Bokmässan 2013

Igår lades programmet för årets bokmässa upp på nätet! Äntligen! Mitt seminarium blir på torsdagen, 26 september, klockan 16:30.

Det blir mitt första, någonsin. Alltså, jag har inte ens varit publik på något tidigare. Mest traskat runt på mässgolvet, insupit atmosfären. Spanat efter kändisar. Men i år, då kommer jag sitta på scen. Tillsammans med min förläggare. Det ska bli så kul!

Mässan är galet härlig. Som en bikupa. Full av aktivitet, och luften är elektrisk. Förra året var jag grön och ödmjuk, tänkte att ingen nog hade större koll på vem jag var. Att jag inte skulle lägga så mycket tyngd i det. Skillnaden är väl att jag blivit lite, lite större. Brett ut mig lite, lite mer. Ett av mina löften till mig själv är att aldrig bli högfärdig eller drabbas av hybris (svårbotligt …), därför kan det ibland ta lite tid för mig att förstå när något sägs som är ganska stort. Som när jag satt på scen under LitteraLund, och moderatorn sa ”ja, Kaninhjärta är ju utlånad hela tiden”, och flera i publiken, mest bibliotekarier, instämde. Eller detta att jag är ett seminarium. Själva topicen. Jag tänker att det nog kommer några stycken. Kanske fem. För att inte bli ledsen om det inte kommer någon alls (vad gör man då?).

Även det här med att bli recenserad och intervjuad – det ska aldrig gå mig åt huvudet. Så är det, bara. Aldrig, aldrig. Jag ska fortsätta vara den jag är, bara lite mer. För att bli publicerad och läst, det är att bli förstådd. Och jag tycker det känns fantastiskt. Eftersom jag alltid tillhört gruppen introverta, som de flesta verkar ha missat, eller missförstått.

Vilket faktiskt leder mig in på en förundran; människor bemöter mig annorlunda nu. Delvis för att jag är ”en offentlig person”, men också för att detta att bli författare, att leva min dröm, också har förstärkt min person. Förtydligat mig. Jag bemöter människor annorlunda, och pratar på ett annorlunda sätt. Enligt min man. Han tycker min röst blivit högre, starkare. Nästan för stark. Så att han ryggar tillbaka. Och det stämmer, min röst är starkare, jag är starkare. Ända nerifrån magen och ut. Jag vågar dessutom ta av andra människors tid till att formulera mig, så att jag får sagt vad jag menar. Förut försökte jag ta så lite tid som möjligt. Stressade fram mina ord. Ibland blev det fel.

Det har hänt att personerna jag stämt träff med i egenskap av författare varit nervösa, fnittriga. Och det har gjort mig alldeles paff. Tills jag börjat vända på perspektivet. Nog skulle jag också känna viss spänning inför att träffa någon, en musiker, artist, konstnär, författare, som gjort något jag tycker om eller är imponerad av. Men ändå. Det är ett lustigt perspektiv, det jag har fått. Hur jag blir bemött, betraktad, tilltalad. Jag tycker om det. Helt utan hybris, så klart. Som om jag är värdefull, på något sätt.

Sommarvakuum

Det är snart juni! Herregud …

Fågelbarn har funnits ute i handeln i två månader. Lästs, recenserats, googlats, klappats, skickats, signerats, sålts. Så snart Göteborgs-Posten tyckte till släppte jag taget. För det var vad jag hade väntat på. En recension i största tidningen på västkusten. Mer förväntar jag mig inte. Eller, det som händer från och med nu ser jag som en bonus.

Så, jag har gått in i mitt vardagslunk igen, och det är så ljuvt. Bara vara jag. Jobba på jobbet, fila på nästa bok, och ibland signera ett kaninhjärta eller ett fågelbarn. Idag kom en kund in, till exempel, och köpte Fågelbarn av min kollega. Jag hörde dem prata en bit ifrån. Hon berättade att boken ska vara med i deras läsecirkel. Att hon skulle komma in efteråt, och säga vad de tyckte. Jag brydde mig inte om att tränga mig på. Ibland passar det inte att ge sig tillkänna. Och det är som sagt skönt. Att bara vara jag. Glida runt bland människor i stort sett anonym. Det händer att någon kopplar, eller att jag presenterar mig, och då blir de så klart glada. Men för det mesta är jag bara ett bokhandelsbiträde. Med naturligt orange hår. Som vissa kvällar inte riktigt vill gå och lägga sig. Utan dricker kaffe, skriver till ett, två på natten, sover fyra timmar, vaknar och kommer tillbaka. Till hyllorna med böcker. Något rödögd, men också lycklig.

