Att besöka en skola

Det är ju så, när man gör annat (och inte sitter vid datorn och kollar mailen var 5:e minut), att ALLA plötsligt hör av sig. Medan jag var hos systra mi och hennes två barn idag (nej, jag har inte skrivit, jag har LEVT lite) fick jag bland annat ett mail från min förläggare, och ett från en skolbibliotekarie. Första gällde bokmässan i september (presentationstexten av mitt och förläggarens seminarium, seminarieprogrammet, som de övriga programmen, släpps i slutet av maj!), andra gällde ett skolbesök till hösten.

I januari i år gjorde jag mitt första skolbesök ever som författare. På mitt gamla gymnasium, Aranäs, i Kungsbacka. Det var intressant. Jag blev superfint bemött av två jättepeppade bibliotekarier, och eleverna var rara. Däremot, innan, tvekade jag ett bra tag, velade fram och tillbaka. Skulle jag, skulle jag inte? Och efteråt var jag glad att jag hade gjort det. Nu vet jag ju att det inte är något för mig.

Jag beundrar lärarna som ORKAR få igång tonåringar, som ORKAR engagera dem i ämnen som matte och kemi. Eller, fördelen med att föreläsa inför vuxna är att de, oftast, skrattar åt skämt och vågar ställa frågor. Skolmiljön tillåter inte sådant beteende på samma sätt. Jag minns själv hur det var. Man är inte särskilt lössläppt som tonåring på gymnasiet. Man aktar sig för att sticka ut, åtminstone de flesta. Därför kämpade jag mig blå för att alls få något slags bekräftelse. Och som min syster sa; det är betydligt trevligare att föreläsa inför människor som självmant kommit för att lyssna på en, än de som tvingas, under lektionstid.

Så, jag tackade nej. Och undrar just hur andra författare tänker kring detta med skolbesök, skrivarverkstäder? Hur tänker ni?

Jag är hemkommen från Kungsbacka, där större delen av min familj bor (i, eller kring, som i Vallda). Jag ska byta om till mjukkläder, dricka min kopp te och skriva.

Jag och systerdotter Theya idag. Vi kollade Svärdet i stenen. Bra film. Håller än.

 

Kommentera