Den riktiga författaren

Sedan 25 mars, då Fågelbarn släpptes, har jag väntat på en speciell recension. Den i Göteborgs-Posten. MIN tidning. Stadens tidning. Den alla, i princip, läser här. Och den har inte kommit än. Trots att de var först med att recensera Kaninhjärta förra året, samt publicerade en intervju med mig för två veckor sedan. Och har recensionen färdigskriven. På redaktionen. I väntan på … vad?

När man släppt en andra bok blir man författare på riktigt, enligt Sveriges Författarförbund. När man släppt en andra bok blir man hårdare recenserad. Förmodligen. Sägs det. Därför trodde jag att Fågelbarn skulle sågas. Eller småhuggas lite. Inte att den skulle tas emot så fint som den faktiskt blivit. Varken när jag skrev den, läste vad de första bloggarna tyckte, eller tidningarna.
Det är ju det här med att vara författare. På riktigt. Väntan försvinner inte för det. Oron försvinner inte. Jakten, drömmen, sökandet. Allt är inte säkert. Bara några få garantier. Man ska fortfarande ha tålamod. Kanske göra annat än att bara vänta, eller skriva? För stunden är det mitt stora problem. Jag vaknar, varje morgon, och kastar mig över GP på hallmattan. Varje morgon i 36 dagar. Jag skriver på bok tre för att inte bli slapp. Jag läser recensioner, samlar dem på hög, letar genast efter nästa. Som en bekräftelsepundare. Nästa kick. Nästa vidkännande. Och jag vågar inte, för en sekund, lita på att jag faktiskt har lyckats.

Att bli författare på riktigt, och sluta vara debutant, har gått smärtfritt lätt och rosbladsbestrött. Det har inte levt upp till mina förväntningar någonstans. Och det är väl det som är problemet.

 

En kommentar

  1. Janina Kastevik skriver:

    Åh, jag förstår precis! Jag blev SUPERglad över recensionen i GP i går. Men det är DN som är ”min” tidning. Och skulle de få för sig att recensera (vilket jag verkligen inte förväntar mig) så skulle det kännas väldigt speciellt.

    Samtidigt tycker jag att man, som BU-författare, får vara väldigt nöjd över att över huvud taget få recensioner i dagspress. Det är, tyvärr, långt ifrån alla förunnat.

Kommentera