Intervjun i Göteborgs-Posten

 … går inte att lägga upp här, trots att jag försöker som bara den med bilderna. Ni får klicka här, så kommer ni in på min vanliga blogg.

20130413_085700_7_bestshot

 

 

 

 

 

 

Hur jag blev antagen – del 2

Eller, hur jag rent PRAKTISKT blev antagen.

Strax över tjugo år tyckte jag att jag skulle bestämma mig. Antingen skulle jag satsa fullt ut på min dröm eller ge upp den, att gå och småpytsa ledde absolut ingenvart. Så jag sökte och kom in på Bona Folkhögskolas Textlabbet, en skrivkurs på distans, vilket innebar att jag kunde skriva på heltid, hemma, och ta ut fullt CSN. Som att vara författare! Mina föräldrar undrade vad jag skulle bli SEDAN. Alltså, vart skrivkurserna skulle leda? Jag tänkte ge ut en bok, sa jag, och hoppade på ytterligare en skrivkurs när den första var över.
Skrivkurser, brödjobb, skrivtimmar till sena nätterna (ganska mycket kaffe), så passerade sju år. Sju jäkla år. Ganska skrämmande, egentligen. Jag tvivlade ganska mycket, men jag drömde mer, och skrev på samma gamla manusidé, om och om igen. Vidareutvecklade, invecklade, avvecklade. Jag nådde min gräns, till slut, och tänkte att jag skulle pröva mina vingar. Skriva något nytt. Testa hur bra jag kunde vara, om jag skrev precis vad jag ville.

Det blev Kaninhjärta.

Under mina sju år fick jag kontakt med olika förlag, däribland Damm. Vi förde en lång, från deras sida tålmodig korrespondens, och jag skickade manusversion efter manusversion till de stackarna. Och de läste igenom, kom vissa gånger med kritik, men tackade nej. Jag skickade in nästa version. Så höll vi på. De läste en version, samtidigt som ett par andra förlag, däribland Gilla Böcker.
Det tar sin lilla tid att få besked från förlagen (ska man bli författare måste man närma sig tålamodets yttersta gräns) (och att vara bestämd och påstridig och företagsam). Under tiden som jag väntade hade jag tänkt skriva en road-bok om en mc-knutte. Istället lyssnade jag på Kent. Och två tvillingflickor, med ljust halmhår och hjärtformade ansikten, dansade till musiken i mitt huvud. De stod i ett litet rum, med utsikt över en liten gräsmatta, och bortanför den syntes en vidsträckt kohage och en vidsträckt himmel. Jag började också höra en röst som malde och malde utan vare sig kommatering eller punktering, som om hennes tankar alltid flödade. Det var Anne. Jag var körd. Jag började skriva, som i ett rus, jag skrev och skrev.
När Ada Wester på Gilla hörde av sig angående den gamla manusidén version 8 och sa, att hon tyckte om det hon läste men upplevde manuset som inte riktigt moget, skickade jag Kaninhjärta till henne. På samma gång skickade jag Kaninhjärta fler förlag, bland andra Damm.

Jag minns inte hur många dagar som passerade. Men Damm hörde av sig: de gillade väldigt mycket. Skulle ta upp manuset i nästa möte, sedan lämna besked. Var något annat förlag intresserat?
Jag mailade Gilla, de skulle läsa under helgen och återkomma nästa vecka.
Det blev helg. Jag höll på att AVLIDA.
Måndag, tystnad. Jag jobbade. Ett missat samtal på mobilen: Damm. Jag sms:ade Gilla: de ringer inte om det inte är positiva nyheter. Gilla behövde några dagar till, några dagar till!
Jag ringde Damm. De ville ge ut mig. Jag höll på att AVLIDA, SERIÖST. Men jag höll mig kall och affärsmässig, och förklarade för dem att jag behövde några dagars betänketid, då ett annat förlag också visade starkt intresse.
Några minuter senare kommer ett avtalsförslag på mailen.
Jag var universums centrum. Det är inget jag rekommenderar.
Saken var den att ville Gilla ha mig, då var jag SÅ bra. Jag hade ju lagt märke till deras utgivning, och hur människor liksom lyste upp när de pratade om förlaget. Det fanns något där, en känsla, ett ljus, och jag var dödssäker: fick jag chansen skulle jag tacka ja.
Ada Wester ringde mig en torsdag.
The rest is history.

