Att besöka en skola

Det är ju så, när man gör annat (och inte sitter vid datorn och kollar mailen var 5:e minut), att ALLA plötsligt hör av sig. Medan jag var hos systra mi och hennes två barn idag (nej, jag har inte skrivit, jag har LEVT lite) fick jag bland annat ett mail från min förläggare, och ett från en skolbibliotekarie. Första gällde bokmässan i september (presentationstexten av mitt och förläggarens seminarium, seminarieprogrammet, som de övriga programmen, släpps i slutet av maj!), andra gällde ett skolbesök till hösten.

I januari i år gjorde jag mitt första skolbesök ever som författare. På mitt gamla gymnasium, Aranäs, i Kungsbacka. Det var intressant. Jag blev superfint bemött av två jättepeppade bibliotekarier, och eleverna var rara. Däremot, innan, tvekade jag ett bra tag, velade fram och tillbaka. Skulle jag, skulle jag inte? Och efteråt var jag glad att jag hade gjort det. Nu vet jag ju att det inte är något för mig.

Jag beundrar lärarna som ORKAR få igång tonåringar, som ORKAR engagera dem i ämnen som matte och kemi. Eller, fördelen med att föreläsa inför vuxna är att de, oftast, skrattar åt skämt och vågar ställa frågor. Skolmiljön tillåter inte sådant beteende på samma sätt. Jag minns själv hur det var. Man är inte särskilt lössläppt som tonåring på gymnasiet. Man aktar sig för att sticka ut, åtminstone de flesta. Därför kämpade jag mig blå för att alls få något slags bekräftelse. Och som min syster sa; det är betydligt trevligare att föreläsa inför människor som självmant kommit för att lyssna på en, än de som tvingas, under lektionstid.

Så, jag tackade nej. Och undrar just hur andra författare tänker kring detta med skolbesök, skrivarverkstäder? Hur tänker ni?

Jag är hemkommen från Kungsbacka, där större delen av min familj bor (i, eller kring, som i Vallda). Jag ska byta om till mjukkläder, dricka min kopp te och skriva.

Jag och systerdotter Theya idag. Vi kollade Svärdet i stenen. Bra film. Håller än.

 

Kommentera

Skrivdag!

Och väldigt röd, och solig. Alltså är det tyst här. Vi ska strax ta cyklarna ut i solen för pizza på en gräsplätt någonstans. Annars ser det ut att bli skriv till kvällen, också. Jag skriver alltid som bäst när skymningen kommer. Det är något med färgerna …

Kommentera

Den riktiga författaren

Sedan 25 mars, då Fågelbarn släpptes, har jag väntat på en speciell recension. Den i Göteborgs-Posten. MIN tidning. Stadens tidning. Den alla, i princip, läser här. Och den har inte kommit än. Trots att de var först med att recensera Kaninhjärta förra året, samt publicerade en intervju med mig för två veckor sedan. Och har recensionen färdigskriven. På redaktionen. I väntan på … vad?

När man släppt en andra bok blir man författare på riktigt, enligt Sveriges Författarförbund. När man släppt en andra bok blir man hårdare recenserad. Förmodligen. Sägs det. Därför trodde jag att Fågelbarn skulle sågas. Eller småhuggas lite. Inte att den skulle tas emot så fint som den faktiskt blivit. Varken när jag skrev den, läste vad de första bloggarna tyckte, eller tidningarna.
Det är ju det här med att vara författare. På riktigt. Väntan försvinner inte för det. Oron försvinner inte. Jakten, drömmen, sökandet. Allt är inte säkert. Bara några få garantier. Man ska fortfarande ha tålamod. Kanske göra annat än att bara vänta, eller skriva? För stunden är det mitt stora problem. Jag vaknar, varje morgon, och kastar mig över GP på hallmattan. Varje morgon i 36 dagar. Jag skriver på bok tre för att inte bli slapp. Jag läser recensioner, samlar dem på hög, letar genast efter nästa. Som en bekräftelsepundare. Nästa kick. Nästa vidkännande. Och jag vågar inte, för en sekund, lita på att jag faktiskt har lyckats.

