Bokmässan 2013

Igår lades programmet för årets bokmässa upp på nätet! Äntligen! Mitt seminarium blir på torsdagen, 26 september, klockan 16:30.

Det blir mitt första, någonsin. Alltså, jag har inte ens varit publik på något tidigare. Mest traskat runt på mässgolvet, insupit atmosfären. Spanat efter kändisar. Men i år, då kommer jag sitta på scen. Tillsammans med min förläggare. Det ska bli så kul!

Mässan är galet härlig. Som en bikupa. Full av aktivitet, och luften är elektrisk. Förra året var jag grön och ödmjuk, tänkte att ingen nog hade större koll på vem jag var. Att jag inte skulle lägga så mycket tyngd i det. Skillnaden är väl att jag blivit lite, lite större. Brett ut mig lite, lite mer. Ett av mina löften till mig själv är att aldrig bli högfärdig eller drabbas av hybris (svårbotligt …), därför kan det ibland ta lite tid för mig att förstå när något sägs som är ganska stort. Som när jag satt på scen under LitteraLund, och moderatorn sa ”ja, Kaninhjärta är ju utlånad hela tiden”, och flera i publiken, mest bibliotekarier, instämde. Eller detta att jag är ett seminarium. Själva topicen. Jag tänker att det nog kommer några stycken. Kanske fem. För att inte bli ledsen om det inte kommer någon alls (vad gör man då?).

Även det här med att bli recenserad och intervjuad – det ska aldrig gå mig åt huvudet. Så är det, bara. Aldrig, aldrig. Jag ska fortsätta vara den jag är, bara lite mer. För att bli publicerad och läst, det är att bli förstådd. Och jag tycker det känns fantastiskt. Eftersom jag alltid tillhört gruppen introverta, som de flesta verkar ha missat, eller missförstått.

Vilket faktiskt leder mig in på en förundran; människor bemöter mig annorlunda nu. Delvis för att jag är ”en offentlig person”, men också för att detta att bli författare, att leva min dröm, också har förstärkt min person. Förtydligat mig. Jag bemöter människor annorlunda, och pratar på ett annorlunda sätt. Enligt min man. Han tycker min röst blivit högre, starkare. Nästan för stark. Så att han ryggar tillbaka. Och det stämmer, min röst är starkare, jag är starkare. Ända nerifrån magen och ut. Jag vågar dessutom ta av andra människors tid till att formulera mig, så att jag får sagt vad jag menar. Förut försökte jag ta så lite tid som möjligt. Stressade fram mina ord. Ibland blev det fel.

Det har hänt att personerna jag stämt träff med i egenskap av författare varit nervösa, fnittriga. Och det har gjort mig alldeles paff. Tills jag börjat vända på perspektivet. Nog skulle jag också känna viss spänning inför att träffa någon, en musiker, artist, konstnär, författare, som gjort något jag tycker om eller är imponerad av. Men ändå. Det är ett lustigt perspektiv, det jag har fått. Hur jag blir bemött, betraktad, tilltalad. Jag tycker om det. Helt utan hybris, så klart. Som om jag är värdefull, på något sätt.

Kommentera