IMG_2841

När sommaren kommer, och förlagen släcker ner, uppstår ett behagligt vakuum. Eller, nu tycker jag det är behagligt. Förr, då jag väntade besked, var det inte kul att redaktörerna och förläggarna tog semester. Så klart. Sommaren betyder privatliv. I vart fall för mig. På lördag börjar det, och resten av sommaren tänker jag leva. Och skriva klart min nästa bok.

Skrivandet komprimerat

Till er som går i skrivartankar, här kommer mina tankar om skrivande:

  1. Textlabbet vid Bona Folkhögskola i Motala, en distanskurs med en verklig träff per termin. Träffar som faktiskt förändrade mitt skriv ordentligt. Det att sitta i ring och diskutera texter. Det att andra diskuterade min text. Rysligt, och fantastiskt! Lärorikt så det förslår! Och viktigt, om man menar allvar med sitt skrivande. På så sätt träffar du personer som är som du, och det i sig ger oerhört mycket skrivlust, men du lär dig också att välja vilka du ser upp till, vilka du ska lyssna på, och vilka du inte håller med. Vilka du kan bortse från. För man kan inte behaga alla läsare. Vad man än skriver kommer alltid att ogillas av någon. Den här kursen är min nummer ett! Man tilldelas en handledare, sedan får man uteslutande jobba med sitt projekt.
  2. Skrivarlinjen vid Skrivarakademin i Stockholm, ännu en distanskurs som gav mig mycket. Den är att föredra för dig som vill jobba med skrivandet som hantverk, då man går igenom olika sätt att skriva, rentav manus till teater/film! Experimentell och rolig. Inga riktiga träffar ingår, och de sista veckorna jobbar man med ett större, eget projekt. Då tilldelas man en handledare, som på Textlabbet, och det gillade som sagt jag.

Båda kurserna avgjorde saken för mig. Jag var en ung, på-näsan-skrivande tjej när jag klev in, och jag var en något äldre och insiktsfull tjej när jag kom ut på andra sidan.

Sedan, skrivandet som sådant:

Synopsis: ja, absolut. Faktiskt ett ganska utförligt, och det hänger ihop med ett första utkast, då jag skriver igenom hela historien i ett nytt dokument, korta snuttar alltså, det kanske blir sammanlagt tio sidor som mest, och sedan, på synopsbasis, kan jag ändra om och justera, lägga till och dra ifrån, innan jag kommit längre än så, vilket ju är barmhärtigast mot berättelsen och dig själv. Jag ser till att veta slutet för det ger mina historier driv, och sedan, när jag känner att synopsis är hyfsat färdigt, delar jag upp det i lagom stora kapitelsjok.
Det här dokumentet är levande under hela processen, här i skriver jag av alla lappar jag gör anteckningar på under dagarna, och låter mina ingivelser och impulser få plats här, eller sådant jag lägger märke till eller observerar under dagen.

Moodboards: det händer att jag använder sådana, men framförallt bilder. Det finns en tjej här på västkusten som har en fotoblogg, och som, omedvetet, har stått modell för Maryanne. Likaså Hanna, hon har också fått ett riktigt ansikte av en modell för Gudrun Sjödén.

Inspirationslåtar: det används varje gång, faktiskt. Anna Ternheim och Laleh och Beach House och Boy & Bear och Florence and the Machine har varit inspirerande för bok två, exempelvis. Jag citerar en av dem i bokens början.

Skriv/dag: det är så olika! Från början körde jag hårt med mig själv, men jag har lärt mig nu att den energi som går åt när jag skriver är samma energi som går åt när jag lever i övrigt, om så när jag träffar vänner och familj, eller när jag städar/tvättar/bäddar, och numer hushåller jag med energin och är mer rädd om mig. Därav skriver jag oftast inte om jag jobbat heldag. Annars, när jag väl sätter mig ner, brukar det bli minst ett kapitel, oftast två, ungefär tjugo sidor.

Antal ord/dag: det har jag faktiskt ingen koll på! Jag återkommer om det senare idag. Men jag kan tänka mig att det blir lite stressigt att räkna ord. Jag räknar hellre sidor, eller vilka svårigheter jag tagit mig förbi, liksom själva prestationen.

Scenerna i ordning eller helt på fri hand? I ordning, absolut. Varje scen påverkar resten, och kommer de inte i ordning kommer bokens helhetskänsla spreta, enligt mig. Jag lär mig saker allt eftersom jag skriver, och inte ens jag vet vad som ska hända i boken, då, som sagt, synopsis är ett levande dokument.

