Var kommer all svärta ifrån?

Det senaste har jag fått tankar på att, istället för att skriva mörkt, skriva ljust. Mina böcker har alltid en överton av mening. Mörkret har en ljus sida. Men jag vet att det är tung läsning. Svärtan i mig börjar dock skingras. Jag har berättat det jag velat berätta, om det allvarliga. Delvis för att inte upprepa samma historia (jag är väl ingen Dan Brown!), men också för att låta det bli bättre för Hanna. Det märks i bok tre. Inte lika hemskt. Ändå fullt av vemod.

Vemod är faktiskt ett bra ord för den boken. Det, och vad kärlek egentligen är.

Min svärta kommer från massor av olika saker. Ser jag på min släkthistoria finns svaren där. Jag växte upp i Vallda, ett Bullerbyn IRL. Sommarlekar till sent på kvällarna, grillade bananer, pantburken, sardinen. Skuggjage och vattenkrig. Mormor och morfar bodde på andra sidan skogen. Vi var hos dem minst en gång i veckan. Moster och hennes man bodde också nära. Stor, stark tillhörighet. Stor, stark trygget.
Så gick mormor och fick cancer.
Efter hennes död blev allt svart. Som om olja läckt ur ett kärl, och inte gick att tvätta bort. Inte på vanlig väg.

Det finns, trots detta, en ljus, underrepresenterad del av livet. Majoriteten människor, den grå massan, som det aldrig står om i tidningarna. Eftersom de är ganska vanliga, och tråkiga. De älskar varandra. Jobbar varje dag. Sätter barn till världen. Lever och dör. Godheten dominerar i världen, men de procenten som begår brott får oss att undra och ifrågasätta. Det är en vinkel jag tänkt på, och som långsamt smyger sig in i mitt skrivande.

Vi får se vad det blir. Dock kan jag nog aldrig släppa svärtan helt, precis som den aldrig släpper taget om mig. Hur ljust det än blir, finns en motsats. Jag kan styra över procenten. Över storleken på skiten och storleken på paradiset. Så är det.

Bara för att

… man har släppt en bok tar inte skrivandet rast. Det är inte mycket tider på brödjobbet just precis nu, därför passar jag på ganska rejält. Skriver, skriver, och börjar förstå ett och annat. Och det känns skönt. Skrivmåndag för mig. Inte mycket annat att säga. Jag hoppas ni har det bra i det goda vädret som ger svenskarna dåligt samvete. Yes!

20130505_202909 20130505_203008

Författare som har bråttom

Jag har till och från funderat på detta, att jag skriver snabbt. Eller har bråttom. Eller inte kan stå emot. Skrivandet är ju mitt jobb, så jag ser inte riktigt grejen i att ”vila mellan varven”, ni vilar väl inte mellan varven på era jobb? Jag tänker vila på semestern, som alla andra. Det är på något sätt ett ständigt skrivande, det att vara författare, och sedan blir råmanusen klara. I ett kick.

Joyce Carol Oates spottar ur sig böcker, exempelvis. Och jag vet att hon varit omdiskuterad på grund av detta. Gör det hennes böcker sämre, att hon har bråttom? Vad tycker ni?

Fågelbarn, min bok två, släpptes 25 mars. Under påsken avslutade jag råmanus till bok tre. Historierna är liksom redan igång i mitt huvud.
Finn kunde inte vänta. Han är en oerhört bestämd ung man med många åsikter, gyllene ögonfransar och en gitarr full med klistermärken.
Nu, när hans historia är berättad, har han tystnat. Då börjar huvudkaraktären till bok fyra pladdra, istället. Jag kan tydligt se henne framför mig, flickan med rådjursögonen, och jag hör hennes röst i mitt huvud, den susar till när jag ser något hon inte kan låta bli att kommentera.
Hon heter Astrid, by the way. Och hon är femton år.

Är det okej att skriva snabbt? Kan böckerna fortfarande hålla hög kvalitet? Eller borde jag låtsasskriva ett år åt gången, om jag exempelvis siktar på Augustpriset?

Börjar bli

… kry efter värsta förkylningen på länge. Den som sätter sig mitt i nyllet? Och gör en ganska ömklig? Japp. Jag har varit hemma i snart en vecka. Och författare som går hemma i full skrivmundering (mjuk tröja, leggings, nopperkofta) har i regel svårt för att låta bli själva skrivet. Så, jag avslutade råmanus till bok tre igår. Det var inte särskilt mycket kvar. Men ändå! Jag avslutade! Kom igen! … näpp. Det börjar likna ett jobb, det här, mer och mer. Inte för att jag slutat älska det, snarare yran över att avsluta en bok; den är inte lika huvudlös längre. Mer ett konstaterande. Där var den historien klar, nästa?

Manuset ska få vila någon dag (eller så börjar jag läsa om en stund …), sedan ska det korrläsas och rättas i datorn. Sedan ska det printas ut, och korrläsas en gång till. SEDAN brukar jag skicka in till förlaget, och hålla tummarna. Jag tror det blir antaget. Men man vet aldrig. Det finns inga garantier, och den svävande, kittlande känslan är både skön och hemsk.

Jag ser att Enligt O och Boktokig recenserar. Imorgon intervjuas jag av Göteborgs-Posten. Från noll till hundra, som vanligt med författarskapet. Jag ska planera klädsel och gaska upp mig. Det är ju, faktiskt, ännu en dröm, ännu ett mål, som uppfylls. Måste komma ihåg att nypa mig själv ibland, så jag fattar. Att det här händer. Mig. Nu. Radio. GP. Hemmamys i nopperkorta.