Bye bye, january.

Här följer en rapport på den senaste kulturskörden:

Just nu läser jag ”Fiskar ändrar riktning i kallt vatten”, skriven av den franskspråkige författaren Pierre Szalowski, som jag inbillar mig är bosatt i Kanada. Det är feelgood och ett antal människoöden som sammanflätas. Det gamla vanliga, kan man väl raljant säga. Men, gott folk, jag har nu kommit upp i den ålder när det är helt okej att tycka det gamla vanliga är härligt. (Shit, om mitt yngre jag kunde se mig nu när jag skriver dessa rader….)

Sedan följer jag en podcast som heter ”Serial” också. En journalist rotar i en avslutad mordutredning som resulterade i att en man dömdes för mord mot sitt nekande. Hon går igenom varje detalj i målet, intervjuar människor, drar slutsatser, klockar händelseförlopp etc. Det är både spännande och inte, tycker jag. Spännande, därför att journalisten från This American Life är briljant, glasklar och trovärdig. Mindre spännande, därför att människorna hon intervjuar minns så lite. Det har gått femton år sedan domen, livet går vidare. Tänk dig själv, vad skulle du minnas? Vad minns man av vad som hände förra måndagen? Inte mycket, skulle jag tro. Men nu har jag sex avsnitt kvar på podden (av tolv), så jag lyssnar färdigt och ser hur det går. Om hon tror att någon annan gjorde det. Rekommenderar jag Serial? Svar: ja.

Det går upp mycket spännande filmer på duken just nu. Jag som har ägnat de senaste fem åren åt att ta hand om mina döttrar och samtidigt skriva böcker, har haft minimala möjligheter att gå på bio. Det blir aldrig ens att jag hyr dem eller fulstreamar ner dem till plattan. Jag läser ju så fort det blir någon tid över…Sist jag var på bio såg jag Gravity.

En annan film som jag verkligen vill se är En familj. Den kom 2013….

I musikväg ser jag fram emot José Gonzales nya platta i mars. Det är sju år sedan han gjorde en skiva.

En hel del personliga saker händer också: Jag arbetar på ett nytt manus. Jag har fått titta på nya bokomslag, inför ett samarbete med en helt grym formgivare. Och igår sa en människa som jag beundrar JA till ett gemensamt projekt.

/Peo

 

 

När blir din roman färdig?

Jag tänkte bara komma med ett råd i all välmening, INNAN du fortsätter att sitta kvar på rumpan för att producera din femhundrade sida i ditt manus. Jag förstår att du har arbetat på boken i två och ett halvt år nu och att du beundrar författare som kan skriva låååångt (Lundell, Donna Tartt, Jonathan Safron Foer, Salman Rushdie….), men jag vill ta tillfället i akt och slå ett slag för den korta romanen. Vad hände med böcker som är under tvåhundra sidor? Varför har det plötsligt blivit så hippt att skriva sjuhundra sidor? Du är färdig med ditt manus. Se så, skicka in det till förlagen nu. Du kommer ändå att behöva styrka och skriva om så mycket innan boken kommer ut. Det kommer att vara en ny bok, på ett sätt! Så släpp bebisen ifrån dig.

Är det någon som minns Jean Philippe Toussaint? En belgisk författare som har skrivit romaner på sisådär hundratjugo sidor styck. Åtminstone fem av dem finns översatta till svenska, den senaste kom ut i slutet på nittiotalet, vilket gör att det är mycket möjligt att du har missat honom. Men gör inte det. Läs ”Badrummet”, som är både kort och surrealistisk och fin.

Boken jag pratade om i gårdagens inlägg, ”Allt jag önskar mig”, var också en kortis som tog fyra timmar att läsa ut. Perfekt! De flesta borde skriva böcker som är korta och explosiva och som ändå levererar. ”Främlingen” av Camus är ju ingen långtradare heller, och ändå är väl den en av de bästa böcker man kan tänka sig? När jag startar ett bokförlag så kommer jag sätta en maxgräns på hur långa manusen får vara. Ska vi säga hundrafyrtio sidor? Och då vill jag att du börjar med ett lyckligt slut också, kan du tänka dig det? Så tar vi det därifrån.

Med det sagt, måste jag erkänna att mina egna alster blir längre. ”Mannen utan ryggrad” 272 sidor, ”Kärleken passerade här en gång” 286 sidor och ”Så länge du är min syster” 399 sidor. Herregud, vad tjatig jag börjar bli. Någon måste komma hit och sparka bort stolen jag sitter på.

