Gränsen går här nånstans.

IMG_0601

Då så, gott folk, har jag kommit för att ta farväl.

Sex månaders text på B&D blev det. Nu tar jag semester, bor vid havet, springer i skogen, försöker läsa i kapp lite böcker som blivit liggande. Det regnar varje dag, solen skiner varje dag också, det växlar. Som det mesta.

I höst ska jag redigera en roman. Punkt. Jag vill ha den klar till slutet av september, av den enkla anledningen att jag planerar att försöka skriva en femte – och kanske sista – roman efter det.

Våren var bra. Vi skrev ”Brev i exil” på Instagram som fick stort genomslag. Jag är tacksam för att vi fann läsarna den vägen. Och boken som jag arbetar på för tillfället ger mig vittring. Tror att den kommer bli väldigt fin.

Om framtiden vet vi inget. Men även en författare måste lära sig att det inte finns ord för allt.

Jag tog bilden på båten och horisonten i morse när jag gick nere vid stranden. Vad säger ni, kanske är det dags att ringa rederiet och fråga om det går att mönstra på och göra ett par år till havs?

http://stockholmunderytan.blogspot.se/

/Peo

 

 

 

 

 

Kommentera

Så länge du är min syster.

Nu finns ”Så länge du är min syster” som pocket i bokhandeln.

 

pocketshop

Recension från Dagens bok:

Peo Bengtsson är en kvinnligare Lena Andersson

Så författaren Peo Bengtsson skulle vara en kvinnligare version av Lena Andersson. Vad pratar jag om? Låt mig förklara: Det är så jag känner efter att ha läst just dessa två författare efter varandra. Hans språkliga formuleringar är precis lika exakta som hennes, får mig att vika hundöron och att skriva ner meningar och uttryck precis lika ofta Får mig att vrida kroppen i avundsvånda på samma vis. Skapar samma obehagliga form av igenkänning som Andersson lyckas med. Med skillnaden att Peo Bengtsson skriver det mjukare. Om jag nu får sätta kvinnlighet till mjukt och manligt till hårt? Det får jag säkert inte men nu var det gjort ändå. Där Anderssons språk är stackato är Bengtssons legato. Där hon hugger av meningar på tvären böljar hans poetiskt men aldrig högtravande över sidor som vänds konstant utan stopp.

Så länge du är min syster är Peo Bengtssons tredje roman och historien bottnar i bandet mellan William och Betty som alltid har varit starkt. De två syskonen fick klara sig själva redan som barn, när föräldrarna svek. Det gick faktiskt bra – ja, över förväntan – men som vuxna har de båda svårt med sina relationer. William har en affär med en gift kvinna. Han vet att han borde avstå, men det förbjudna lockar. Betty däremot tröttnar alltid på sina förhållanden så fort förälskelsefasen är över. 
Men när Betty träffar den karismatiske Christian, faller hon pladask. Sakta men säkert glider syskonen isär. Christian vill ha Betty för sig själv, vilket får dramatiska konsekvenser. Frågan är om syskonkärleken går att rädda?

Peo Bengtsson är liksom Lena Andersson mycket bra på att göra litteratur av nästan ingenting. Det är inga stora dramatiska svängningar, inga flygplatsjakter eller sprängningar. Det är vardagliga problem, relationer som svider, skaver och smärtar. Och värmer, hettar och vänder. Brusar upp och lugnar sig. Sådant.

Vi följer William och hans förbjudna kärlek till Ulrika. De lånar ett hus i skärgården, går inte dit tillsammans, sitter inte tillsammans på båten. I huset måste han få det ur sig, de starka känslorna han inte kan hejda:

Mitt hjärta slår hårt i bröstkorgen, det känns som om jag riskerar allt. Kanske kommer hon att be mig gå och aldrig komma tillbaka. Hon ligger på sängen och letar efter ord. Vi kommer aldrig att kunna skämta bort det här. Det vill jag inte ens.

Bara så, bara det stycket. Det väller av känslor mellan de få raderna. Han drabbar mig med sin text, Peo Bengtsson. Dialogerna är väl avvägda, författaren är säker i sitt sätt att föra handlingen framåt via dem. Miljöbeskrivningarna korta och ibland helt frånvarande. Vilket också fungerar. Jag har läst Bengtssons tidigare verk och jag tycker nog att det här är hans bästa hittills. Personerna känns nyanserade, jag känner med de flesta utan att tycka om allihop.