Bokomslag – hur går det till?

När jag var grön i bokbranschen (så till vida att jag inte var antagen, utan just börjat skicka in manus) tillverkade jag ett omslagsförslag. Det var svart. Och mitt eget ansikte skymtade fram ur skuggorna. Kanske en häftig bild. Men hjälp … det är först nu, på andra sidan linjen, som jag förstår hur oerhört dumt det var. Böcker är liksom inga konstverk, så som tavlor eller keramikkrukor eller glasfigurer, utan ett verk, samtidigt en produkt. Som ska säljas. Jag har ingen utbildning eller kunskap om vad som säljer, vad som attraherar. Det har däremot omslagsmakarna. De som jobbat med bild och foto och program i datorn. De som har både teori och praktik.

Som författare har jag absolut saker att säga till om. Men det är inte min idé de bygger på, direkt. De tar fram förslag, sedan får jag tycka till och säga mitt. Första omslagsförslaget till Kaninhjärta gjordes av en duktig tjej. Min spontana reaktion var ändå NEJ. Bara så. Nej, nej, nej. Fel, fel. Och det sa jag till förlaget, till deras stora förfäran (mitt förlag får ofta höra mina åsikter, nog oftare än de skulle önska). Vi försökte ändå ett par turer, innan vi alla insåg att jobbet skulle flyttas över till någon annan. Snarare några andra; Richard Schöldström & Fredrik Remnefalk.

Min bild av Kaninhjärtas omslag var tvärtemot det omslag killarna tog fram; vitt, med inslag av spets, och två identiska flickor med ljust, långt hår som liksom flöt ut ur ljuset. Jag kan som sagt inte det här med vad som säljer. Däremot kan jag bildtänk. Jag är ju konstnär.

När jag fick se omslaget, så svart det var! Herregud! Och samtidigt … det var såhär omslagen såg ut för mig förr i världen. Då jag snickrade ihop dem själv. Svart, svart mörker, och ett ansikte som kikade fram. På något sätt hade Richard och Fredrik lyckats skrapa fram något underliggande, i min text. För ser man omslagen tillsammans, mitt jättegamla och det som till slut blev, är det ju faktiskt tydligt:

Sand KANINHJÄRTA OMSLAG

På baksidan av Kaninhjärta finns en vit siluett av en kanin. Det var min idé. Djurtemat är som ni säkert märkt genomgående. Därför finns det en skata på baksidan av Fågelbarn. Efter ett tag vande jag mig vid omslaget till Kaninhjärta. Jag var väl med och petade i lite detaljer, annars var det taget. Omslaget till Fågelbarn, däremot, lämnade jag lite inspiration till killarna inför. Jag föreslog att boken skulle vara vit, och inspirationen var mitt visionboard:

VISION~1

Fågelbarns omslag blev omedelbar kärlek. Jag bara såg och älskade direkt. Nickade ivrigt. Ja, såhär, precis såhär! Fantastiskt fint.

omslagsskiss1

Vi var lite osäkra kring färgen på titeln. Men när jag fick förslaget koppar passade det ju perfekt!

Bokomslag är alltså, som det mesta med boken, utöver själva råmanuset, ett teamwork. Jag överlåter gladeligen åt killarna att ta fram kommande böckers omslag, också. För de vet vad de gör.

August

Låt oss prata lite pris, okej? Något jag har funderat på ända sedan jag debuterade (och inte fick Augustpriset); priset behöver uppdateras. För som läget ser ut nu tävlar mina böcker med tonårsböcker, barnböcker och bilderböcker. Det är en och samma kategori. Helt galet, faktiskt. Då kan vi lika gärna ha en och samma kategori för ALLA böcker. Låt ALLA böcker tävla mot varandra, vilken bok var bäst i år?

Nej. Dags för Barn- och ungdom att kommateras = Barn, Ungdom. Fyra kategorier (Barn, Ungdom, Vuxen, Fack), och vinstpengarna uppdelade på dessa. Det enda rätta. Eller, för all del, höj prissumman? Så alla vinner 100 000 kronor var?

Ännu en sak jag funderat på (ända sedan jag började jobba i boklåda och ser hur böckerna delas in); där tycker jag att ungdomsavdelningen, precis som barnavdelningen, ska delas upp i rekommenderade åldrar. Eftersom trettonåringar hör hemma där lika mycket som nittonåringar, och de som är tretton nog inte är upplagda för sexläsning, medan nittonåringar kanske letar efter just det, och spänning på en annan nivå.