Har du tips på korta, fantastiska romaner? Tipsa mig gärna på sthlmunderytan@gmail.com

/Peo

Mer snack om skrivande, solochvårande och lite Happy Mondays hittar du här:

 

Det är inte du som vinner en miljon. Det är den som vinner dig.

Jag läser just nu ”Allt jag önskar mig”, en roman av den franska författaren Delacourt. Mycket kort: Den handlar om en kvinna som vinner mycket pengar och det förändrar hennes tillvaro avsevärt – och inte till det bättre, inte bara i allafall. Den är mycket fin och det är ett boktips till dig, kära läsare.

Jag tänker på historien om två grannpar, någonstans i Sverige, som i femton års tid spelar Lotto tillsammans. De turas om att lämna in kupongen varannan helg. Så händer det sig att det är par X tur att lämna in kupongen, men de har inte fått några pengar från sina vänner (par Y) när de gör det. Och givetvis så vinner de just den helgen, en massa pengar. Då är det inte tal om att dela på vinsten, trots att det väl borde vara det rimliga, eftersom par Y inte ”var med och spelade”, de hade ju inte betalt sin del…Ovänskapen kommer som ett brev på posten och om jag minns det rätt så flyttade något av paren därifrån när sveket var ett faktum.

Eller för all del: terrorbalansen som finns i ett kompisgäng, där fyra människor alla drömmer om att bli författare. De läser och skriver och blir refuserade tillsammans. De gör allt i vått och torrt, tills den dagen en av dem får ett manus antaget. Och då upptäcker han besvikelsen som skiner igenom, i ansiktet hos vännerna.

Det sista är faktiskt en alldeles sann historia.

/Peo

Information will be given only on a need-to-know-basis.

Tänk att vi skriver 2015 i almanackan och fortfarande är det så svårt att kommunicera uppriktigt med varandra. Det börjar med att folk skickar sms och när jag ringer upp istället för att svara tillbaka i textform så blir samtalet JÄTTEKONSTIGT. ”Men”, säger jag, ”jag orkar inte skriva ner allt jag behöver säga, det är mycket bättre att vi pratar med varandra än att vi ska behöva skicka tjugofem textmeddelanden.” Så får man inte göra, tydligen.

Kommer du ihåg när vi ringde på våra telefoner?

Jag älskar sms, inga problem alls med det. Men snälla, låt det vara okej att faktiskt ringa också, om jag känner att mina fingrar kommer att brytas av innan jag hinner klart med den långa textramsa som måste till. Jag är uppväxt med Heta Linjen. Jag spenderade timmar på Heta Linjen varje dag, mellan mina 14 och 17 år. Du kan tycka att det är tragiskt om du vill, men det tycker inte jag. Jag träffade min första stora kärlek på Heta Linjen. Vi var ihop i nästan fyra år och det var stor tonårsdramatik, det kan jag lova.

Alla minns Heta Linjen? Det var dit man ringde och blev ihopkopplade fem och fem och så kunde samtalet handla om vad som helst. Du talade med främlingar. Det var ofantligt spännande. Nu är det inte så att vi behöver ha en relation i fyra år. Jag gillar bara att ringa upp och höra rösten, tonläget, få en uppdatering som är lite mindre staccatoartad. Kanske är det arvet från Heta Linjen, jag vet inte. Eller så är det ålderdomen.

Men det här är en litteraturblogg i första, andra och tredje hand, vilket gör att jag nu letar efter ett billigt knep för att sy ihop den här texten på något sätt med någonting ur det litterära livet. Det får bli med anekdoten om den relativt kände journalisten som skickade in sitt skönlitterära manus till förlagschefen (på ett icke namngivet bokförlag) och sedan ringde trettio minuter senare och frågade om förlagschefen hade hunnit ”kika på” hans manus ännu.

I det läget hade det nog varit bättre att skicka ett sms, om han tvunget ville höra av sig.

/Peo

Hur många psykologer krävs det för att byta en glödlampa?

Det värsta var att jag skickade iväg henne till min pyskolog och ett halvår senare kom hon hem och sa att de var ett par, att hon ville ut ur vårt förhållande, att psykologen hade fått henne på andra tankar.

”Vänta här nu”, sa jag. ”Ska inte psykologen försöka lappa ihop vårt förhållande? Inte inleda ett själv?”

”Det får du fråga vetenskapen om”, svarade hon. ”Jag är bara mentalpatient och kan inte svara för mina handlingar.”