Huvudpersonen måste mitt i sitt eget röriga liv röja upp sin mors dödsbo. Tillbakablickarna till barndomen som vävs in i nutiden riktigt bränner i maggropen. Slåss. Som när föräldrarna ska skilja sig och unge William hör en konversation som inte är ämnad för hans öron:

”De kan bo hos dig, om du tror att det är så lätt”, fortsatte mamma. ”Jag vill inte ha det såhär.” Jag uppfattade att samtalet var över. Det var så tyst, jag satt blickstilla och letade efter ljud. Tänkte att hon borde röra sig mot köket, så att jag blev fri och kunde smita in på mitt rum. Så plötsligt förstod jag att hon stod kvar och fortfarande hade luren i handen, att samtalet inte var färdigt, att hon hade mer att säga till pappa.

”Jag vill inte heller ha barnen”, sa hon. ”Men någon måste ju.”

Jag vill inte heller ha barnen. Jag tror att det är en av de mest smärtsamma meningar jag någonsin läst.

/Josefine Lindén, Dagens bok.

LÄNK: Så länge du är min syster

mannen_utan_ryggrad-bengtsson_peo-25875128-2072310425-frntl

karleken_passerade_har_en_gang-26582308-frntl

mannen_utan_ryggrad_framsida

Kommentera

I nästa liv ska jag bli bollkalle på Roland Garros. I livet efter det har jag ingen aning.

Bahamas-Luxury-resorts

När jag så står i ett förkläde hängt över skjortan för andra gången samma vecka och skurar golvet, får min fru nog.

”Så här, Peo”, säger hon. ”Det är jättebra att vi har det så rent här hemma. Jag kan spegla ansiktet i parketten och det doftar lavendel i vardagsrummet. Men jag står inte ut. Du måste komma loss ur det här. Du måste börja producera nu.”

Det är en klassiker. Jag dammar tavelramar, skakar mattor, betalar räkningar, suckar och ojar mig, gör allt det där som väl är rätt bra att göra, men frustrationen kokar inombords ändå: Jag har fått en idé till ett manus som gnager sönder mig fullständigt och jag har blivit ett svart slukhål i familjen, jag är ute i gränslandet där rymden kanske tar slut och en annan värld tar vid, jag är mer levande och mer döende än någonsin. Anser jag alltså. Min fru skulle aldrig använda så starka ord. För henne handlar det här bara om att komma till skott.

”Snälla, sätt dig på arslet och börja.”

Min lott här i livet: Att vara en pain in the arse, oavsett om jag skriver eller om jag inte gör det. Antingen hukad över datorn med ryggsmärtor (träningen vänner, glöm aldrig träningen) och uppfylld av text (läs: självgod och frånvarande), alternativt okontaktbar eftersom jag måste torka ur kylen och frosta av frysen (mycket frustrerad).

”Säg mig, blir det någonsin frid där inne?” frågar hon. ”Jag är uppriktigt nyfiken på hur det här ska sluta.”

”Jag skulle ha blivit tennisspelare istället”, svarar jag. ”Då hade vi bott på Bahamas nu.”

”Jaha?”

”Bahamas? Du vet kanske att det finns en ö som heter Bahamas?”

”Eh, ja. Men vad får dig att tro att jag skulle vilja bo på Bahamas? Jag har det bra som det är nu. Jag vill bara vara gift med en författare som är tillfreds med sig själv. Som både skriver och håller hörnen rena från dammtussar.”

”Du blir aldrig nöjd”, muttrar jag.

”Nej, Peo. DU blir aldrig nöjd. Så är det.”

Och här stänger vi butiken för idag. Nu har ni fått en inblick i hur jag har det på dagarna.

”Bara en sak till”, säger min fru. ”Bahamas är inte en ö. Det är ett pärlband av öar, en egen stat. Vad gjorde du under geografilektionerna?”

”Jag drömde om att skriva böcker”, svarar jag.

Så istället för att ta tag i manuset, sitter jag nu här och googlar Bahamas och lär mig massor. Så funkar det.

