Bokomslag – hur går det till?

När jag var grön i bokbranschen (så till vida att jag inte var antagen, utan just börjat skicka in manus) tillverkade jag ett omslagsförslag. Det var svart. Och mitt eget ansikte skymtade fram ur skuggorna. Kanske en häftig bild. Men hjälp … det är först nu, på andra sidan linjen, som jag förstår hur oerhört dumt det var. Böcker är liksom inga konstverk, så som tavlor eller keramikkrukor eller glasfigurer, utan ett verk, samtidigt en produkt. Som ska säljas. Jag har ingen utbildning eller kunskap om vad som säljer, vad som attraherar. Det har däremot omslagsmakarna. De som jobbat med bild och foto och program i datorn. De som har både teori och praktik.

Som författare har jag absolut saker att säga till om. Men det är inte min idé de bygger på, direkt. De tar fram förslag, sedan får jag tycka till och säga mitt. Första omslagsförslaget till Kaninhjärta gjordes av en duktig tjej. Min spontana reaktion var ändå NEJ. Bara så. Nej, nej, nej. Fel, fel. Och det sa jag till förlaget, till deras stora förfäran (mitt förlag får ofta höra mina åsikter, nog oftare än de skulle önska). Vi försökte ändå ett par turer, innan vi alla insåg att jobbet skulle flyttas över till någon annan. Snarare några andra; Richard Schöldström & Fredrik Remnefalk.

Min bild av Kaninhjärtas omslag var tvärtemot det omslag killarna tog fram; vitt, med inslag av spets, och två identiska flickor med ljust, långt hår som liksom flöt ut ur ljuset. Jag kan som sagt inte det här med vad som säljer. Däremot kan jag bildtänk. Jag är ju konstnär.

När jag fick se omslaget, så svart det var! Herregud! Och samtidigt … det var såhär omslagen såg ut för mig förr i världen. Då jag snickrade ihop dem själv. Svart, svart mörker, och ett ansikte som kikade fram. På något sätt hade Richard och Fredrik lyckats skrapa fram något underliggande, i min text. För ser man omslagen tillsammans, mitt jättegamla och det som till slut blev, är det ju faktiskt tydligt:

Sand KANINHJÄRTA OMSLAG

På baksidan av Kaninhjärta finns en vit siluett av en kanin. Det var min idé. Djurtemat är som ni säkert märkt genomgående. Därför finns det en skata på baksidan av Fågelbarn. Efter ett tag vande jag mig vid omslaget till Kaninhjärta. Jag var väl med och petade i lite detaljer, annars var det taget. Omslaget till Fågelbarn, däremot, lämnade jag lite inspiration till killarna inför. Jag föreslog att boken skulle vara vit, och inspirationen var mitt visionboard:

VISION~1

Fågelbarns omslag blev omedelbar kärlek. Jag bara såg och älskade direkt. Nickade ivrigt. Ja, såhär, precis såhär! Fantastiskt fint.

omslagsskiss1

Vi var lite osäkra kring färgen på titeln. Men när jag fick förslaget koppar passade det ju perfekt!

Bokomslag är alltså, som det mesta med boken, utöver själva råmanuset, ett teamwork. Jag överlåter gladeligen åt killarna att ta fram kommande böckers omslag, också. För de vet vad de gör.

Göteborgs-Posten

… recenserar! Äntligen! Jag! Är! Så! Lättad!

Nu syns jag även här, på västkusten.

Vikten av att vila

… när det känns att man MÅSTE. Där är jag nu. Jag har lite, lite för mycket att göra (det mesta genererar inte ens pengar idag, men kan komma att göra på lång sikt), lite, lite för mycket att tänka på. För att inte tala om råmanus till bok tre, som jag nog kommer skriva om, eftersom jag inte är nöjd. Det tänker jag på hela tiden, som en svår ekvation jag bara måste lösa.