Jag lämnade in en anmälan mot psykologen och strax därefter blev jag uppkallad till psykolghuvudkontoret, som ligger på Sveavägen i Stockholm. De har jättefina lokaler, jag var verkligen imponerad.

”Tråkig historia”, sa psykologchefen. ”Vill du ha kaffe?”

”Ja. Ingen mjölk. Två sockerbitar.”

”Du har helt rätt i att en psykolog inte ska ligga med patienterna.”

”Jag visste det!”

”Men nu har det hänt, så jag tycker vi gör så här. Vi skaffar dig en ny fru, vi kan säkert rota fram något ur gömmorna. Och så får du femtiotusen om du håller tyst.”

”Deal.”

Sedan gick jag hem och väntade. Psykologchefen sa att jag inte kunde göra något annat. Bara vänta. Och låta min gamla fru flytta ut givetvis. Jag passade på att söka jobb när jag ändå var där i de fina lokalerna på Sveavägen, men de hade inget just nu, sa psykologchefen. Jag sa att jag inte var knusslig. Jag kunde byta glödlampor om de ville, men tydligen så hade de redan någon som gjorde det.

Saker jag tänker på mitt i natten.

(Text från Bokhora, 2014-05-05)

Det går att ligga sömnlös över det mesta här i livet. Kärlek eller räkningar. Barnens hälsa eller oförrätter du fick genomlida för flera år sedan, ett jobb du gärna ville ha och som du sökte men aldrig fick. Alla som har vaknat till mitt i natten, uppryckta ur sin dröm och inte klarar av att somna om, vet vad jag pratar om. Tankarna får upp hastigheten i skydd av mörkret och sedan är det kört.

Själv ligger jag just nu vaken över böcker. Eller specifikt över en bok som inte lämna mig någon ro, ”Dark Places” av Gillian Flynn. Bokhoras läsare har förstås redan läst den för länge sedan och jag är sist på bollen, det fattar jag. Så jag ska inte bli långrandig kring den romanen. Men jag konstaterar att Gillian Flynn är en stilist av rang, hennes språk är exakt, briljant i all sin enkelhet. Jag som aldrig orkar slutföra romaner om brott (upplösningen intresserar mig inte, jag fattar sällan tycke för karaktärerna), sträckläser den här. Och det är språket som fångar, mer än storyn. Snart har jag läst ut den och då är det dags för Stoner”. Så, nu vet du allt om mitt läsande. Nästan.

Jag snöar ofta in på ett författarskap åt gången och plöjer tre eller sex böcker på raken, om jag har möjlighet. Det är en ständig jakt efter influenser. När jag upptäckte Richard Yates var det så. Samma sak med Patricia Highsmith och Jeanette Winterson. Älskar att försöka förstå hur en författare tänker och uttrycker sig, förhoppningsvis lära mig något, kanske till och med stjäla vackert om det går, vilket det sällan gör. När jag var yngre plöjde jag Charles Bukowski, Selma Lagerlöf och Göran Tunström i hopp om att snappa upp något av värde. I en intervju jag gjorde för en podcast förra året, tvingades jag erkänna att jag skrev en roman som artonåring, kraftigt influerad av Bukowski och just Selma Lagerlöf. Det var en riktigt katastrofal historia som ingen ville ge ut, tack och lov. Romanen finns inte längre, jag har inte kvar manuset, det försvann i en taxi sent en natt och ingen var gladare än jag när det hände. Redaktörerna på de större förlagen drog en lättnadens suck, så var det nog, jag slutade plåga dem med det där skräpet jag hade skrivit. Numera brukar jag säga att det ingår i allmänbildningen att någon gång i sitt liv har skrivit ett manus, som sedan tappas bort och aldrig återfinns. Det hände Hemingway, som glömde en väska på ett tåg, osv. osv.

En sak till håller mig vaken om natten. Det handlar om ett samtal jag hade med en avlägsen bekant, en person jag inte hade träffat på många år. Vi stötte på varandra på gatan, den första vårdagen, alldeles nyss. Jag blev glad över att se henne, hade tänkte på henne genom åren och undrat. Hon såg ut att må bra.

”Jag ser att du skriver böcker”, sa hon till mig.

”Ja, det händer.”

”Jag skulle vilja läsa den senaste, men det kan jag inte”, fortsatte hon.

”Varför inte?”

”Jag läser bara kvinnliga författare.”