/Peo

 

 

Kommentera

Som gjort för ett skräckfilmsmanus – fast på riktigt.

nyc-freak-elevator-accident-like-something-out-of-horror-movie-snark-food-174677

Det slumpade sig så att jag vågade mig ner i katakomberna under Danderyds sjukhus en gång förra året, eftersom läkaren på Anestesi tipsade mig om två killar som jobbade på Patologen.

”Vet inte hur snacksaliga dom är”, sa hon. ”Du vet, de haltar omkring där nere i mörkret och ser sällan ljuset. Och ännu mer sällan en levande människa.”

Jag gjorde research inför en bok jag ville skriva, en roman i sjukhusmiljö. Allt började med ett samtal runt ett bord på en fikarast, när en läkare berättade en hemlighet för oss alla. Av hänsyn till mänskligheten så hoppar vi över den hemligheten i den här texten, men det var alltså så jag fick min idé och insåg att jag behövde göra research på Patologen.

Man kan vara hur modig som helst när man står i dagsljuset på markplan och är omgiven av läkarrockar som fladdrar förbi, men tro mig, det är en helt annan sak att ta hissen ner till avgrunden och öppna dörrarna till katakomberna under sjukhuset. Lysrören flämtar där nere, korridorerna vilar i mörker en bit bort och verkar fortsätta i all oändlighet. Det är lätt att gå vilse, trots att det är skyltat och då vet vi alla hur det slutar (i skräckfilmerna.)

Men nu var det så att jag behövde kontrollera hur en normal dag såg ut på Patologen och hon på Anestesi sa att det var värt ett försök med Jalle och Anton, som hade jobbat på sjukhuset i evigheter. Ryktet gick att killarna kunde vara stingsliga, men att alla var tvungna att förhålla sig till dem och helst hålla sig på god fot med dem.

”Du vill inte hamna i onåd hos Patologen”, berättade ögonläkaren på femman. ”Då hamnar dina prover längst ner i att-göra-högen och det blir omöjligt att utföra sitt arbete. Jag skickar ner en tårta i kvartalet för att visa min goda vilja.”

Så jag kliver ur hissen med en påse bullar från 7-eleven i näven och börjar leta efter Jalle och Anton. Mitt hjärta bultar i kroppen, jag vet att det är fånigt, men jag är rädd för mörker och kanske får jag för mig att liken ska ligga på rad längs väggarna, med uppsprättade bröstkorgar, i väntan på att Jalle eller Anton ska plocka ut något bakom revbenen och kanske placera tumörer i glasburkar för framtida studier. Det är lätt att fantasin sticker i väg när man befinner sig tjugo meter under asfalten i ett blålila elektriskt sken. Doften av formalin stack i näsan.

”Vem är du?”

”Jag söker Jalle eller Anton.”

”Det är jag.”

Än idag är det oklart vem av dem det var som jag pratade med där nere. Jag vågade inte fråga. Men jag stammade fram mitt ärende, att jag försökte skriva en bok och behövde få ställa några frågor kring rutinerna på Patologen. Mannen stirrade på min bullpåse och nickade sedan. Det var okej att ställa frågor i tio minuter, sa han.

”Sen har jag sex par hornhinnor att ta hand om.”

Jaha. Sex par hornhinnor, bara så där. En vanlig dag på jobbet. Vi tog varsin kaffe i en automat och sedan satte vi oss i ett provisoriskt fikarum och jag satte igång. Berätta hur ett arbetspass ser ut. Vilka är de vanligaste arbetsuppgifterna? Hur länge har du jobbat på Patologen? Är det ett kreativt yrke?

Obs. Den sista frågan var inte ironisk.

”Vår arbetssituation har ju blivit sämre med åren”, sa Jalle eller Anton. ”Fler döingar kommer hit, när andra sjukhus lägger ner sina avdelningar. Allt ska centraliseras. Men vi är fortfarande bara två som jobbar.”

”Det är ingen här på natten, alltså?”

”Jo, en av oss jobbar nattskiftet.”

Kan ni tänka er att ensam jobba nattskiftet på Patologen? Får man risktillägg för det? Eller åtminstone mardrömstillägg. Det borde jag ha frågat. Hur som helst så fick jag svar på mina frågor. Jag blev erbjuden att hänga med och kolla när hornhinnorna skulle avlägsnas från ögonen, men jag tackade ödmjukt (eller snarare skräckslaget) nej. Vi åt varsin bulle, jag lämnade kvar resten. Vi tog i hand och sedan hittade jag tillbaka till hissen och överlevde besöket.

