Tack för mig!

Imorgon kommer min sista fredagsrapport här. Utöver detta tänker jag tacka för mig. Jag tror jag aldrig varit så seriös med ett bloggande förut. Verkligen lagt ner tid och möda på vissa inlägg här, bara för att. Och känner mig nöjd. Nu stundar nya tider …

20130529_194427 20130529_194412 20130529_194608

Men innan det ska jag ha semester.

Tack, Books & Dreams, för detta tillfälle! Tack alla ni som läst. Jag hoppas att vi ses på riktigt, en dag. Kanske under bokmässan i höst?

Annars får ni ge er in och läsa på min vanliga blogg.

Trevlig sommar!

 

Var kommer all svärta ifrån?

Det senaste har jag fått tankar på att, istället för att skriva mörkt, skriva ljust. Mina böcker har alltid en överton av mening. Mörkret har en ljus sida. Men jag vet att det är tung läsning. Svärtan i mig börjar dock skingras. Jag har berättat det jag velat berätta, om det allvarliga. Delvis för att inte upprepa samma historia (jag är väl ingen Dan Brown!), men också för att låta det bli bättre för Hanna. Det märks i bok tre. Inte lika hemskt. Ändå fullt av vemod.

Vemod är faktiskt ett bra ord för den boken. Det, och vad kärlek egentligen är.

Min svärta kommer från massor av olika saker. Ser jag på min släkthistoria finns svaren där. Jag växte upp i Vallda, ett Bullerbyn IRL. Sommarlekar till sent på kvällarna, grillade bananer, pantburken, sardinen. Skuggjage och vattenkrig. Mormor och morfar bodde på andra sidan skogen. Vi var hos dem minst en gång i veckan. Moster och hennes man bodde också nära. Stor, stark tillhörighet. Stor, stark trygget.
Så gick mormor och fick cancer.
Efter hennes död blev allt svart. Som om olja läckt ur ett kärl, och inte gick att tvätta bort. Inte på vanlig väg.

Det finns, trots detta, en ljus, underrepresenterad del av livet. Majoriteten människor, den grå massan, som det aldrig står om i tidningarna. Eftersom de är ganska vanliga, och tråkiga. De älskar varandra. Jobbar varje dag. Sätter barn till världen. Lever och dör. Godheten dominerar i världen, men de procenten som begår brott får oss att undra och ifrågasätta. Det är en vinkel jag tänkt på, och som långsamt smyger sig in i mitt skrivande.

Vi får se vad det blir. Dock kan jag nog aldrig släppa svärtan helt, precis som den aldrig släpper taget om mig. Hur ljust det än blir, finns en motsats. Jag kan styra över procenten. Över storleken på skiten och storleken på paradiset. Så är det.

Den uteblivna rapporten

Som ni kanske märkte fattades fredagsrapporten förra veckan? Det blev ett sammelsurium av dagar som inte riktigt går att säga något om. Släppet av Fågelbarn har förflyttat sig en bit ifrån mig, alamackan ser ganska normal ut framöver (bortsett från i september), och jag använder det mesta av min skrivenergi till att lägga på bok tre. Exempelvis hade vi min bästa vän och hennes man på middag i onsdags. I torsdags hade vi mysig hemmadag. I fredags var jag på begravning. I helgen jobbade jag, och tittade på tramsfilmer (exempelvis She’s all that, är man gräsänkling får man passa på!).

Det börjar närma sig slutet för mig här på Books & Dreams. Jag har några topics jag hade tänkt beta av, innan dess. Så, imorgon kommer ett lite mer intressant inlägg. Till dess hoppas jag ni har en fin måndag! Lite finare än min. Här kissar regnet ner, grått och tyngande, och de satans byggubbarna är kvar. Skapar ett fantastiskt bullerljud som stör ut min koncentration tills jag blir alldeles blasé.

Okej.

Vi säger så.

Hörs imorgon!

Skrivdag!

Och väldigt röd, och solig. Alltså är det tyst här. Vi ska strax ta cyklarna ut i solen för pizza på en gräsplätt någonstans. Annars ser det ut att bli skriv till kvällen, också. Jag skriver alltid som bäst när skymningen kommer. Det är något med färgerna …

Tema: spöken

I måndags blev jag intervjuad av Modern Psykologi. Jag hymlar inte med min spöktro (spökövertygelse), utan står för den. Kvinnan som ringde håller på att skriva en artikel om just detta med spöken, och hade flera olika personer att inervjua i ämnet. Det blir nog en läsvärd text! Jag säger till när den kommer med i tidsskriften, så får ni läsa.