Idag, hur som helst, befinns jag på Gamlestadens bibliotek här i Göteborg enligt nedan:

Imorgon, torsdag, befinns jag på LitteraLund, en litteraturfestival jag aldrig besökt förut. Ska bli jättejätteroligt!

Dessutom har Dagens Nyheter recenserat.

Med detta gör jag helg. Faktiskt. Det ska bli några goda läsdagar för mig framöver, på annan ort, så. Hej på er.

Insikten X 2

Vi har prövat något, min man och jag: korttidsfasta. Efter att ha sett en oerhört intressant dokumentär på tv om kolhydrater och protein, och hur dessa får våra kroppar att gasa, gasa, gasa och nyproducera celler, vilket föranleder ålderssjukdomar och cancer. Fastar man ett par dagar i veckan, det vill säga, inget äter på minst 16 timmar med sömn inkluderad (man får dricka kaffe, te, vatten, bara det inte innehåller socker eller mjölk), stimuleras produktionen av hjärnans egen tillväxtfaktor BDNF, som bidrar till att skydda hjärnceller och bilda nya synapser. Istället för att nyproducera celler börjar kroppen reparera de som redan existerar, och sänker värden som inte får vara höga, med tanke på hjärtsjukdomar och så vidare. Läs gärna vidare här, eller sök på ”korttidsfasta” eller ”halvfasta”. Det här borde vara känt. Istället riktar vården och läkemedelsindustrin in sig på sådant de kan få pengar ur, som mediciner. Att fasta är naturligt, och en alltför billig metod.

Hur som helst, igår var första gången, och allt jag kunde tänka på var mat. Nu har jag ätit första måltiden på 24 timmar, en för mig vanlig frukost bestående av två äggmackor, en kiwi, en plupp d-vitamin (som jag kallar solsken i en kapsel) och te. Och jag börjar känna mig normal igen. Kanske något klarare i skallen, och lättare i kroppen? Jag ska absolut träna idag, också. Ta en lång promenad innan GP-intervjun.

Under fastan igår jagade jag upp mig, av någon anledning, över det här med skrivandet. Jag känner att jag har bråttom med att prestera. Jag känner att jag, inte ens nu, riktigt kan vila mot mitt författarskap. Att jag, om jag gör det, tappar taget. Och det är jävligt tråkigt. När ska jag känna mig trygg med tanken att jag KAN skriva, att jag ÄR utgiven, om inte efter bok två? Och veta att jag, även i framtiden, kommer att komma på historier, som jag ju gjort hela livet redan?

Jag smider medan järnet är varmt, jävlar vad jag smider, hela idépärmen är full. Jag griper varje strå, varje tråd, varje frö, inför kommande år, om jag skulle få idétorka. Som en ekorre samlar nötter inför vintern. Men snälla någon. NEJ. Jag måste skärpa mig. Get my shit together. Det är inte okej att vakna klockan tre på natten (säkert hungerns fel) och försöka knäcka koden ”den feta klassikern”, i tron att skrivandet är en sinande källa av kreativitet. Jag måste lugna mig. Jag måste tro. Och jag måste våga.

20130403_183026

Historier av den magnituden tvingas inte fram. De kommer med livet. Dessutom spelar bokens tjocklek ingen roll. Så länge boken är bra kan jag luta mig mot den, ändå. Jag KAN luta mig mot Kaninhjärta OCH Fågelbarn. Det är en fråga om insikt.

Börjar bli

… kry efter värsta förkylningen på länge. Den som sätter sig mitt i nyllet? Och gör en ganska ömklig? Japp. Jag har varit hemma i snart en vecka. Och författare som går hemma i full skrivmundering (mjuk tröja, leggings, nopperkofta) har i regel svårt för att låta bli själva skrivet. Så, jag avslutade råmanus till bok tre igår. Det var inte särskilt mycket kvar. Men ändå! Jag avslutade! Kom igen! … näpp. Det börjar likna ett jobb, det här, mer och mer. Inte för att jag slutat älska det, snarare yran över att avsluta en bok; den är inte lika huvudlös längre. Mer ett konstaterande. Där var den historien klar, nästa?

