Bokomslag – hur går det till?

När jag var grön i bokbranschen (så till vida att jag inte var antagen, utan just börjat skicka in manus) tillverkade jag ett omslagsförslag. Det var svart. Och mitt eget ansikte skymtade fram ur skuggorna. Kanske en häftig bild. Men hjälp … det är först nu, på andra sidan linjen, som jag förstår hur oerhört dumt det var. Böcker är liksom inga konstverk, så som tavlor eller keramikkrukor eller glasfigurer, utan ett verk, samtidigt en produkt. Som ska säljas. Jag har ingen utbildning eller kunskap om vad som säljer, vad som attraherar. Det har däremot omslagsmakarna. De som jobbat med bild och foto och program i datorn. De som har både teori och praktik.

Som författare har jag absolut saker att säga till om. Men det är inte min idé de bygger på, direkt. De tar fram förslag, sedan får jag tycka till och säga mitt. Första omslagsförslaget till Kaninhjärta gjordes av en duktig tjej. Min spontana reaktion var ändå NEJ. Bara så. Nej, nej, nej. Fel, fel. Och det sa jag till förlaget, till deras stora förfäran (mitt förlag får ofta höra mina åsikter, nog oftare än de skulle önska). Vi försökte ändå ett par turer, innan vi alla insåg att jobbet skulle flyttas över till någon annan. Snarare några andra; Richard Schöldström & Fredrik Remnefalk.

Min bild av Kaninhjärtas omslag var tvärtemot det omslag killarna tog fram; vitt, med inslag av spets, och två identiska flickor med ljust, långt hår som liksom flöt ut ur ljuset. Jag kan som sagt inte det här med vad som säljer. Däremot kan jag bildtänk. Jag är ju konstnär.

När jag fick se omslaget, så svart det var! Herregud! Och samtidigt … det var såhär omslagen såg ut för mig förr i världen. Då jag snickrade ihop dem själv. Svart, svart mörker, och ett ansikte som kikade fram. På något sätt hade Richard och Fredrik lyckats skrapa fram något underliggande, i min text. För ser man omslagen tillsammans, mitt jättegamla och det som till slut blev, är det ju faktiskt tydligt:

Sand KANINHJÄRTA OMSLAG

På baksidan av Kaninhjärta finns en vit siluett av en kanin. Det var min idé. Djurtemat är som ni säkert märkt genomgående. Därför finns det en skata på baksidan av Fågelbarn. Efter ett tag vande jag mig vid omslaget till Kaninhjärta. Jag var väl med och petade i lite detaljer, annars var det taget. Omslaget till Fågelbarn, däremot, lämnade jag lite inspiration till killarna inför. Jag föreslog att boken skulle vara vit, och inspirationen var mitt visionboard:

VISION~1

Fågelbarns omslag blev omedelbar kärlek. Jag bara såg och älskade direkt. Nickade ivrigt. Ja, såhär, precis såhär! Fantastiskt fint.

omslagsskiss1

Vi var lite osäkra kring färgen på titeln. Men när jag fick förslaget koppar passade det ju perfekt!

Bokomslag är alltså, som det mesta med boken, utöver själva råmanuset, ett teamwork. Jag överlåter gladeligen åt killarna att ta fram kommande böckers omslag, också. För de vet vad de gör.

Kaninhjärta – the story

Ur min dagbok år 2011:

20110304: påbörjade igår boken om tvillingarna. Kan nog bli något stort. För tvillingarna känner jag med hela hjärtat.

 20110527: jag har skrivit klart Kaninhjärta. Jag bör nog inse att min första tanke stämmer: längre än såhär kommer jag inte på egen hand.

Jag ögnade igenom min gamla moleskine igår. Det var ingen rolig läsning. 2011 var ett tungt år för mig. Jag var ganska svart i sinnet. Mycket nådde sin kulmen, både privat och skrivmässigt. Jag hade dessutom brödjobbat på olika ställen, med olika nivåer av idioter, i flera års tid, samtidigt som jag kämpade för att bli författare. Så, 2011 kändes som ett bra år att ge upp. Kaninhjärta var mitt sista försök. När jag skrev Kaninhjärta skrev jag mitt bästa. Jag ville göra det lite som att sjunka med flaggan i topp. Här ger jag allt! Take it or leave it.

Idén till Kaninhjärta består i flera olika delar. Jag var grymt inspirerad av tanken på ett par tvillingar med tudelat mediumskap. Tvillingtanken, i sig, fick jag från bokhororna, och deras lästips; Den hemliga historien av Donna Tartt. WOW. Vilken jävla bok det är.
Hur som helst. Jag råkade lyssna mycket på Kent 2011 (doh …), och fick se, för mitt inre, ett par tvillingsystrar dansa till musiken i ett blekt, smått deprimerande rum. Det blev en av de första scenerna i boken.
Därutöver har jag i efterhand märkt att jag flirtar med Sofia Coppolas The Virgin Suicides.

När jag skrev fanns en markant skillnad; eftersom detta skulle vara mitt sista försök (innan jag började leva ett ”vanligt liv”) tog jag god tid på mig. Jag pausade, mitt i början, då jag aldrig brukar pausa. Och jag återupptog skrivandet först två, tre veckor senare. Det var då jag kände en starkare dragning. Efter det skrev jag klart ganska snabbt.

