Jag säger som Astrid Lindgren

Jag kommer förmodligen aldrig skriva en bok som inte handlar om döden, på ett eller annat sätt. Döden i egenskap av död, eller döden i egenskap av liv. Konsekvenser, ytterligheter, kontraster. Insikter kring vad som faktiskt är viktigt. Det stora perspektivet är absolut jätteviktigt, eftersom det är det perspektiv vi hela tiden tappar. Vi ska så klart leva på jorden, tänka på jorden, som jordbor. Svävar vi högt upp bland molnen blir inget gjort. Men att bli påmind, titt som tätt, om sin egen dödlighet, och att småsaker just är småsaker, och att det också, med största sannolikhet, finns mening och skäl bakom allt som händer, det tror jag är bra.

Mina böcker speglar min livs- och dödsuppfattning. Genom att upptäcka spökena i livet har jag slutat vara rädd för döden. Alla rädslors stora moder. Så klart är jag fortfarande rädd, exempelvis för smärta. Som i att plågas till döds genom sjukdom eller olycka, eller att någon i min närhet går över på ett hemskt sätt. Smärtan i att leva. Den är jag rädd för. Men rädslan är alldeles lagom stor. Den gör att jag, för det mesta, är mycket lycklig över mina stunder och det jag har.

För att bli lycklig måste du först sluta vara rädd. Döden är inte ett kompakt, mörkt slut, utan en fortsättning. Jag är fullständigt övertygad om det. Men jag har mina fötter på jorden, eftersom det är på jorden jag ska leva.

En av mina första tankar, när jag började skriva, var att sätta griller i huvudet på mina läsare. Att sudda bort det makalösa med spöken, göra dem till en självklarhet och fläta dem med diskbänksrealism och starka, psykologiska porträtt. Det handlar inte om vad som skulle kunna vara, utan vad som är. Vad som händer om våra liv är eviga, när vi inser det. Hur det påverkar oss. Vilka vi är, vilka vi blir. Hur stor makt vi har över oss själva, och våra liv.

Döden, döden, döden. Jag säger som Astrid Lindgren. Döden fascinerar mig, fängslar mig, påminner mig om att vi lever, här och nu. Varje dag, timme, minut. Böcker som glömmer det har missat en stor poäng. Med det sagt behöver alla böcker inte ta upp ämnet spöken. Men att det på något sätt handlar om ytterligheter, kontraster, förändring, det behöver jag för att alls vilja läsa vidare.

Kommentera