Manuset ska få vila någon dag (eller så börjar jag läsa om en stund …), sedan ska det korrläsas och rättas i datorn. Sedan ska det printas ut, och korrläsas en gång till. SEDAN brukar jag skicka in till förlaget, och hålla tummarna. Jag tror det blir antaget. Men man vet aldrig. Det finns inga garantier, och den svävande, kittlande känslan är både skön och hemsk.

Jag ser att Enligt O och Boktokig recenserar. Imorgon intervjuas jag av Göteborgs-Posten. Från noll till hundra, som vanligt med författarskapet. Jag ska planera klädsel och gaska upp mig. Det är ju, faktiskt, ännu en dröm, ännu ett mål, som uppfylls. Måste komma ihåg att nypa mig själv ibland, så jag fattar. Att det här händer. Mig. Nu. Radio. GP. Hemmamys i nopperkorta.

Fågelbarn – the story

Faktum är att Fågelbarn, som idé, är äldre än Kaninhjärta. Trådarna sträcker sig genom tid och rum till det allra första manuset jag skrev, drygt tjugo år gammal. Datorn var en ful, gammal sak med rassligt tangentbord. Manuset hette Tre prinsessor (jättepinsamt), och tanken var denna: en stark kvinna med utvecklad medialitet och trassliga familjeförhållanden försöker leva upp till omvärldens förväntningar, samtidigt gå sin egen väg, har vänner, bor i Göteborg. Pendlar mellan att vara öppen eller att hålla tyst. Lite olika sidospår. Lite hemskheter, som driver på och gör karaktärerna stressade; det måste hända nu, nu, nu!

Manuset har hetat Duett, Mellan dig och mig finns ingen himmel, Rostfågel (börjar arta sig …), och har sett ut på en massa olika sätt. Men aldrig såhär. 

omslagsskiss1 

För att kunna skriva Fågelbarn var jag först tvungen att skriva Kaninhjärta. Man kan säga att jag blev litterärt förlöst. Efter kaninsläppet strippades min gamla, gamla idé ner till sin kärna: familjen. Jag tycker det är SÅ intressant med familj. Just detta att vi inte väljer våra föräldrar eller syskon, att barn som far illa håller hårt på lojalitet, oavsett, att gränsen för vad som är okej suddas ut, att man växer ihop, symbiotiskt, att destruktiva familjer liknar sekter. Och så vidare. Om relationer som sådana är intressanta, är relationerna inom familjen VÄLDIGT mycket mer. Där har vi ytterligheterna för det mänskliga sinnet, eller vansinnet. Övergrepp, misshandel, mord, allt hemskt vilar på grunden av att känna varandra väl. Eller, FÖR väl. 

Vad händer om en mor är strängt religiös, och får en dotter som, enligt vissa, betraktas som häxa?

Vad händer om en far är oerhört noggrann med det ärvda företaget, och sätter en större stolthet i det än i sin roll i familjen?

Vad händer om en pojke med psykopattendenser föds in i den här familjen?

Vad händer om ett barn dödar ett annat barn?

Solförmörkelse.

Just på grund av att idén är Den gamla idén, är den känsligare för mig. Jag är oroligare nu än jag var inför släppet av Kaninhjärta, och jag var, tills förra veckan, säker på att bli sågad. Nu börjar jag se lite förlupna ord här och där, som tillsammans formar en insikt: ni gillar Fågelbarn mer än Kaninhjärta.

MER?

Den är hemskare, på alla sätt, och jag mådde stundtals dåligt av att skriva den. Jag trodde jag skulle göra er illa! Jag rentav ångrade mig, och nästa bok (som jag, faktiskt, skrev klart just i helgen) är ljusare, som en motreaktion, eller en kompromiss. Typ ”hänger ni med mig på Fågelbarn, ska jag ge er något fint efteråt”. Och så ÄLSKAR ni?

