Var kommer all svärta ifrån?

Det senaste har jag fått tankar på att, istället för att skriva mörkt, skriva ljust. Mina böcker har alltid en överton av mening. Mörkret har en ljus sida. Men jag vet att det är tung läsning. Svärtan i mig börjar dock skingras. Jag har berättat det jag velat berätta, om det allvarliga. Delvis för att inte upprepa samma historia (jag är väl ingen Dan Brown!), men också för att låta det bli bättre för Hanna. Det märks i bok tre. Inte lika hemskt. Ändå fullt av vemod.

Vemod är faktiskt ett bra ord för den boken. Det, och vad kärlek egentligen är.

Min svärta kommer från massor av olika saker. Ser jag på min släkthistoria finns svaren där. Jag växte upp i Vallda, ett Bullerbyn IRL. Sommarlekar till sent på kvällarna, grillade bananer, pantburken, sardinen. Skuggjage och vattenkrig. Mormor och morfar bodde på andra sidan skogen. Vi var hos dem minst en gång i veckan. Moster och hennes man bodde också nära. Stor, stark tillhörighet. Stor, stark trygget.
Så gick mormor och fick cancer.
Efter hennes död blev allt svart. Som om olja läckt ur ett kärl, och inte gick att tvätta bort. Inte på vanlig väg.

Det finns, trots detta, en ljus, underrepresenterad del av livet. Majoriteten människor, den grå massan, som det aldrig står om i tidningarna. Eftersom de är ganska vanliga, och tråkiga. De älskar varandra. Jobbar varje dag. Sätter barn till världen. Lever och dör. Godheten dominerar i världen, men de procenten som begår brott får oss att undra och ifrågasätta. Det är en vinkel jag tänkt på, och som långsamt smyger sig in i mitt skrivande.

Vi får se vad det blir. Dock kan jag nog aldrig släppa svärtan helt, precis som den aldrig släpper taget om mig. Hur ljust det än blir, finns en motsats. Jag kan styra över procenten. Över storleken på skiten och storleken på paradiset. Så är det.

Kommentera