Tanken var att berätta om mitt Vallda ur ett annat perspektiv. För mig är platsen idyllisk, trolsk, full av magi och barndomsskimmer. Om där istället fanns smärta, mörker, gränslöshet? Jag ville berätta om de märkliga åren då man blir vuxen, om stegen man tar, om hur man lämnar vissa människor bakom sig i språnget. Dessutom tycker jag att många vuxna aldrig blir vuxna, bara äldre, men att vi glömmer det. Eller glömmer att förstå. Det ville jag ha med. Plus mina tankar kring själen, livet och döden, och det att vi inte vet allt. Jag ville ha med mina egna erfarenheter av skuggiga verksamheter och seansgrupper, men också dem jag mött som varit på riktigt. Som varit knivskarpa.

För mig är spöken en självklarhet, likväl som kärlek mellan samma kön, mänskliga styrkor och svagheter, att ingen är god eller ond. Att det snarare handlar om konstruktiv eller destruktiv kraft, och att vi är dem som lägger värderingar i detta.

Kaninhjärta blev just så som jag ville att den skulle bli. Boken blev också stommen i mitt författarskap. Utifrån den hittade jag mitt författarjag, alltså vad jag faktiskt kan, hur bra jag faktiskt kan vara. Den kommer alltid ha en särskild plats i mig.

När boken blev antagen, blev jag den jag alltid varit innerst inne. Långt, långt därinne. Om jag tänker efter är det inte underligt att jag var bitter innan jag släpptes ut.

 

Insikten X 2

Vi har prövat något, min man och jag: korttidsfasta. Efter att ha sett en oerhört intressant dokumentär på tv om kolhydrater och protein, och hur dessa får våra kroppar att gasa, gasa, gasa och nyproducera celler, vilket föranleder ålderssjukdomar och cancer. Fastar man ett par dagar i veckan, det vill säga, inget äter på minst 16 timmar med sömn inkluderad (man får dricka kaffe, te, vatten, bara det inte innehåller socker eller mjölk), stimuleras produktionen av hjärnans egen tillväxtfaktor BDNF, som bidrar till att skydda hjärnceller och bilda nya synapser. Istället för att nyproducera celler börjar kroppen reparera de som redan existerar, och sänker värden som inte får vara höga, med tanke på hjärtsjukdomar och så vidare. Läs gärna vidare här, eller sök på ”korttidsfasta” eller ”halvfasta”. Det här borde vara känt. Istället riktar vården och läkemedelsindustrin in sig på sådant de kan få pengar ur, som mediciner. Att fasta är naturligt, och en alltför billig metod.

Hur som helst, igår var första gången, och allt jag kunde tänka på var mat. Nu har jag ätit första måltiden på 24 timmar, en för mig vanlig frukost bestående av två äggmackor, en kiwi, en plupp d-vitamin (som jag kallar solsken i en kapsel) och te. Och jag börjar känna mig normal igen. Kanske något klarare i skallen, och lättare i kroppen? Jag ska absolut träna idag, också. Ta en lång promenad innan GP-intervjun.

Under fastan igår jagade jag upp mig, av någon anledning, över det här med skrivandet. Jag känner att jag har bråttom med att prestera. Jag känner att jag, inte ens nu, riktigt kan vila mot mitt författarskap. Att jag, om jag gör det, tappar taget. Och det är jävligt tråkigt. När ska jag känna mig trygg med tanken att jag KAN skriva, att jag ÄR utgiven, om inte efter bok två? Och veta att jag, även i framtiden, kommer att komma på historier, som jag ju gjort hela livet redan?

Jag smider medan järnet är varmt, jävlar vad jag smider, hela idépärmen är full. Jag griper varje strå, varje tråd, varje frö, inför kommande år, om jag skulle få idétorka. Som en ekorre samlar nötter inför vintern. Men snälla någon. NEJ. Jag måste skärpa mig. Get my shit together. Det är inte okej att vakna klockan tre på natten (säkert hungerns fel) och försöka knäcka koden ”den feta klassikern”, i tron att skrivandet är en sinande källa av kreativitet. Jag måste lugna mig. Jag måste tro. Och jag måste våga.

20130403_183026

Historier av den magnituden tvingas inte fram. De kommer med livet. Dessutom spelar bokens tjocklek ingen roll. Så länge boken är bra kan jag luta mig mot den, ändå. Jag KAN luta mig mot Kaninhjärta OCH Fågelbarn. Det är en fråga om insikt.

Det smäller högre

… när det är skrivet på engelska:

2013-03-25 16 51 43

Av någon anledning kan jag inte förstora upp bilderna mer än såhär, men klickar ni på den kan ni läsa. Detta är ur katalogen New Swedish Young Readers, som Kulturrådet tar fram en gång per år med ett urval av årets barn- och ungdomsboksutgivning. Förlaget, som är nere i Bologna på bokmässa (de asen), skickade bilden. Och jag känner mig oerhört lycklig.

Jag menar …
… om Kaninhjärta (Rabbitheart): ”Her language is rhythmic and dazzlingly beautiful, and the setting so closely described that we can almost feel the oppressive summer heat on our skin”.
… om Fågelbarn (Nestlings): ”as intense and suggestive as a chamber play. It is as brilliantly written as it is horrifying.”

Med detta sagt: nej, böckerna är inte översatta till engelska, än så länge finns rättigheterna till försäljning (vad jag vet), detta är inte deras ”satta” titlar. Kulturrådet skriver på engelska för att, vad jag tror, katalogen ska fungera bättre internationellt.