Hemligheten med Hemligheten

Det finns en massa olika läger kring detta med positivt tänkande och manifesterande. Jag förstår alla röster. De som säger att positivt tänkande leder till lycka och framgång, de som säger att positivt tänkande skapar oerhörd press, stress och så småningom nedstämdhet. De som säger att det är skitsnack. De som påstår att det fungerar, alltså, att man kan tänka sig till sin dröm. Att det man fokuserar på växer. Att man är Gud i sitt eget liv.

Jag tänker såhär; hitta balansen. Allt är en fråga om balans. Hade jag inte tänkt positivt kring min författardröm, hade jag, i slutändan, inte blivit författare. När jag tänkte positivt, vågade jag överhuvudtaget tänka tanken att jag en dag faktiskt kunde lyckas. Och när väl den tanken var planterad kunde jag börja drömma på allvar. Föreställa mig vissa scener. Sätta upp vissa mål.

Men det räcker så klart inte att tänka. Eller, tänker du att dina tankar ska bli verklighet utan din hjälp, då kommer balansen in i bilden. För att våga tänka tanken, och börja tro på den, det är en sak. Den andra saken är att ta chanserna när de dyker upp. Att göra det som krävs för att du ska utvecklas åt det håll du vill komma. Somliga, däribland jag själv, behöver gå jättelångt åt det hållet och helt tappa balansen innan drömmen är manifesterad. Då tippar det över åt rätt håll, igen, tills man hamnar i mitten på vågen. Tills allt slit faktiskt betalar sig.

Jag är fullständigt övertygad om vår egen gudomlighet i våra liv. Det är absolut vi som styr. Men inte över andra. Alltså ska vi inte tyngas som bara den av att allt som händer oss är vårt eget fel. Snarare kan vi vara lite besvikna på oss själva om vi hade en dröm vi struntade i, av bekvämlighet eller annat, och en dag, i framtiden, ångrar att vi inte vågade pröva. Vi kan vara besvikna på oss själva om vi tar ut vårt humör på någon annan utan att säga förlåt, jobbar kvar på samma ställe hela livet, trots att vi vantrivs, försitter chanser som dyker upp (som ett slags överjordiskt ingripande), inte säger det vi menar och känner och tycker, lever upp till andras förväntningar istället för våra egna, och så vidare.

Baksidan med positivt tänkande är denna; när man lärt sig att inte REagera på människors beteende, utan istället tänka att denna person kanske har en dålig dag, eller inte vet att man kan lösa konflikter på annat sätt än genom att vara arg, och så vidare, där har åtminstone jag stannat av. Och blivit något slags slagkudde. Den som inte gör motstånd. Som bara förstår människor så till den milda grad att det börjat kosta. Positivt tänkande har gjort mig lycklig. Istället för att hata idioter, förstår jag människor (inte alla, men 90 % kanske!), jag har fått bättre tålamod, ett lugnare sinne, och jag uppskattar varje dag, varje minut. Jag känner tacksamhet. Balans. Men positivt tänkande har också gjort mig lite för snäll. Det är ju en sak att sluta reagera impulsivt på andra människor, en annan sak att glömma agera. För det är nästa steg. När du säger något, eller gör något, är tanken med positivt tänkande att detta ska vara övervägt. Lite grann, i vart fall. Tänk efter, före. Men aj aj, gör något, säg något!

The Secret av Rhonda Byrne ska man ta med en nypa salt. Hon har absolut fått tag i en tråd, men hon glömmer den stora bilden. Ungefär som att titta på en sida av myntet. Och tro att det räcker. Kay Pollaks Att välja glädje, det är däremot en ypperligt bra bok för den som vill bli lite lyckligare. Inifrån och ut. Man kan också läsa Dr Brian Weiss Many lives, many masters. För att höja blicken, lite grann.

Trevlig måndag på er.

Att referera till Bibeln

… idag? På fullaste allvar? Jag vet inte. Men när jag möter människor som gör det blir jag ilsk. Ungefär som hundar ibland kan reagera på personer med ett mentalt handikapp. Något är galet. Något känns skevt. Jag vet bara inte vad.

Långt innan jag kunde bilda mig en åsikt kring religion, särskilt kristendomen, var det något som gjorde ont i magen varje gång jag satte mig i kyrkan och prästen började tala. Jag tittade på människorna runt mig, och undrade om ingen annan, bara jag, tyckte att det han sa var dumt? Bara jag, som ville veta vad vi sysslade med? Vad vi gjorde här?
Skulle mannen i vit mantel stå närmare Gud än jag?
Var alltså hans ord Guds ord?
Vad menades med det?
Och var fanns modern i fadern, sonen, den heliga anden? Hon som satte livet till jorden om och om igen, var inte hon viktig?
Herregud … jag kunde inte sluta ifrågasätta, tyst, inuti mig själv. Mer och mer. Varför skulle jag tacka Gud för något jag själv åstadkommit? Varför skulle jag lägga mina problem i Guds händer, istället för att ta hand om dem själv? Varför skulle jag bli förlåten för något som inte ens var fel?