Vad hände sedan? Jo, det ska jag berätta för er. Jag kom på andra tankar. Jag skrev en annan sorts bok, där ett sjukhus inte fick plats i handlingen. Den boken kommer ut 2016. Så var då besöket i katakomberna bortkastat? Givetvis inte. Jag har kvar erfarenheten och kanske skriver jag något om det senare. Eller så får vi nöja oss med den här texten, det får framtiden utvisa.

/Peo

 

 

Kommentera

Kärleken passerade här en gång.

karleken_passerade_har_en_gang-26582308-frntl

 

”En dag kommer du inte att kunna gråta länge”, säger han. ”Och det är en obehaglig upplevelse, jag lovar.”

”Vad menar du med det?”

”Först har du all den här smärtan som du känner nu. Den blir din identitet. Och när smärtan så småningom försvinner, måste du förhålla dig till det. Självklart är det skönt att du mår bättre, när den dagen kommer. Men det betyder också att någonting i dig definitivt är över.”

”Hon går emot en naturkraft. Vi är menade för varandra.”

”Kanske. Men hon verkar inte tycka det.”

”Jag vill att hon kommer tillbaka.”

Han nickar. Det förstår han att jag vill.

”Vad är det som är värst?” frågar han.

”Ingrid och Fanny så klart. Det är hemskt att se hur de saknar henne. Men för mig är det tomheten. Jag vet inte vad jag ska göra längre.”

”Du kanske bara är rädd för att vara ensam?”

Kan ingen stänga av den här gråten?

”Nej, så är det inte”, snörvlar jag. ”Det är Johanna jag längtar efter.”

”Då ska du slåss för henne”, säger Theodor. ”Fortsätt slåss för henne.”

 

Kommentera

Intervju № 5.

Jag fortsätter att leta upp människor som skriver och läser, som jag misstänker ska ha något vettigt att säga om vår samtid. Fokus ligger alltid på litteraturen, som ni vet, det är den röda tråden för bloggen. Den här gången har turen kommit till Helena Dahlgren, som får presentera sig själv här nedan:

Helena

Vem är du och vad gör du?

Jag är gammal litteraturvetare och före detta Bokhora som sedan 2011 driver Dark Places (http://helenadahlgren.wordpress.com), en bokblogg med fokus på skräck, thrillers och litterärt mörker där även en del mer personliga texter om allt från skrivande till kroppsideal, feminism, föräldraskap och relationer smyger sig in ibland. Dessutom skriver jag skräcknoveller för MIX Förlag, jobbar till vardags som civilanställd på Polisen och har utöver det en del litterära sidoknäck som lektörsläsare, moderator under författarsamtal med mera. I augusti kommer jag vara en av moderatorerna under Crimetime Gotland i Visby. Det ser jag otroligt mycket fram emot – inte minst blir det coolt att få dela scen med min gamla deckaridol Denise Mina. Och eftersom jag inte tyckte det var tillräckligt mycket litteratur i mitt liv är jag numera även en del av redaktionen för litteraturpodden Ett eget rum tillsammans med Marcus Stenberg och Tuva Holmlander. Well. Jag hinner sova, mirakulöst nog, ofta åtta timmar per natt. (Folk brukar fråga.) 

Arbetar du på något eget? En längre text?

Jag har ett par oskrivna historier som marinerats i hjärnan en längre tid och nu vill ut genom tangentbordet. Lite coming of age, lite uppbrottsroman, ganska mycket litterärt mörker. Jag tror och hoppas att det kan bli något längre av det. Sedan ligger jag i startgroparna för ett väldigt nördigt och roligt, än så länge hemligt, novellprojekt ihop med några andra författare. 

Vilka böcker måste vi läsa i sommar? 

Du av Caroline Kepnes, Mr Mercedes av Stephen King, Den vita staden av Karolina Ramqvist och kanske framför allt Fever av Megan Abbott. Hon skriver så förföriskt och snyggt om tonårstid och masshysteri, Abbott. Jag kom att tänka på en yngre och piggare Joyce Carol Oates, med suggestiva ekon av Twin Peaks. För egen del är jag sugen på att läsa Patricia Highsmiths Carol i sommar.

