Kaninhjärta – the story

Ur min dagbok år 2011:

20110304: påbörjade igår boken om tvillingarna. Kan nog bli något stort. För tvillingarna känner jag med hela hjärtat.

 20110527: jag har skrivit klart Kaninhjärta. Jag bör nog inse att min första tanke stämmer: längre än såhär kommer jag inte på egen hand.

Jag ögnade igenom min gamla moleskine igår. Det var ingen rolig läsning. 2011 var ett tungt år för mig. Jag var ganska svart i sinnet. Mycket nådde sin kulmen, både privat och skrivmässigt. Jag hade dessutom brödjobbat på olika ställen, med olika nivåer av idioter, i flera års tid, samtidigt som jag kämpade för att bli författare. Så, 2011 kändes som ett bra år att ge upp. Kaninhjärta var mitt sista försök. När jag skrev Kaninhjärta skrev jag mitt bästa. Jag ville göra det lite som att sjunka med flaggan i topp. Här ger jag allt! Take it or leave it.

Idén till Kaninhjärta består i flera olika delar. Jag var grymt inspirerad av tanken på ett par tvillingar med tudelat mediumskap. Tvillingtanken, i sig, fick jag från bokhororna, och deras lästips; Den hemliga historien av Donna Tartt. WOW. Vilken jävla bok det är.
Hur som helst. Jag råkade lyssna mycket på Kent 2011 (doh …), och fick se, för mitt inre, ett par tvillingsystrar dansa till musiken i ett blekt, smått deprimerande rum. Det blev en av de första scenerna i boken.
Därutöver har jag i efterhand märkt att jag flirtar med Sofia Coppolas The Virgin Suicides.

När jag skrev fanns en markant skillnad; eftersom detta skulle vara mitt sista försök (innan jag började leva ett ”vanligt liv”) tog jag god tid på mig. Jag pausade, mitt i början, då jag aldrig brukar pausa. Och jag återupptog skrivandet först två, tre veckor senare. Det var då jag kände en starkare dragning. Efter det skrev jag klart ganska snabbt.

Tanken var att berätta om mitt Vallda ur ett annat perspektiv. För mig är platsen idyllisk, trolsk, full av magi och barndomsskimmer. Om där istället fanns smärta, mörker, gränslöshet? Jag ville berätta om de märkliga åren då man blir vuxen, om stegen man tar, om hur man lämnar vissa människor bakom sig i språnget. Dessutom tycker jag att många vuxna aldrig blir vuxna, bara äldre, men att vi glömmer det. Eller glömmer att förstå. Det ville jag ha med. Plus mina tankar kring själen, livet och döden, och det att vi inte vet allt. Jag ville ha med mina egna erfarenheter av skuggiga verksamheter och seansgrupper, men också dem jag mött som varit på riktigt. Som varit knivskarpa.

För mig är spöken en självklarhet, likväl som kärlek mellan samma kön, mänskliga styrkor och svagheter, att ingen är god eller ond. Att det snarare handlar om konstruktiv eller destruktiv kraft, och att vi är dem som lägger värderingar i detta.

Kaninhjärta blev just så som jag ville att den skulle bli. Boken blev också stommen i mitt författarskap. Utifrån den hittade jag mitt författarjag, alltså vad jag faktiskt kan, hur bra jag faktiskt kan vara. Den kommer alltid ha en särskild plats i mig.

När boken blev antagen, blev jag den jag alltid varit innerst inne. Långt, långt därinne. Om jag tänker efter är det inte underligt att jag var bitter innan jag släpptes ut.

 

4 kommentarer

  1. carolineeriksson skriver:

    ”När boken blev antagen, blev jag den jag alltid varit innerst inne. Långt, långt därinne.” Så vackert. Oerhört träffande beskrivning. Känner igen mig fullt ut.

    Ett senkommet välkommen till den här sidan från en av dina bloggkollegor/Caroline

  2. Christin Ljungqvist skriver:

    Tack, och tack! :) trevligt att råkas. Jag märker att jag här, till skillnad från min vanliga blogg, skärper mig. Och skriver sådant som kanske är mer intressant. Får hoppas jag tar med mig det härifrån, sedan.
    Stort lycka till med debuten! Tycker din bok verkar alldeles förträffligt ryslig /Christin

  3. carolineeriksson skriver:

    Tack:-) Och fortsatt lycka till med författarkarriären (som verkar gå på räls!)

  4. Christin Ljungqvist skriver:

    Ja, det går bra, det här. Bit för bit, steg för steg. Men nog som du säger: på räls.

Kommentera