Att bli författare på riktigt, och sluta vara debutant, har gått smärtfritt lätt och rosbladsbestrött. Det har inte levt upp till mina förväntningar någonstans. Och det är väl det som är problemet.

 

En kommentar

  1. Janina Kastevik skriver:

    Åh, jag förstår precis! Jag blev SUPERglad över recensionen i GP i går. Men det är DN som är ”min” tidning. Och skulle de få för sig att recensera (vilket jag verkligen inte förväntar mig) så skulle det kännas väldigt speciellt.

    Samtidigt tycker jag att man, som BU-författare, får vara väldigt nöjd över att över huvud taget få recensioner i dagspress. Det är, tyvärr, långt ifrån alla förunnat.

Kommentera

En vanlig måndag

… kan se ut just såhär.

20130429_121707

Regn i Göteborg. Vanligt. Dessutom spårarbete utanför fönstret …

20130429_121825

… vilket gör skrivet lite halvfokuserat.

20130429_121845

Men det går!

bild

Jag fick dessutom ett bildbevis på att min förläggare lever! Alive and kicking, här tillsammans med nya tillskottet Johanna Lindbäck. Manusgenomgång, fika, skratt. Vi brukar få ta våra sådana stunder via nätet. Det fungerar, så klart. Men jag tänker bli lite bättre på att ta turer till Stockholm. Att åka tåg (när tåget går som det ska) är fantastiskt.

Kommentera

Fredagsrapport vecka 16 + 17

Eftersom jag missade att rapportera förra fredagen (jag var i sommarstugan, semesteranpassad), blir det dubbelrapport idag!

First things first, här kommer vecka 16:

Måndag: lite mailing inför LitteraLund. Lite brödjobb. Ganska lugn inombords. Kanske börjar jag bli van? Eller hade en god känsla av att allt skulle gå finfint på torsdag?

Tisdag: här fick jag huvudvärk. Mhm, jag minns. Spänningshuvudvärk. Lite för mycket att tänka på privat (livet går absolut inte att pausa bara för att något STORT ska äga rum, å nej, absolut inte). Jag fick veta av LitteraLunds projektledare att vårt scenprat skulle filmas: yey!

Onsdag: brödjobbade, och tog spårvagn direkt efteråt till Gamlestadens bibliotek. Tre urtrevliga bibliotekarier presenterade vårens böcker, och en av dem hade ett samtal med mig om Fågelbarn.

20130417_165643

Torsdag: LitteraLund!

Fredag: sommarstugehäng, utan dator. Vi hälsade på inne hos Diana och Stefan på Bokhandeln Laholm (alltid lika mysigt och trevligt och hjärtevärmande, de är ett föredöme för svenska boklådor!), kikade in på biblioteket (Kaninhjärta var utlånad!!) och köpte med oss drömtårta från kaféet vid torget.

Sedan var det gemytlig trädgårdsröjarhelg med tillhörande muskelkramp, och recension i SvD.

Vecka 17:

Måndag: smygskrev lite på råmanus till bok tre (är inte nöjd med första utkast, jobbar om HELT). Intervjuades av Modern Psykologi per telefon. Mailades med Lina Arvidsson, som jag hängde en hel del med nere i Lund, och tycker mycket om.

Tisdag: Lunds Studentradio sände intervjun jag gav i torsdags i programmet kallat Boktimmen.

Onsdag: brödjobbade, fick en bloggrecension (!), och beskedet att Kaninhjärta ska bli talbok genom MTM.

Torsdag: brödjobbade lite mer, fick ännu en bloggrecensoion! Halleluja! Knåpade med manus till bok tre under morgonen (fick jättejättebråttom med frukost, smink, påklädning, ALLT, till förmån för skrivet). Bokade lite med familj och vänner till helgen, då jag blir gräsänkling.

Fredag: jobba, senare en dejt med mannen. Ska bli mysigt. Inget skriv idag.

Trevlig helg på er!