Det händer att jag känner mig stressad över alla böcker som förblir olästa. Hur ska man hinna? Hur ska man kunna sortera och välja rätt?

Åh, det där är ju en ständig ångest man dras med. Jag skulle uppskatta att jag har flera hundra olästa böcker i min bokhylla. Hur väljer man? Hur väljer man rätt, som sagt? Ett tips som jag försöker leva efter, inte bara när det gäller litteratur, är att lita på sin egen magkänsla. Vad vill jag läsa? Vad funkar för mig? Vad funkar inte? Många tråkar sig igenom böcker därför att de tror att de måste. Here’s a secret: du måste inte. Våga lägga ifrån dig böcker som inte ger dig magpirr! Livet är för kort för halvdana läsupplevelser.

Hur ser du på Amazon? Hot eller möjlighet för litteraturen?

Jag skrev nyligen en text på bloggen som tangerade hela den där diskussionen, apropå att Hedengrens bokhandel är nerläggningshotad, och för egen del vill jag helst handla i den fysiska bokhandeln. Läget är nu så ansträngt att vi som konsumenter tvingas välja: vill vi ha kvar bokhandeln annat än på nätet, ja, då måste vi också handla i dem. Och det räcker nog inte att stödshoppa lite halvhjärtat då och då eller skriva på protestlistor när det är för sent. Personligen tycker jag att Amazons monopol är problematiskt, både för fysiska boklådor och mindre förlag. Men här är det viktigt att lägga till att jag bor i Stockholm, med flera bra bokhandlare inom räckhåll. Kanske hade jag varit mer pro-nätbokhandeln (kanske även Amazon) om jag bodde i glesbygd.

Vad läser vi (och hur) om fem år?

Jag tror att den digitala läsningen kommer att gå framåt ännu mer, samtidigt som den klassiska pappersboken överlever. När undergångens dag är här kommer det vara kackerlackorna, Cher och pappersboken, typ. Men det är oroliga tider såklart. Inget kan tas för givet. För mig är litteratur en så sjukt stor del av mitt liv att jag inte kan tänka mig något annat än att vi fortsätter att läsa. Men kanske blir vi läsande typer ännu mindre, nördigare, mer påstridiga. Jag tror att den omtalade branschkrisen kan leda till att mindre förlag blomstrar och förbisedda författarskap lyfts fram. Hoppas det. Angående vad vi läser: jag tror att de sorts litterära thrillers som nu röner stor framgång kommer att fortsätta vinna en bred publik. Och om fem år kanske det snart är dags för en ny roman av Donna Tartt…? Steglitsan var ju jättebra, snudd på Den hemliga historien-bra emellanåt.

Vad mer? 

”There’s more to life than books, you know (but not much more).”

Ett Morrisseycitat funkar väl alltid som avslutning?

Tack, Helena!

/Peo

En kommentar

  1. […] kan jag alltså inte bjuda på idag. Däremot tänkte jag tipsa om att Peo Bengtsson gjort en intervju med mig på sin Books & Dreams-blogg, om litteratur – nutid, framtid, personligt, […]

Kommentera

Mannen utan ryggrad.

mannen_utan_ryggrad-bengtsson_peo-25875128-2072310425-frntl

”Jag har älskat och hatat före dig. Det känns som om det var nödvändigt att göra det för att vara kapabel att kunna möta dig, även om jag givetvis aldrig resonerade så när jag befann mig mitt i stormen med Katarina. Men nu tror jag att allt var prövningar för att göra mig starkare inför relationen med dig.Nu finns du i mig och min kärlek kan inte gå någonstans utan dig. Du är den viktigaste människan och kommer alltid att vara det i den själ jag bär; i den här kroppen och nästa, om det finns en nästa?

Jag är uppriktigt rädd för att mista dig och det är precis som det ska vara.”

Kommentera

Det svenska litteraturundret, frågor på det?