Var människa ska bilda sig en egen verklighetsuppfattning (det finns lika många verkligheter som det finns människor, alla tolkar inte vår omgivning på samma sätt, och så vidare). Mina svar kommer inte duga åt alla. men de duger åt mig. Jag kan berätta om mitt utomordentligt skickliga medium, som jag gått hos i 11 års tid (en gång per år), och som beskrev det liv jag lever idag för ungefär 8 år sedan, och som förutspådde mitt författarskap, och min man, och som berättade om döda släktingar jag fick kolla upp i efterhand. Men det säger förmodligen er ingenting. Ni måste själva sitta där, känna gåshuden, känna kryllet genom kroppen, känna hur håret reser sig på toppen av hjässan. Ni måste uppleva det. Då kommer ni nog att förstå.

Hur som helst. Min mormor dog 56 år gammal. Då var jag 14, och jag kunde. Inte. Släppa. Taget. Jag kunde inte tänka att vi tar slut när vi dör. Eftersom vi existerar minst lika mycket inuti våra kroppar, som utanpå. Jag skulle kunna drista mig till att säga, att vi är STÖRRE på insidan än utanpå, i den här världen. Vi bär på massor av världar i våra själar. Massor av lager, minnen, drömmar, vetskap, kunskap, förmågor. Det sägs att vi bara nyttjar en del av våra hjärnor. Tänk, vilka oanade resurser vi förmodligen besitter?
När jag började gymnasiet träffade jag en klasskamrat som gav mig numret till det medium jag fortfarande kallar Mitt medium. Jag hade alltså turen att hamna rätt, från början. Väl medveten om att det finns lurifaxer. Inom varendaste bransch. Mitt första samtal med henne förändrade också min syn på livet. Och jag fann mitt ämne. Jag skulle skriva om spöken.

Spöken är det mest naturliga som finns. Inget övernaturligt med dem, inte. Vi stöter på dem dagligen, mest hela tiden, och känner faktiskt inte skillnaden på spöklös tillvaro, och spökfull. De är konstanter i vår vardag, precis som vi själva är, och alla andra runt oss. Det ville jag skriva om. Det vardagsnära spökeriet. De små, små detaljerna som bevisar att det finns något mer. Något vi inte har förmågan att uppfatta. Och så ville jag skriva om psykologi. Som betyder ”läran om själen”. Vilket jag anser hör starkt ihop med spöken. Eftersom spöken, eller följare, är människosjälar.

Jag är mycket nöjd med mitt ämne. Så nöjd att jag förmodligen aldrig kommer att kunna skriva en socialrealistisk bok utan någon som helst övre dimension. För mig hänger alltsammans ihop. Mina böcker är mina livsbetraktelser, gånger tio (alltså en smula överdramatiserade, men bara en smula). Annars hade de inte blivit något vidare läsvärda. Det vardagliga spökeriet tenderar nämligen att vara ganska vardagligt, lugnt, behagligt. Eller, som jag sa till kvinnan från Modern Psykologi; precis som vissa människor kan vara jäkligt obehagliga, irriterande eller ondsinta, kan spöken det också. Eftersom de är vi.

Insikten X 2

Vi har prövat något, min man och jag: korttidsfasta. Efter att ha sett en oerhört intressant dokumentär på tv om kolhydrater och protein, och hur dessa får våra kroppar att gasa, gasa, gasa och nyproducera celler, vilket föranleder ålderssjukdomar och cancer. Fastar man ett par dagar i veckan, det vill säga, inget äter på minst 16 timmar med sömn inkluderad (man får dricka kaffe, te, vatten, bara det inte innehåller socker eller mjölk), stimuleras produktionen av hjärnans egen tillväxtfaktor BDNF, som bidrar till att skydda hjärnceller och bilda nya synapser. Istället för att nyproducera celler börjar kroppen reparera de som redan existerar, och sänker värden som inte får vara höga, med tanke på hjärtsjukdomar och så vidare. Läs gärna vidare här, eller sök på ”korttidsfasta” eller ”halvfasta”. Det här borde vara känt. Istället riktar vården och läkemedelsindustrin in sig på sådant de kan få pengar ur, som mediciner. Att fasta är naturligt, och en alltför billig metod.

Hur som helst, igår var första gången, och allt jag kunde tänka på var mat. Nu har jag ätit första måltiden på 24 timmar, en för mig vanlig frukost bestående av två äggmackor, en kiwi, en plupp d-vitamin (som jag kallar solsken i en kapsel) och te. Och jag börjar känna mig normal igen. Kanske något klarare i skallen, och lättare i kroppen? Jag ska absolut träna idag, också. Ta en lång promenad innan GP-intervjun.