Så min goda vän från förr var brutalt uppriktig. Men inte gjorde det någon nytta för vår vänskap. Hon valde att göra samma misstag som män har gjort i alla tider, det vill säga välja böcker skrivna av samma kön som de själva. Jag blev så paff så jag lyckades inte fråga henne varför. Och nu sitter jag här mitt i natten, sömnlös, och skriver en text om det dessutom. Jag vill inte föra sömnlösheten vidare med dessa ord. Men det jag undrar och borde ha frågat: Hur kan man hitta nya influenser om man förvägrar sig litteratur, bara för att den är skriven av ett specifikt kön eller tillhör en viss genre? Själv tänker jag försöka mig på fler spänningsromaner. Det tackar jag Gillian Flynn för.

Jag återkommer om en vecka. Har ett par saker till som jag behöver prata med er om.

/Peo

Vill du ha fler texter från Bokhora så hittar du dem här:

http://bokhora.se/2014/gastblogg-peo-bengtsson-i-hans-hem-var-det-standig-vinter/

http://bokhora.se/2014/gastblogg-peo-bengtsson-den-illitterata-alfahannen/

http://bokhora.se/2014/gastblogg-peo-bengtsson-alla-dessa-renassansmanniskor-bortom-all-raddning/

 

Killar utan skivkontrakt.

Vi är två killar i svarta jeans och svarta skjortor, som befinner oss på Tranan vid bardisken och står och nyper i varandras bukfett. Det är fortfarande tidig kväll och vem som helst kan se vad vi sysslar med. Mediekidsen har redan avfärdat oss och jag vet att vi borde hålla tassarna borta. Det är bara det att vi gick ut hårt och är därför nu bortom all räddning.

”Det här går ju inte”, säger du. ”Jag måste sluta dricka öl och börja springa”.

”Två till”, säger jag till bartendern.

”Kolla. Kaggen hänger över bältet”.

”Jag kollar jag kollar”. Jag kollar inte. Vill inte se eländet.

”Jag måste ta en vit månad”, säger du. ”Bara vitt vin”.

Jag växlar till mig ett par tior och vi slänger in dem i flippret. Kulorna bara rinner och stämningen sjunker. Du prövar lyckan genom att skicka ett par sms till några tjejer som du känner.

”Ser du den där killen där borta?” frågar jag.

”Vem är det?”

”Han bodde i samma småstad som jag för många år sen. Han pluggade där och drömde om att bli musiker. Det här var på den tiden när man fick hela studielånet i en klumpsumma”.

”Härliga tider”.

”Så han stod och glodde in genom fönstret på musikaffären varje dag och ville ha den där synthen som kostade hur mycket som helst. I alla fall för någon på studielån”.

”Vad gjorde han då?”

”Han köpte tio kilo snabbmakaroner och åtta kilo falukorv och så köpte han synthen”.

Vi begrundar båda detta faktum. Jag fortsätter:

”Sen åt han makaroner och falukorv till frukost, lunch och middag i flera veckor och spelade på sin synth”.

”Det låter ju fantastiskt”, säger du.

”Jo men sen sprack det. Han föll ihop och ambulansen fick hämta honom. Han fick skörbjugg”.

”Är inte det en gammal sjörövarsjukdom?”

”Jo du kommer inte att få den kompis. Inte med ditt näringsintag”.

”Men vad hände sen då?” undrar du. ”Med killen och synthen menar jag”.

”Han fick dropp och ligga och äta upp sig på sjukhuset. Och nu spelar han visst piano med Levellers”.

”Levellers? Har inte dom lagt av?”

”Nej jag tror dom kör. Det är väl originalbasisten och ett gäng andra”.

”Ska du inte fram och snacka med honom då?” undrar du. ”Han kanske har kontakter”.

Livres à lire!

Så blev det dags att göra en ny beställning av böcker. Högen som låg bredvid sängen tog mirakulöst slut! Den senaste tiden har jag lånat ut min uppmärksamhet till JC Gröndahl, den danska författaren, som jag har hört så mycket gott om. Jag hann med tre romaner av honom, innan jag förstod var jag hade honom. (Spoiler: Han är givetvis begåvad, men något smetig i sina relationsromaner. Och så tar han fruktansvärt god tid på sig innan han kommer till saken.)

Tidigare har jag haft svårt att läsa när jag själv skriver som mest intensivt, men det är ett problem som verkar övergående. Därför vågade jag köpa några nya böcker igår. Sekwa Förlag, som för mig alltid är en kvalitetsgaranti, fungerade som filter. Jag köpte tre böcker därifrån:

allt_jag_onskar_mig1 fiskar_andrar_riktning_i_kallt_vatten1 forfattaren_i_familjen

Ja, som ni ser, så tog frankofilen i mig helt överhanden. Är det någon som har läst dem och har en åsikt?