Kommentera

Tema: spöken

I måndags blev jag intervjuad av Modern Psykologi. Jag hymlar inte med min spöktro (spökövertygelse), utan står för den. Kvinnan som ringde håller på att skriva en artikel om just detta med spöken, och hade flera olika personer att inervjua i ämnet. Det blir nog en läsvärd text! Jag säger till när den kommer med i tidsskriften, så får ni läsa.

Var människa ska bilda sig en egen verklighetsuppfattning (det finns lika många verkligheter som det finns människor, alla tolkar inte vår omgivning på samma sätt, och så vidare). Mina svar kommer inte duga åt alla. men de duger åt mig. Jag kan berätta om mitt utomordentligt skickliga medium, som jag gått hos i 11 års tid (en gång per år), och som beskrev det liv jag lever idag för ungefär 8 år sedan, och som förutspådde mitt författarskap, och min man, och som berättade om döda släktingar jag fick kolla upp i efterhand. Men det säger förmodligen er ingenting. Ni måste själva sitta där, känna gåshuden, känna kryllet genom kroppen, känna hur håret reser sig på toppen av hjässan. Ni måste uppleva det. Då kommer ni nog att förstå.

Hur som helst. Min mormor dog 56 år gammal. Då var jag 14, och jag kunde. Inte. Släppa. Taget. Jag kunde inte tänka att vi tar slut när vi dör. Eftersom vi existerar minst lika mycket inuti våra kroppar, som utanpå. Jag skulle kunna drista mig till att säga, att vi är STÖRRE på insidan än utanpå, i den här världen. Vi bär på massor av världar i våra själar. Massor av lager, minnen, drömmar, vetskap, kunskap, förmågor. Det sägs att vi bara nyttjar en del av våra hjärnor. Tänk, vilka oanade resurser vi förmodligen besitter?
När jag började gymnasiet träffade jag en klasskamrat som gav mig numret till det medium jag fortfarande kallar Mitt medium. Jag hade alltså turen att hamna rätt, från början. Väl medveten om att det finns lurifaxer. Inom varendaste bransch. Mitt första samtal med henne förändrade också min syn på livet. Och jag fann mitt ämne. Jag skulle skriva om spöken.

Spöken är det mest naturliga som finns. Inget övernaturligt med dem, inte. Vi stöter på dem dagligen, mest hela tiden, och känner faktiskt inte skillnaden på spöklös tillvaro, och spökfull. De är konstanter i vår vardag, precis som vi själva är, och alla andra runt oss. Det ville jag skriva om. Det vardagsnära spökeriet. De små, små detaljerna som bevisar att det finns något mer. Något vi inte har förmågan att uppfatta. Och så ville jag skriva om psykologi. Som betyder ”läran om själen”. Vilket jag anser hör starkt ihop med spöken. Eftersom spöken, eller följare, är människosjälar.

Jag är mycket nöjd med mitt ämne. Så nöjd att jag förmodligen aldrig kommer att kunna skriva en socialrealistisk bok utan någon som helst övre dimension. För mig hänger alltsammans ihop. Mina böcker är mina livsbetraktelser, gånger tio (alltså en smula överdramatiserade, men bara en smula). Annars hade de inte blivit något vidare läsvärda. Det vardagliga spökeriet tenderar nämligen att vara ganska vardagligt, lugnt, behagligt. Eller, som jag sa till kvinnan från Modern Psykologi; precis som vissa människor kan vara jäkligt obehagliga, irriterande eller ondsinta, kan spöken det också. Eftersom de är vi.

Kommentera

LitteraLund

Oj, oj, oj, vilken rolig och snurrig dag jag hade i Lund! Tack till Lina Arvidsson och Hanna Nyberg för kompletterande fotografier! Vi tar det bildvis, så försöker jag berätta under tiden. Jag vet heller inte varför somliga bilder blir pyttesmå, medan andra blir normala. Men klickar ni på dem kan ni nog se ordentligt.

Jag lämnade regnigt Göteborg 06.40. Svårt chockad över den tidiga tiden, SVÅRT!

 

Ni ser ju.

 

Tågresan gick fint, och sol, hård vind och Isol mötte mig i Lund. Hon var förvånansvärt liten och söt.