Ung Vuxen-litteraturen är här för att stanna, absolut. Dags att göra rum för den. Det rum den förtjänar.

 

Att besöka en skola

Det är ju så, när man gör annat (och inte sitter vid datorn och kollar mailen var 5:e minut), att ALLA plötsligt hör av sig. Medan jag var hos systra mi och hennes två barn idag (nej, jag har inte skrivit, jag har LEVT lite) fick jag bland annat ett mail från min förläggare, och ett från en skolbibliotekarie. Första gällde bokmässan i september (presentationstexten av mitt och förläggarens seminarium, seminarieprogrammet, som de övriga programmen, släpps i slutet av maj!), andra gällde ett skolbesök till hösten.

I januari i år gjorde jag mitt första skolbesök ever som författare. På mitt gamla gymnasium, Aranäs, i Kungsbacka. Det var intressant. Jag blev superfint bemött av två jättepeppade bibliotekarier, och eleverna var rara. Däremot, innan, tvekade jag ett bra tag, velade fram och tillbaka. Skulle jag, skulle jag inte? Och efteråt var jag glad att jag hade gjort det. Nu vet jag ju att det inte är något för mig.

Jag beundrar lärarna som ORKAR få igång tonåringar, som ORKAR engagera dem i ämnen som matte och kemi. Eller, fördelen med att föreläsa inför vuxna är att de, oftast, skrattar åt skämt och vågar ställa frågor. Skolmiljön tillåter inte sådant beteende på samma sätt. Jag minns själv hur det var. Man är inte särskilt lössläppt som tonåring på gymnasiet. Man aktar sig för att sticka ut, åtminstone de flesta. Därför kämpade jag mig blå för att alls få något slags bekräftelse. Och som min syster sa; det är betydligt trevligare att föreläsa inför människor som självmant kommit för att lyssna på en, än de som tvingas, under lektionstid.

Så, jag tackade nej. Och undrar just hur andra författare tänker kring detta med skolbesök, skrivarverkstäder? Hur tänker ni?

Jag är hemkommen från Kungsbacka, där större delen av min familj bor (i, eller kring, som i Vallda). Jag ska byta om till mjukkläder, dricka min kopp te och skriva.

Jag och systerdotter Theya idag. Vi kollade Svärdet i stenen. Bra film. Håller än.

 

Den riktiga författaren

Sedan 25 mars, då Fågelbarn släpptes, har jag väntat på en speciell recension. Den i Göteborgs-Posten. MIN tidning. Stadens tidning. Den alla, i princip, läser här. Och den har inte kommit än. Trots att de var först med att recensera Kaninhjärta förra året, samt publicerade en intervju med mig för två veckor sedan. Och har recensionen färdigskriven. På redaktionen. I väntan på … vad?

När man släppt en andra bok blir man författare på riktigt, enligt Sveriges Författarförbund. När man släppt en andra bok blir man hårdare recenserad. Förmodligen. Sägs det. Därför trodde jag att Fågelbarn skulle sågas. Eller småhuggas lite. Inte att den skulle tas emot så fint som den faktiskt blivit. Varken när jag skrev den, läste vad de första bloggarna tyckte, eller tidningarna.
Det är ju det här med att vara författare. På riktigt. Väntan försvinner inte för det. Oron försvinner inte. Jakten, drömmen, sökandet. Allt är inte säkert. Bara några få garantier. Man ska fortfarande ha tålamod. Kanske göra annat än att bara vänta, eller skriva? För stunden är det mitt stora problem. Jag vaknar, varje morgon, och kastar mig över GP på hallmattan. Varje morgon i 36 dagar. Jag skriver på bok tre för att inte bli slapp. Jag läser recensioner, samlar dem på hög, letar genast efter nästa. Som en bekräftelsepundare. Nästa kick. Nästa vidkännande. Och jag vågar inte, för en sekund, lita på att jag faktiskt har lyckats.

Att bli författare på riktigt, och sluta vara debutant, har gått smärtfritt lätt och rosbladsbestrött. Det har inte levt upp till mina förväntningar någonstans. Och det är väl det som är problemet.

 

En vanlig måndag

… kan se ut just såhär.

20130429_121707

Regn i Göteborg. Vanligt. Dessutom spårarbete utanför fönstret …

20130429_121825

… vilket gör skrivet lite halvfokuserat.