Kyrkans, eller något annat heligt hus gudsuppfattning, finns inte i det jag ser, runt omkring mig, eller det jag känner är sant djupt inombords. Istället finns en underton, frigjord från alla religioner. Små strömmar i oss, och jorden, och det som växer. Förnimmelser, ögonblick, viskningar. Blinkningar i drömmarna, i tankarna, i orden som plötsligt studsar ur oss. Som binder människor samman. Trots att vi inte ens har träffats förut. Något starkt, stadigt, ursprungligt.

”The Universe wants not only to experience that manifested life, it also wants to experience peace and something that is not touched by the continuously fluctuating forms. It wants to know itself deeply, directly, in its essence. That really is the root of spirituality. The Universe not only wants the outward movement, but it also wants the inward – the return movement to the One. Every human being also embodies these two movements. It seems that you are torn sometimes between the outward movement into form, and the inward return movement to the Source where it all started. The Source that was never really lost, it is always there because it is timeless, and it is within you. You feel drawn back to that, and that is the pull toward spirituality, peace, Stillness.”
Eckhart Tolle.

Ibland blir vi vår instinkt. Ibland får vi underliga ingivelser som råkar rädda liv. Ibland dör någon, och vi påminns om vad vi är, hur länge. Och varför. Det, om något, är Gud. Det inuti oss. Våra lustar, våra drifter. Vår kärna. Långt från gubbar i lustiga dräkter, gamla böcker skrivna av män på en tid då man trodde jorden var platt, fördömande tankar om homosexuella, låsta dörrar kring viktiga hemligheter, övergrepp på barn. I Guds namn. Varför skriver jag allt det här?

Vi hade en kund inne hos oss tidigare i våras. Jag vet inte vem han var. Men någon dag senare fick vi ett mail där han skrev, att bordet med barnböcker som vi hade skyltat upp skulle tas bort eftersom det i stort handlade om häxor, vampyrer och annat strunt. Att det är så ondskan letar sig in i hemmen, till våra barn. Att det, i Bibeln, står att häxor ska man inte låta leva.

Jag ville be honom definiera ondska. Bara för att se vad pappskallen svarade. Men jag lät bli.

Däremot, om han en vacker dag kommer tillbaka, ser att häxorna fortfarande ler på omslaget till en massa böcker, i sällskap med medialt utvecklade barn, spöken och gastar, varulvar och vampyrer, om han en vacker dag vågar dra sina referat öppet, kan det hända att jag biter honom. Hårt. Och kanske citerar tillbaka, bara för att jävlas; And you will know I am The Lord when I lay my vengeance upon you!

Jag säger som Astrid Lindgren

Jag kommer förmodligen aldrig skriva en bok som inte handlar om döden, på ett eller annat sätt. Döden i egenskap av död, eller döden i egenskap av liv. Konsekvenser, ytterligheter, kontraster. Insikter kring vad som faktiskt är viktigt. Det stora perspektivet är absolut jätteviktigt, eftersom det är det perspektiv vi hela tiden tappar. Vi ska så klart leva på jorden, tänka på jorden, som jordbor. Svävar vi högt upp bland molnen blir inget gjort. Men att bli påmind, titt som tätt, om sin egen dödlighet, och att småsaker just är småsaker, och att det också, med största sannolikhet, finns mening och skäl bakom allt som händer, det tror jag är bra.

Mina böcker speglar min livs- och dödsuppfattning. Genom att upptäcka spökena i livet har jag slutat vara rädd för döden. Alla rädslors stora moder. Så klart är jag fortfarande rädd, exempelvis för smärta. Som i att plågas till döds genom sjukdom eller olycka, eller att någon i min närhet går över på ett hemskt sätt. Smärtan i att leva. Den är jag rädd för. Men rädslan är alldeles lagom stor. Den gör att jag, för det mesta, är mycket lycklig över mina stunder och det jag har.

För att bli lycklig måste du först sluta vara rädd. Döden är inte ett kompakt, mörkt slut, utan en fortsättning. Jag är fullständigt övertygad om det. Men jag har mina fötter på jorden, eftersom det är på jorden jag ska leva.

En av mina första tankar, när jag började skriva, var att sätta griller i huvudet på mina läsare. Att sudda bort det makalösa med spöken, göra dem till en självklarhet och fläta dem med diskbänksrealism och starka, psykologiska porträtt. Det handlar inte om vad som skulle kunna vara, utan vad som är. Vad som händer om våra liv är eviga, när vi inser det. Hur det påverkar oss. Vilka vi är, vilka vi blir. Hur stor makt vi har över oss själva, och våra liv.