/Peo

 

Självklart blir man galen med tiden, det ingår i konceptet.

Idag tänkte jag prata  med er om redaktörer. Det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, för jag har nämligen blivit välsignad med en fantastisk. Vi kan kalla henne för S.

Författare som klagar på sina redaktörer har aldrig arbetat med en riktigt begåvad. En begåvad redaktör är skillnaden mellan bra och bättre. Skillnaden mellan bättre och underbart.

Alla dessa omskrivningar som krävs, för att punkterna ska sitta på rätt plats på det vita arket. Redaktören har en otroligt viktig roll att spela där. Jag hör ständigt dessa historier om jättearga författare som säger rör inte min text, den är perfekt precis som den är, du behöver inte göra ett smack. Fast det är nog inte rätt strategi. Konst är ju svårt, när är någonting klart? Det måste vi ha respekt för. Men ett par yttre ögon, någon vars yrke är att göra text flytande, korrekt, levande, är alltid att rekommendera efter det att konstnären har fått gå loss på sin kammare i ett, två eller tre år med orden.

Självklart, vem blir inte galen efter tre år på kammaren med en roman? Och sedan kommer redaktören och ska stryka de tre första kapitlen, för att de är onödiga!!! (Ja, jag använde just tre utropstecken, jag är medveten om det.) Men, kära känsliga skrivande människa, lägg dina ord i händerna på en redaktör, det är ändå mitt enkla råd för att texten ska höja sig tjugo snäpp till. Alla tjänar på det.

Jag säger till S att recensionerna vi får för ”Så länge du är min syster” också är hennes. För att jag tycker det, så hårt arbetade vi tillsammans på den berättelsen;

Recension av ”Så länge du är min syster.”

/Peo

En moralkaka till kaffet?

Det sitter en man på tunnelbanan och spelar Space Invaders på sin överdimensionerade mobiltelefon. Han har stora lurar på sig, som helt täcker hans öron och exakt vilka ljud som strömmar ut från spelet kan jag bara gissa. Så då gör jag det: Jag gissar att det låter pling och poff och tjong, när han skjuter ner monster i rymden.

Mannen måste vara mellan 40 och 50 år. Han är på väg till jobbet – återigen, jag gissar, men hans portfölj och kostym säger mig det – och har kanske tjugo minuter för sig själv innan han befinner sig på kontoret och måste sätta fart med den där rapporten som chefen vill ha på sitt skrivbord klockan elva. Därför kopplar han av med lite rymdbonanza på tunnelbanan, tänker jag. En tiggare går runt i vagnen med sin seveneleven-kopp och ber om mynt av passagerarna, någon ger vad de har, någon annan inte. Mannen ute i rymden tittar inte ens upp. Han håller på att göra slut på det stora moderskeppet nu.

Med risk för att den här texten blir till en moralkaka: Hur gick det till när telefonerna tog över? Förr om åren satt män i kostym på tunnelbanan och läste deckare. Det gör dom inte längre. När exakt blev ett blinkande monster på en dataskärm roligare än att ta reda på vem som var mördaren efter trehundrafemtio sidor? Jag känner den stora tomheten rulla över mig denna morgon och jag är rädd för att det spiller över på dig, kära läsare av denna text. Kanske är det bara januarimörkret som tar ut sin rätt, jag vet inte. Kanske skriver jag en betydligt mer hoppfull samling bokstäver om bara några veckor, när ljuset vågar stanna kvar ovanför våra huvuden lite längre.

Jag tänker att det kommer en motreaktion på telefonen. Det handlar inte om att stoppa utvecklingen, bara att använda den med sunt förnuft. Snart kan du säkert boka utloggningsresor med Apollo, där du hamnar på hotell i Grekland som inte har Wifi och där du tvingas lämna in telefonen i receptionen när du checkar in. Eller så finns redan det konceptet, jag vet inte, men det skulle faktiskt inte förvåna mig.

Motreaktionen borde betyda läsning. Längre, ostörd läsning. Där synapserna i hjärnan tillåts flöda och bli till en sammanhängande fläta av tankar och känslor inuti ditt huvud. Det är där böckerna kommer in i bilden. Så tänker jag, men jag kan givetvis ha fel. Det brukar jag ha.

/Peo