20130429_121845

Men det går!

bild

Jag fick dessutom ett bildbevis på att min förläggare lever! Alive and kicking, här tillsammans med nya tillskottet Johanna Lindbäck. Manusgenomgång, fika, skratt. Vi brukar få ta våra sådana stunder via nätet. Det fungerar, så klart. Men jag tänker bli lite bättre på att ta turer till Stockholm. Att åka tåg (när tåget går som det ska) är fantastiskt.

LitteraLund

Oj, oj, oj, vilken rolig och snurrig dag jag hade i Lund! Tack till Lina Arvidsson och Hanna Nyberg för kompletterande fotografier! Vi tar det bildvis, så försöker jag berätta under tiden. Jag vet heller inte varför somliga bilder blir pyttesmå, medan andra blir normala. Men klickar ni på dem kan ni nog se ordentligt.

Jag lämnade regnigt Göteborg 06.40. Svårt chockad över den tidiga tiden, SVÅRT!

 

Ni ser ju.

 

Tågresan gick fint, och sol, hård vind och Isol mötte mig i Lund. Hon var förvånansvärt liten och söt.

 

Vi försökte samla ihop fenorna i entrén, jag, Martin Bensch (moderator) och Lina Arvidsson.

 

Det gick, till slut.

 

Med kaffe, och glada miner, väntandes på Katarina Sandberg, vars tåg var 37 minuter försenat från Stockholm och gjorde oss alla nervösa.

 

Sedan kom hon. Thank GOD!

 

Scenen, och Lina.

 

Då kör vi!

 

Först kände jag mig lugn, sedan, någonstans i mitten, blev jag nervös, sedan kände jag mig lugn igen. Och sedan nervös.

 

Men det gick fint, och blev ett bra samtal!

 

Vi gjorde lite reklam för våra böcker, också. Japp.
Efteråt köptes och signerades böcker!

 

Det kändes fint. Tyckte Piff och Puff.

 

Vi fick en alldeles egen mapp, och en PENNA det stod LitteraLund på. Tjusigt!

 

Efter scenpratet käkade vi lunch. Vid 14-tiden blev jag intervjuad av Hanna Nyberg för Lunds Studentradio.

 

Sedan fikade jag och Lina på smarriga morotskakor.

 

Jäkligt goda.

 

Vi strosade en sväng, bland annat in i Lunds Akademibokhandel. Bara för att få se våra böcker noggrant frontade.

 

Jag menar?

 

Och här!

 

Vi pratade, pratade, pratade, om skriv, om killar, om LIVET. Det var fint. Vi gick också in i Domkyrkan, fantastisk byggnad! En golvplatta var bortplockad, och upp ur den ålade en kvinna. Lina och jag undrade om det var den vägen vi behövde ta oss för att komma till katakomberna. Vi tänkte i så fall avstå. Det skulle senare på kvällen visa sig att den som vara nere i hålet, utom synhåll för oss, var Jens Heimdahl*.

 

Mingel i Domkyrkoforum på kvällen! Till mitt höger = Jens Heimdahl*. Lustigt sammanträffande.

 

Ingelin Angerborg, Katarina Sandberg. Jag fick aldrig nöjet att skaka hand med herren till vårt höger.

 

Mera mingel! Och massor av plockmat.

 

Lina hittade en skofrände.

 

Perfect match!

 

Innan jag skulle gå blev jag kramad av Amanda Hellberg.

 

Hon tyckte Johanna Lindbäck, som tog bilden, skulle hålla kameran högre. Och blev ganska tvär när Johanna inte gjorde som hon sa.

Så, med andra ord, en rolig och snurrig dag. När jag klev av i Laholm vid 23-tiden och Kristoffer hämtade mig, för att åka vidare till vår sommarstuga, blev jag märkligt trött. Allt som varit bokat i kalendern under flera månaders tid är över. Nu öppnar sig sommaren. Som en magisk dörr.

Vikten av att vila

… när det känns att man MÅSTE. Där är jag nu. Jag har lite, lite för mycket att göra (det mesta genererar inte ens pengar idag, men kan komma att göra på lång sikt), lite, lite för mycket att tänka på. För att inte tala om råmanus till bok tre, som jag nog kommer skriva om, eftersom jag inte är nöjd. Det tänker jag på hela tiden, som en svår ekvation jag bara måste lösa.

Idag, hur som helst, befinns jag på Gamlestadens bibliotek här i Göteborg enligt nedan:

Imorgon, torsdag, befinns jag på LitteraLund, en litteraturfestival jag aldrig besökt förut. Ska bli jättejätteroligt!

Dessutom har Dagens Nyheter recenserat.

Med detta gör jag helg. Faktiskt. Det ska bli några goda läsdagar för mig framöver, på annan ort, så. Hej på er.