Döden, döden, döden. Jag säger som Astrid Lindgren. Döden fascinerar mig, fängslar mig, påminner mig om att vi lever, här och nu. Varje dag, timme, minut. Böcker som glömmer det har missat en stor poäng. Med det sagt behöver alla böcker inte ta upp ämnet spöken. Men att det på något sätt handlar om ytterligheter, kontraster, förändring, det behöver jag för att alls vilja läsa vidare.

De skumma grejerna

Okej. Jag måste vara ärlig mot er. Annars spricker jag. Här kommer mina skumma grejer, bara det senaste. Alltså, från dess att jag blev författare.

SPOILERVARNING för er som inte har läst mina böcker!

Here it goes: Kaninhjärta handlar om ett tvillingpar, där ena flickan, i slutet, tar sitt liv. På min releasefest fick jag veta att det, på riktigt, funnits ett par tvillingflickor i Vallda där en av dem dog. Jag blev alldeles häpen. Började göra research. Kontaktade bland annat Kungsbackas tidningar, utan svar, och sedan slutade jag försöka.

Astrid Lindgren är en fantastisk människa. Jag önskar jag hann träffa henne innan hon reste sin väg. Jag citerar henne i Kaninhjärta, och tänkte göra detsamma i bok tre. Därför surfade jag in på hennes hemsida, där det ligger lite citat. Så tänkte jag att jag inte visste så ordentligt om hennes historia. Jag bläddrade in på sidorna om hennes uppväxt och läste att hennes pappa hette Samuel, hennes mamma hette Hanna, hennes bästa vän hette Anne-Marie … stor, stor rysning. Ni får tro vad ni vill om detta, men ibland kan jag svära på att hon är här.

Håkan Hellströms senaste låt, Det kommer aldrig va över för mig, så snart jag hörde den rös jag i hela kroppen och tyckte den passade perfekt till bok tre. Som handlar om en stammande pojke med stark beskyddarinstikt gentemot sin familj, och dem han älskar. Sedan läste jag det här i en intervju om Håkan (klicka för större bild):

20130412_125646

Det dyker upp sådana här kopplingar och sammanhang, hela tiden. Som om jag befinner mig i flöde. Jag tycker det är oerhört häftigt.

Författare som har bråttom

Jag har till och från funderat på detta, att jag skriver snabbt. Eller har bråttom. Eller inte kan stå emot. Skrivandet är ju mitt jobb, så jag ser inte riktigt grejen i att ”vila mellan varven”, ni vilar väl inte mellan varven på era jobb? Jag tänker vila på semestern, som alla andra. Det är på något sätt ett ständigt skrivande, det att vara författare, och sedan blir råmanusen klara. I ett kick.

Joyce Carol Oates spottar ur sig böcker, exempelvis. Och jag vet att hon varit omdiskuterad på grund av detta. Gör det hennes böcker sämre, att hon har bråttom? Vad tycker ni?

Fågelbarn, min bok två, släpptes 25 mars. Under påsken avslutade jag råmanus till bok tre. Historierna är liksom redan igång i mitt huvud.
Finn kunde inte vänta. Han är en oerhört bestämd ung man med många åsikter, gyllene ögonfransar och en gitarr full med klistermärken.
Nu, när hans historia är berättad, har han tystnat. Då börjar huvudkaraktären till bok fyra pladdra, istället. Jag kan tydligt se henne framför mig, flickan med rådjursögonen, och jag hör hennes röst i mitt huvud, den susar till när jag ser något hon inte kan låta bli att kommentera.
Hon heter Astrid, by the way. Och hon är femton år.

Är det okej att skriva snabbt? Kan böckerna fortfarande hålla hög kvalitet? Eller borde jag låtsasskriva ett år åt gången, om jag exempelvis siktar på Augustpriset?

Insikten X 2

Vi har prövat något, min man och jag: korttidsfasta. Efter att ha sett en oerhört intressant dokumentär på tv om kolhydrater och protein, och hur dessa får våra kroppar att gasa, gasa, gasa och nyproducera celler, vilket föranleder ålderssjukdomar och cancer. Fastar man ett par dagar i veckan, det vill säga, inget äter på minst 16 timmar med sömn inkluderad (man får dricka kaffe, te, vatten, bara det inte innehåller socker eller mjölk), stimuleras produktionen av hjärnans egen tillväxtfaktor BDNF, som bidrar till att skydda hjärnceller och bilda nya synapser. Istället för att nyproducera celler börjar kroppen reparera de som redan existerar, och sänker värden som inte får vara höga, med tanke på hjärtsjukdomar och så vidare. Läs gärna vidare här, eller sök på ”korttidsfasta” eller ”halvfasta”. Det här borde vara känt. Istället riktar vården och läkemedelsindustrin in sig på sådant de kan få pengar ur, som mediciner. Att fasta är naturligt, och en alltför billig metod.

