Att referera till Bibeln

… idag? På fullaste allvar? Jag vet inte. Men när jag möter människor som gör det blir jag ilsk. Ungefär som hundar ibland kan reagera på personer med ett mentalt handikapp. Något är galet. Något känns skevt. Jag vet bara inte vad.

Långt innan jag kunde bilda mig en åsikt kring religion, särskilt kristendomen, var det något som gjorde ont i magen varje gång jag satte mig i kyrkan och prästen började tala. Jag tittade på människorna runt mig, och undrade om ingen annan, bara jag, tyckte att det han sa var dumt? Bara jag, som ville veta vad vi sysslade med? Vad vi gjorde här?
Skulle mannen i vit mantel stå närmare Gud än jag?
Var alltså hans ord Guds ord?
Vad menades med det?
Och var fanns modern i fadern, sonen, den heliga anden? Hon som satte livet till jorden om och om igen, var inte hon viktig?
Herregud … jag kunde inte sluta ifrågasätta, tyst, inuti mig själv. Mer och mer. Varför skulle jag tacka Gud för något jag själv åstadkommit? Varför skulle jag lägga mina problem i Guds händer, istället för att ta hand om dem själv? Varför skulle jag bli förlåten för något som inte ens var fel?

Kyrkans, eller något annat heligt hus gudsuppfattning, finns inte i det jag ser, runt omkring mig, eller det jag känner är sant djupt inombords. Istället finns en underton, frigjord från alla religioner. Små strömmar i oss, och jorden, och det som växer. Förnimmelser, ögonblick, viskningar. Blinkningar i drömmarna, i tankarna, i orden som plötsligt studsar ur oss. Som binder människor samman. Trots att vi inte ens har träffats förut. Något starkt, stadigt, ursprungligt.

”The Universe wants not only to experience that manifested life, it also wants to experience peace and something that is not touched by the continuously fluctuating forms. It wants to know itself deeply, directly, in its essence. That really is the root of spirituality. The Universe not only wants the outward movement, but it also wants the inward – the return movement to the One. Every human being also embodies these two movements. It seems that you are torn sometimes between the outward movement into form, and the inward return movement to the Source where it all started. The Source that was never really lost, it is always there because it is timeless, and it is within you. You feel drawn back to that, and that is the pull toward spirituality, peace, Stillness.”
Eckhart Tolle.

Ibland blir vi vår instinkt. Ibland får vi underliga ingivelser som råkar rädda liv. Ibland dör någon, och vi påminns om vad vi är, hur länge. Och varför. Det, om något, är Gud. Det inuti oss. Våra lustar, våra drifter. Vår kärna. Långt från gubbar i lustiga dräkter, gamla böcker skrivna av män på en tid då man trodde jorden var platt, fördömande tankar om homosexuella, låsta dörrar kring viktiga hemligheter, övergrepp på barn. I Guds namn. Varför skriver jag allt det här?

Vi hade en kund inne hos oss tidigare i våras. Jag vet inte vem han var. Men någon dag senare fick vi ett mail där han skrev, att bordet med barnböcker som vi hade skyltat upp skulle tas bort eftersom det i stort handlade om häxor, vampyrer och annat strunt. Att det är så ondskan letar sig in i hemmen, till våra barn. Att det, i Bibeln, står att häxor ska man inte låta leva.

Jag ville be honom definiera ondska. Bara för att se vad pappskallen svarade. Men jag lät bli.

Däremot, om han en vacker dag kommer tillbaka, ser att häxorna fortfarande ler på omslaget till en massa böcker, i sällskap med medialt utvecklade barn, spöken och gastar, varulvar och vampyrer, om han en vacker dag vågar dra sina referat öppet, kan det hända att jag biter honom. Hårt. Och kanske citerar tillbaka, bara för att jävlas; And you will know I am The Lord when I lay my vengeance upon you!

Kommentera