Under fastan igår jagade jag upp mig, av någon anledning, över det här med skrivandet. Jag känner att jag har bråttom med att prestera. Jag känner att jag, inte ens nu, riktigt kan vila mot mitt författarskap. Att jag, om jag gör det, tappar taget. Och det är jävligt tråkigt. När ska jag känna mig trygg med tanken att jag KAN skriva, att jag ÄR utgiven, om inte efter bok två? Och veta att jag, även i framtiden, kommer att komma på historier, som jag ju gjort hela livet redan?

Jag smider medan järnet är varmt, jävlar vad jag smider, hela idépärmen är full. Jag griper varje strå, varje tråd, varje frö, inför kommande år, om jag skulle få idétorka. Som en ekorre samlar nötter inför vintern. Men snälla någon. NEJ. Jag måste skärpa mig. Get my shit together. Det är inte okej att vakna klockan tre på natten (säkert hungerns fel) och försöka knäcka koden ”den feta klassikern”, i tron att skrivandet är en sinande källa av kreativitet. Jag måste lugna mig. Jag måste tro. Och jag måste våga.

20130403_183026

Historier av den magnituden tvingas inte fram. De kommer med livet. Dessutom spelar bokens tjocklek ingen roll. Så länge boken är bra kan jag luta mig mot den, ändå. Jag KAN luta mig mot Kaninhjärta OCH Fågelbarn. Det är en fråga om insikt.

Börjar bli

… kry efter värsta förkylningen på länge. Den som sätter sig mitt i nyllet? Och gör en ganska ömklig? Japp. Jag har varit hemma i snart en vecka. Och författare som går hemma i full skrivmundering (mjuk tröja, leggings, nopperkofta) har i regel svårt för att låta bli själva skrivet. Så, jag avslutade råmanus till bok tre igår. Det var inte särskilt mycket kvar. Men ändå! Jag avslutade! Kom igen! … näpp. Det börjar likna ett jobb, det här, mer och mer. Inte för att jag slutat älska det, snarare yran över att avsluta en bok; den är inte lika huvudlös längre. Mer ett konstaterande. Där var den historien klar, nästa?

Manuset ska få vila någon dag (eller så börjar jag läsa om en stund …), sedan ska det korrläsas och rättas i datorn. Sedan ska det printas ut, och korrläsas en gång till. SEDAN brukar jag skicka in till förlaget, och hålla tummarna. Jag tror det blir antaget. Men man vet aldrig. Det finns inga garantier, och den svävande, kittlande känslan är både skön och hemsk.

Jag ser att Enligt O och Boktokig recenserar. Imorgon intervjuas jag av Göteborgs-Posten. Från noll till hundra, som vanligt med författarskapet. Jag ska planera klädsel och gaska upp mig. Det är ju, faktiskt, ännu en dröm, ännu ett mål, som uppfylls. Måste komma ihåg att nypa mig själv ibland, så jag fattar. Att det här händer. Mig. Nu. Radio. GP. Hemmamys i nopperkorta.

Varför författare?

Jag vet hur den känns, längtan till skrivet. Till berättandet, till pennan och papperet, till minnena, till bokstävernas former. Men till författarskapet? Jag anser att Camilla Läckberg (och fler med henne, författare försöker verka väldans glamourösa idag …) ger en lite skev bild av författarens vardag: de flesta kan inte leva på försäljningen av sina böcker. ”Kan jag, kan du”-kampanjen hon drev (och fortfarande driver?) väckte skrivlust hos massor av människor, däribland mig, men sedan? Jag jobbar i bokhandel (och trivs alldeles förträffligt, f. ö.), och lever i skrivande stund delvis på besparingar, för att slutföra bok tre och, möjligen, påbörja bok fyra. Hur mitt år kommer att se ut, framöver, har jag bara svaga aningar om. Det är såklart spännande (och självvalt), och, ibland, ganska jobbigt.

Skälet till varför jag stångades så hårt för att bli författare var/är, att jag känner en rastlöshet i mig. Och den går. Inte. Över. Det kliar efter spänning, efter något utöver vardagen, små, glimmande trådar av ANNAT i det vanliga. Vilket jobb jag än har haft, vilka utbildningar jag än har funderat över, hoppat på, hoppat av, har jag alltid längtat bort/dagdrömt/dramatiserat. I min hjärna finns en På/Av-knapp, jag kan koppla bort fullständigt, oavsett var jag befinner mig. Min sinnesfrånvaro har varit föremål för irritation eller skratt hos andra, och jag har ofta känt mig som en lite udda figur. Bara när jag sitter ner och skriver är jag fast, skrivandet är det enda jag verkligen har slutfört i mitt liv. Därför är det fantastiskt fantastiskt att det finns ett jobb som kräver en rik, inre värld.