Hur som helst, igår var första gången, och allt jag kunde tänka på var mat. Nu har jag ätit första måltiden på 24 timmar, en för mig vanlig frukost bestående av två äggmackor, en kiwi, en plupp d-vitamin (som jag kallar solsken i en kapsel) och te. Och jag börjar känna mig normal igen. Kanske något klarare i skallen, och lättare i kroppen? Jag ska absolut träna idag, också. Ta en lång promenad innan GP-intervjun.

Under fastan igår jagade jag upp mig, av någon anledning, över det här med skrivandet. Jag känner att jag har bråttom med att prestera. Jag känner att jag, inte ens nu, riktigt kan vila mot mitt författarskap. Att jag, om jag gör det, tappar taget. Och det är jävligt tråkigt. När ska jag känna mig trygg med tanken att jag KAN skriva, att jag ÄR utgiven, om inte efter bok två? Och veta att jag, även i framtiden, kommer att komma på historier, som jag ju gjort hela livet redan?

Jag smider medan järnet är varmt, jävlar vad jag smider, hela idépärmen är full. Jag griper varje strå, varje tråd, varje frö, inför kommande år, om jag skulle få idétorka. Som en ekorre samlar nötter inför vintern. Men snälla någon. NEJ. Jag måste skärpa mig. Get my shit together. Det är inte okej att vakna klockan tre på natten (säkert hungerns fel) och försöka knäcka koden ”den feta klassikern”, i tron att skrivandet är en sinande källa av kreativitet. Jag måste lugna mig. Jag måste tro. Och jag måste våga.

20130403_183026

Historier av den magnituden tvingas inte fram. De kommer med livet. Dessutom spelar bokens tjocklek ingen roll. Så länge boken är bra kan jag luta mig mot den, ändå. Jag KAN luta mig mot Kaninhjärta OCH Fågelbarn. Det är en fråga om insikt.

Bokläsande – det nya mindfulness?

Jag jobbar på Akademibokhandeln (hur länge Akademibokhandeln och Bokia nu kommer att heta vad de heter), och har fått en bra och nyttig inblick i våra bokvanor. Vad gäller köp, läsande, resonerande. En tydlig sak är ju, att vi har bråttom. Att vi tycker allt ska gå fort, annars är det inte värt besväret. Jag är själv väldigt inriktad på Ansträngningen, inte Upplevelsen, och har ofta en känsla av att tiden inte räcker till. Jag vet bättre, jag VET. Ju mer man stressar och krymper sin tillvaro, desto mer bråttom får man, desto mindre tycker man att tiden är. Och jag håller ju med både Eckhart Tolle och, till viss del, personerna i Rhonda Byrnes bok The Secret. Allt blir vad man gör det till, eller, man är själv den skapande kraften i sitt liv, yes!

Efter noggrant grubblande har jag kommit fram till att läsande kan vara det nya mindfulness. Att läsandet, som sådant, är att vara i stunden. Istället för att prestera till hundra procent varje minut ta en bok, sätta sig i en mysig fåtölj, se till att skaffa sig bra läsljus, och läsa i två timmar. Prioritera läsandet, som vi prioriterar vår träning, vår matlagning, prime time med familjen.

Läsandet gör ju något med vårt allra innersta. Orden vi läser, historierna och livsödena vi får ta del av, snärjer sig hela vägen in. Och alltid är det en liten bit som blir kvar, och formar oss resten av livet. Kom inte och säg att jag har fel. Tänk på de allra första böckerna du läste som barn. Känn sedan vilken resonans de där böckerna har i den person du blivit, hur några rader av ord fortfarande går igen i din vokabulär, hur du fortfarande känner ett särskilt sting för alla föräldralösa barn på grund av Rasmus på luffen. Och alla svåra ord, var det inte i en lite för vuxen bok du läste dem, första gången, för att sedan ta reda på vad de betyder?

Läsandet, med stort L, borde det skrivas böcker om. Hur man tar sig tid till Läsandet i sin vardag, hur man skapar Den perfekta läshörnan, vad Läsandet gör med oss, varför och hur det är så viktigt. Det borde göras HIPPT, med influenser från nördarnas upprättelse (nörden, idag, är en het person, så är det). Vi borde ta oss en funderare, vi, som är vuxna, eftersom barn inte gör som vuxna säger, utan som vuxna gör. Läser du idag? Nej? Då är det inte konstigt att barnen inte heller gör det.

Högläsning, litteraturdiskussioner, ska i framtiden vara naturliga inslag vid middagsbordet. Det kanske inte är det klassiska mindfulness, men det är absolut närvaro på diskussioner. Man får liksom inte plats med baktid eller framtid i skallen samtidigt som man är djupt engagerad i ett gott samtal.

Eller hur?