6dd72d0a9fb999d61f79e9a86442386e

Det var på nittiotalet som det på allvar började talas om det svenska musikundret. Vårt land, långt upp i utkanterna av Europa, plockade fram massor av artister ur trollerihatten som tog över listorna runt om i världen. Alltihop förklarades med den kommunala musikskolan, att barnen fick spela blockflöjt och brukspiano gratis under översyn av musikkunniga vuxna som lärde ut allt vad de kunde. Jag var där själv; vi var femton år och sökte pengar ur en fond och så kunde vi hyra musikinstrument som vi riggade upp i Andreas garage ute i Söndrum och så försökte vi bli popmusiker. Det fanns tusentals som oss. Mycket vackert, alltsammans. Inte vår musik då, men att det fungerade på det viset, att tonåringar fick möjlighet att testa olika instrument.

Nu läser jag en bok om det svenska tennisundret. Ni vet, Björn Borg, Wilander och Edberg. Det finns fler. Tyvärr har Sverige inte haft några tennisframgångar på damsidan genom åren, men jag tror att det förr eller senare kommer. Hur som helst, det svenska tennisundret var ju hur stort som helst på sjuttio- och åttiotalet. Och omvärlden frågade sig: HUR är det möjligt? Och svaret är som vanligt: För att man satsade på ungdomarna. Kommunerna byggde tennisbanor när Björn Borg slog igenom, eftersom barnen ville det! När tiderna inte räckte till för alla som ville spela tennis, ja då byggde kommunerna ännu fler banor. Och sedan kan ni resten.

Så kommer vi till det svenska litteraturundret. Massor av deckarskribenter blir översatta till allehanda språk och säljer massor av bloddrypande (?) historier till tyskar och spanjorer. Ni vet vart jag är på väg nu, va? Omvärlden frågar sig: MEN VAD ÄR DET NI GÖR för att få fram så många bästsäljande deckarförfattare? Och svaret är lika enkelt som de tidigare:

Vi är helt enkelt tokiga i att ta livet av folk.

”Nämen sluta nu”, säger en journalist från Italien. ”Er mordstatistik ser inte värre ut än andra länders.”

”Vi jobbar på det”, svarar jag. ”Varje dag jobbar vi på det.”

”Så vad är det du säger?” fortsätter journalisten.

”Att övning ger färdighet”, säger jag.

Fast om jag ska försöka vara allvarlig för en stund så beror det väl på mörkret som täcker oss 9 månader om året + alla skrivarskolor och kanske en och annan riktigt engagerad lärare på svenskalektionerna. Jag är mycket medveten om att jag håller på att sumpa texten nu, att jag inte får ihop det på slutet.

”Skriv en deckare du också”, säger journalisten till mig.

”Du”, svarar jag. ”En riktigt vass kärlekshistoria, den är som en deckare.”

/Peo

 

 

Kommentera

Varför vi aldrig gifte oss.

Hon var en sån där som ville gå när det var tio minuter kvar av konserten. Bandet skulle precis komma in och göra sina extranummer och fortfarande hade vi inte fått höra vår låt. Då ryckte hon mig i armen.

”Du vi går nu. ”

”Varför då?”

”Innan det blir kö i garderoben. Jag orkar inte stå i kön.”

”Men det bästa är ju nu?”

Det var något jag inte förstod, sa hon. Vi hade sett bandet i nästan två timmar, vad gjorde då tio minuter mer eller mindre?

”Men det är ju det tio sista minuterna?” vädjade jag. ”Det är ju då det är som bäst.”

Hon tog brickorna och gick och hämtade ut jackorna. Jag såg klart extranumren. Det var fantastiskt. Bandet gav allt. De spelade vår låt. Sedan rusade jag efter henne och hittade henne vid utgången med jackorna ihopknycklade mellan hennes korslagda armar. Jag tog min och vi gick bort mot bussen.

”Var det bra?” frågade hon.

”Ja det var grymt….”

Två veckor senare gick vi på fotboll. Vårt lag spelade och det stod 2-2 och matchen böljade fram och tillbaka och det var sju minuter kvar innan domaren skulle blåsa av. Vårt lag låg på med sina sista krafter.

”Du vi går nu.”

”Varför då?”

”Innan det blir kö vid utgången. Jag orkar inte stå i kön.”

Så då gick vi. Vi hann precis utanför arenan och jag tänkte att det spelar ingen roll, inget mer kommer hända, matchen kommer sluta 2-2 och så är det bra med det. Då steg folkets jubel. Något av lagen gjorde ett mål, men det var omöjligt att förstå vilket.

506cb006-8caf-4b00-86b3-6beafe7fbb9e

/Peo

Kommentera