Sedan har vi den offentliga delen av författarskapet. Jag säger bara: hjälp. För en grön person med mjuk yta (jag är verkligen ingen scenapa!) blir de första sakerna man som författare gör (fotografering, intervjuer) smått chockartade. Jag vill inte, på något sätt, framstå som självgod, självutnämnd, präktig, mallig, framfusig, ärthjärnig, överlägsen. Jag vill framstå som mig. Alltså, en vanlig människa. Böckerna ska kunna stå för sig själva, annars är de inga böcker, anser jag. Samtidigt riskerar jag att framstå som mjäkig om jag inte tar plats, och det vill jag inte heller.

Där är jag nu: i mitten, och letar efter balans. Jag försöker känna stolthet över det jag gör, sluta rycka på axlarna när jag får beröm, tänka att det är fullständigt normalt att människor vill höra mig högläsa ur något jag själv har skrivit, att de inte alls tycker att jag är högfärdig, på något sätt. Jag jobbar för brödfödan (och följer sammanslagningen av Bokia och Akademibokhandeln på nära håll), drömmer mig bort, och hittar historier att berätta, överallt. Bara ögonblicken i sig kan jag längta efter att få stoppa in i en bok: hur solljuset faller över Göteborg om våren, hur människor ser ut när de åker spårvagn, hur skatorna lyfter just när jag ser.

Vem är jag?

 

Albert Bonniers Förlag. Stockholm den 4 september 2009.

 

Christian Ljungqvist. Det har varit intressant att ta del av ditt manuskript, men tyvärr tror vi inte på en utgivning. 

Tack för att du vände dig till oss!

Med vänlig hälsning

G N

 

Christian? Jag läste refuseringsbrevet och kände mig väldigt, väldigt liten. Knappt större än en . och det (om ni nu aldrig har känt er så små som en . ) är knappt uthärdligt. Särskilt inte för en skapande själ. Man tar åt sig. Huden är lövtunn. Och så är det.

Jag heter alltså inte Christian, utan Christin, Ljungqvist. G N hade säkert bara en dålig dag, eller så var hen trött på unga, hoppfulla skribenter som skickade in skit till dem. Sedan 2009 har jag lärt mig ett och annat. Jag skriver exempelvis BÄTTRE. Och jag vet vad jag vill. Mina mål är tydliga. Som när jag skrev Kaninhjärta (Gilla Böcker), min debutroman för Unga Vuxna, i ett rus, och hela tiden såg boken framför mig. Samma sak gäller Fågelbarn (Gilla Böcker, utkommer 25 mars), medan jag skrev visste jag i princip hur boken skulle kännas i min hand, färdig och tryckt. Jag tror det är viktigt, närmast avgörande, oavsett vad man drömmer om: börja inte förrän ni vet. Ni retar upp folk annars. Och de kallar er Christian.

Om ni däremot, som jag en gång gjorde, drömmer om att bli författare, kan det vara bra att veta att ni, utöver att vara just författare, också fortsätter vara: 29 år, äldst i en syskonskara på tre, kattägare, gift, Majornabo, dagdrömmare, bokbutiksbiträde, rödhårig, väldigt förtjust i rökt makrill, lantlolla, ensamvarg som ändå uppskattar sällskap, fattig ibland, lycklig, före detta hästtokig, grubblare, Valldabo i hjärtat och periodare vad gäller städning, tvättning och läsning. Ni fortsätter vara utrustade med ett par sjöben om ni, som jag, haft båt i familjen sedan barndomen. Och ni kan dansa foxtrot till valstakt om ni, som jag, lärde er det inför ert bröllop. Ni förändras egentligen inte, ni förbättras. Och ju snabbare allt snurrar desto viktigare blir vardagen, på något sätt.

Jag kommer att blogga här från och med nu till maj månads slut. Samtidigt som min andra bok släpps. Det ska avhandlas bok två-ångest, YA/UV/Crossover-litteraturfenomen, hur det gick till när jag blev antagen, varför jag skriver, var idén till mina böcker kommer ifrån, vad som händer i en författare när den får recensioner, choklad, Stockholms-resor, och mer. Massor av mer. Det känns fantastiskt roligt att vara här! Jag ser fram emot våren av flera skäl, och detta är ett av dem.