Jättekonstigt.

Illustrationerna var min idé. Det känns fint att de är med, som en uppmjukning eller inblick. Och Hanna är med. Allrakäraste Hanna. Lite lik mig, men i stort min raka motsats. Hennes uppväxt är också den en motsats, en motpol till min. Man kan säga att jag söker mig till det jag inte vet, och när jag skriver om det lär jag mig. Man kan också säga att temat i boken är för tungt (blytungt!) för en ungdomsbok. Men ni vet nog att jag inte skriver för ungdomar, vid det här laget. Utan unga vuxna. Det är en viktig skillnad.

Det smäller högre

… när det är skrivet på engelska:

2013-03-25 16 51 43

Av någon anledning kan jag inte förstora upp bilderna mer än såhär, men klickar ni på den kan ni läsa. Detta är ur katalogen New Swedish Young Readers, som Kulturrådet tar fram en gång per år med ett urval av årets barn- och ungdomsboksutgivning. Förlaget, som är nere i Bologna på bokmässa (de asen), skickade bilden. Och jag känner mig oerhört lycklig.

Jag menar …
… om Kaninhjärta (Rabbitheart): ”Her language is rhythmic and dazzlingly beautiful, and the setting so closely described that we can almost feel the oppressive summer heat on our skin”.
… om Fågelbarn (Nestlings): ”as intense and suggestive as a chamber play. It is as brilliantly written as it is horrifying.”

Med detta sagt: nej, böckerna är inte översatta till engelska, än så länge finns rättigheterna till försäljning (vad jag vet), detta är inte deras ”satta” titlar. Kulturrådet skriver på engelska för att, vad jag tror, katalogen ska fungera bättre internationellt.

Fågelsläppet

Fågelsläppet gick bra. Trots att jag nervade inför det. Typ, hela måndagen, NERVADE. Jag hade massor av olika tankar. Som, vad skulle mamma säga? Vad mamma säger är ju väldigt viktigt. Det skulle visa sig att hon redan hunnit läsa halva Fågelbarn, och undrade vad jag hade för bild av moderskapet, egentligen?

Det är ju så att jag är grymt intresserad av psykologi, alltså = läran om själen. SJÄLEN intresserar mig. Alla lager på lager på lager vi människor består utav, alla personer vi kan vara, beroende på situationer, hur vi i våra familjer växer upp tillsammans, och ihop. Jag själv har vuxit upp i en bullrig familj full av kärlek och stoj (tänk Sunes familj, och ni har det ganska exakt). Just därför fascinerar motsatsen mig. Jag tänker, destruktiva familjer? De är som sekter. Beroendeställningar, maktbegär, övergrepp av olika slag, illvilja, psykspel mot varandra. Jo. Man kan ju undra vad jag har för bild av moderskapet. Eller av familjer, på gränsen till sammanfall. Men det är svärtan som fascinerar mig. Vad som skulle hända, OM? 

Hur länge kan man leva i förnekelse?

Föds man god eller ond?

Vad skapar en mördare, och varför?

Vi gick inte så djuplodande i vårt samtal, min chef, Emma Salomonsson, och jag. Istället pratade vi om hur det var att debutera, vad mina böcker handlar om, vad som inspirerar mig.

20130325_180442

20130325_183043

20130325_183152

20130325_185435

Mina nära och kära tog upp 80 %, men där satt också ett och annat bokbloggaransikte. Faktiskt också ett par bibliotekarier. Och det gick SÅ BRA. Jag tror, faktiskt, att jag börjar få kläm på det här nu. Som jag nojjat, herregud! Äntligen, äntligen börjar jag finna något slags balans i att stå inför människor och prata.

Det är nästan så att jag faktiskt längtar till nästa gång. Och det är ett stort, plötsligt steg att ta.

Ett axplock recensioner:  

Det mörka tornet
Stringhyllan
Bokbild/Ella
Elina
Christine med e
Bim
Anna