KANINHJÄRTA OMSLAG

Men jag kan inte låta bli att ibland, när jag behöver, gotta mig åt att jag, lilla, strävande JAG, fick välja mellan två förlag.

Mot Sherwoodskogen!

Idag reser jag från väst till öst = Stockholm. Det här inlägget blir kort och informativt. Men till alla ni som ska till Gilla Böckers jippo – vi ses där.

Och till alla ni som inte ska – hörs imorgon.

Hur jag blev antagen – del 1

Livet är sammansatt, som en lång kedja. Just precis nu är jag skitglad åt vissa saker och orolig över andra, som det oftast är, för de flesta. Men tittar jag tillbaka på liknande situationer kan jag se att allt ordnade sig. Varenda gång. Det blev BRA, så till vida att jag tog mig igenom, jag tog mig vidare. Lite klokare, lite bättre. Och det ena ledde hela tiden till det andra. Hade jag inte gjort si, hade så inte hänt, hade hon inte kommit i min väg, hade vi inte blivit vänner, och så blir frågan ”hur gick det till när du blev antagen?” oerhört mer intressant.

Hade inte Ada Wester ansett att det finns för lite spöklitteratur i dagens Sverige, hade hon inte tittat lite extra på vad jag skriver. Då hade hon inte ringt mig, när jag jobbade på Ett riktigt jävla skitjobb (idiotchefer, dåliga avtal, dåliga scheman, hela klabbet), och sagt att de älskade Kaninhjärta. Att de hade läst hela natten lång, att de hade gråtit, att det här var riktigt bra, att de ville ge ut mig.
Hade jag inte läst Donna Tartts Den hemliga historien, hade jag aldrig insett hur man KAN skriva, hur man kan väva ihop historier, hur man kan vinkla, använda perspektiv, framställa karaktärer.
Hade inte damerna på bokhora.se, i olika inlägg, skrivit om sin fäbless för tvillingar i litteraturen, hade jag inte kommit på huvudtemat i Kaninhjärta.   
Hade jag inte släppt taget om min gamla manusidé och vågat pröva något nytt (vilket blev Kaninhjärta), hade jag inte blivit antagen. Åtminstone inte då.
Hade jag inte kämpat med min gamla manusidé, hade jag inte gått skrivarkurser, hade jag inte lärt mig skriva, hade jag inte lärt mig ta kritik (i vart fall hyfsat).

20080613_00332

Hade jag inte varit missnöjd med livet vid cirka tjugo års ålder (extrajobb, dyr egen lägenhet och en dröm om författarskap, som luft i mina händer), hade jag inte valt att satsa hundra procent på mitt skrivande, tänkt ”nu eller aldrig” och hoppat på en skrivarkurs. 
Hade jag och Lotten inte skrivit vår fantasyserie (för hand i kollegieblock, 12 böcker lång), från dess att vi var 14 tills vi blev 16 år, hade jag aldrig insett hur fantastiskt roligt det är att skriva, och hur väl det stämmer överens med vem jag är.
Hade jag inte tänkt på döden så som jag gör, hade jag aldrig kommit fram till mina svar, hade jag aldrig kommit fram till mitt ämne.
Hade mormor inte dött när jag var 14 år, hade jag aldrig tänkt på döden.

Det finns mer som lett fram till där jag är, nu. Men jag kan enkelt se att den första, och största, förlusten jag genomlevt är fröet till mitt liv idag.