på tv om kolhydrater och protein, och hur dessa får våra kroppar att gasa, gasa, gasa och nyproducera celler, vilket föranleder ålderssjukdomar och cancer. Fastar man ett par dagar i veckan, det vill säga, inget äter på minst 16 timmar med sömn inkluderad (man får dricka kaffe, te, vatten, bara det inte innehåller socker eller mjölk), stimuleras produktionen av hjärnans egen tillväxtfaktor BDNF, som bidrar till att skydda hjärnceller och bilda nya synapser. Istället för att nyproducera celler börjar kroppen reparera de som redan existerar, och sänker värden som inte får vara höga, med tanke på hjärtsjukdomar och så vidare. Läs gärna vidare här, eller sök på ”korttidsfasta” eller ”halvfasta”. Det här borde vara känt. Istället riktar vården och läkemedelsindustrin in sig på sådant de kan få pengar ur, som mediciner. Att fasta är naturligt, och en alltför billig metod.

Hur som helst, igår var första gången, och allt jag kunde tänka på var mat. Nu har jag ätit första måltiden på 24 timmar, en för mig vanlig frukost bestående av två äggmackor, en kiwi, en plupp d-vitamin (som jag kallar solsken i en kapsel) och te. Och jag börjar känna mig normal igen. Kanske något klarare i skallen, och lättare i kroppen? Jag ska absolut träna idag, också. Ta en lång promenad innan GP-intervjun.

Under fastan igår jagade jag upp mig, av någon anledning, över det här med skrivandet. Jag känner att jag har bråttom med att prestera. Jag känner att jag, inte ens nu, riktigt kan vila mot mitt författarskap. Att jag, om jag gör det, tappar taget. Och det är jävligt tråkigt. När ska jag känna mig trygg med tanken att jag KAN skriva, att jag ÄR utgiven, om inte efter bok två? Och veta att jag, även i framtiden, kommer att komma på historier, som jag ju gjort hela livet redan?

Jag smider medan järnet är varmt, jävlar vad jag smider, hela idépärmen är full. Jag griper varje strå, varje tråd, varje frö, inför kommande år, om jag skulle få idétorka. Som en ekorre samlar nötter inför vintern. Men snälla någon. NEJ. Jag måste skärpa mig. Get my shit together. Det är inte okej att vakna klockan tre på natten (säkert hungerns fel) och försöka knäcka koden ”den feta klassikern”, i tron att skrivandet är en sinande källa av kreativitet. Jag måste lugna mig. Jag måste tro. Och jag måste våga.

20130403_183026

Historier av den magnituden tvingas inte fram. De kommer med livet. Dessutom spelar bokens tjocklek ingen roll. Så länge boken är bra kan jag luta mig mot den, ändå. Jag KAN luta mig mot Kaninhjärta OCH Fågelbarn. Det är en fråga om insikt.

Kommentera