 

Vi försökte samla ihop fenorna i entrén, jag, Martin Bensch (moderator) och Lina Arvidsson.

 

Det gick, till slut.

 

Med kaffe, och glada miner, väntandes på Katarina Sandberg, vars tåg var 37 minuter försenat från Stockholm och gjorde oss alla nervösa.

 

Sedan kom hon. Thank GOD!

 

Scenen, och Lina.

 

Då kör vi!

 

Först kände jag mig lugn, sedan, någonstans i mitten, blev jag nervös, sedan kände jag mig lugn igen. Och sedan nervös.

 

Men det gick fint, och blev ett bra samtal!

 

Vi gjorde lite reklam för våra böcker, också. Japp.
Efteråt köptes och signerades böcker!

 

Det kändes fint. Tyckte Piff och Puff.

 

Vi fick en alldeles egen mapp, och en PENNA det stod LitteraLund på. Tjusigt!

 

Efter scenpratet käkade vi lunch. Vid 14-tiden blev jag intervjuad av Hanna Nyberg för Lunds Studentradio.

 

Sedan fikade jag och Lina på smarriga morotskakor.

 

Jäkligt goda.

 

Vi strosade en sväng, bland annat in i Lunds Akademibokhandel. Bara för att få se våra böcker noggrant frontade.

 

Jag menar?

 

Och här!

 

Vi pratade, pratade, pratade, om skriv, om killar, om LIVET. Det var fint. Vi gick också in i Domkyrkan, fantastisk byggnad! En golvplatta var bortplockad, och upp ur den ålade en kvinna. Lina och jag undrade om det var den vägen vi behövde ta oss för att komma till katakomberna. Vi tänkte i så fall avstå. Det skulle senare på kvällen visa sig att den som vara nere i hålet, utom synhåll för oss, var Jens Heimdahl*.

 

Mingel i Domkyrkoforum på kvällen! Till mitt höger = Jens Heimdahl*. Lustigt sammanträffande.

 

Ingelin Angerborg, Katarina Sandberg. Jag fick aldrig nöjet att skaka hand med herren till vårt höger.

 

Mera mingel! Och massor av plockmat.

 

Lina hittade en skofrände.

 

Perfect match!

 

Innan jag skulle gå blev jag kramad av Amanda Hellberg.

 

Hon tyckte Johanna Lindbäck, som tog bilden, skulle hålla kameran högre. Och blev ganska tvär när Johanna inte gjorde som hon sa.

Så, med andra ord, en rolig och snurrig dag. När jag klev av i Laholm vid 23-tiden och Kristoffer hämtade mig, för att åka vidare till vår sommarstuga, blev jag märkligt trött. Allt som varit bokat i kalendern under flera månaders tid är över. Nu öppnar sig sommaren. Som en magisk dörr.

En kommentar

Kommentera

Vikten av att vila

… när det känns att man MÅSTE. Där är jag nu. Jag har lite, lite för mycket att göra (det mesta genererar inte ens pengar idag, men kan komma att göra på lång sikt), lite, lite för mycket att tänka på. För att inte tala om råmanus till bok tre, som jag nog kommer skriva om, eftersom jag inte är nöjd. Det tänker jag på hela tiden, som en svår ekvation jag bara måste lösa.

Idag, hur som helst, befinns jag på Gamlestadens bibliotek här i Göteborg enligt nedan:

Imorgon, torsdag, befinns jag på LitteraLund, en litteraturfestival jag aldrig besökt förut. Ska bli jättejätteroligt!

Dessutom har Dagens Nyheter recenserat.

Med detta gör jag helg. Faktiskt. Det ska bli några goda läsdagar för mig framöver, på annan ort, så. Hej på er.

Kommentera

Ett annat tips till er som skriver!

Stavas HANDLEDSVÄRMARE. A och O under det kalla vinterhalvåret. När man är mitt i skrivet tänker man nog inte på det, men senare brukar åtminstone jag bli stel och krampaktig. Och lite blå. Som på bilden nedan.

20130410_200852

Kommentera