Att byta boende med främlingar.

Det är den tiden på året när man måste börja tänka på sommaren. Tänka på sommaren, som i bestämma sig för var den ska spenderas. Det betyder boka stuga, boka hyrbilar, tåg, etc. Och då kom jag att tänka på en sedelärande historia från förr, den om en svensk familj som bytte boende med en italiensk familj via en bostadsbytarsajt. När den svenska familjen kom ner till Florens, låg charkuterier och bilnycklar på köksbordet, med en hälsning till svenskarna: ”Hej och välkomna. Ta för er av vårt hem. Allt vårt är ert. Låna bilen om ni behöver.” Den svenska familjen hade ägnat sista veckan innan resan åt att sätta hönsnät framför kryddorna. De satte ett hänglås på kylskåpet och plockade undan en massa ömtåliga saker och låste in i garderoben. Ingen välkomstlapp låg på köksbordet.

”Men alla är inte så där”, invänder T när vi pratar om det. ”Det rör sig kanske om enstaka rötägg.”

”Jag vet. Men jag kan inte släppa glappet, att först leta upp boende på en bostadsbytarsajt och sedan ändå inte våga lita på folk.”

”Hur räddar man en sån situation?” frågar T.

”Det gör man nog inte”, svarar jag. ”Man begraver sig i romaner, skäms på avstånd och lär sig till nästa gång.”

”Om det blir någon nästa gång.”

Det enda jag är stingslig med är bokhyllan. Den är indelad i ett fullständigt obegripligt mönster för en utomstående, men själv hittar jag vad jag söker enligt min egen logik. Gästerna som lånar våran bostad på somrarna, de plockar ut böcker ur hyllan, läser på baksidan och petar sedan in böckerna på andra ställen när de är klara. Det gör mig mycket förvirrad, men det går att leva med. Värre än så är det inte.

havet

/Peo

 

 

Frossar i eskapism.

Så helgen ska ägnas åt att läsa en självbiografi av Roman Polanski. Den kom ut på åttiotalet och dom säger att den ska vara bra. Jag vet, han är wacko, det finns så mycket med den mannen som inte känns OK, men jag ger det en chans.

Bokbörsen är som alltid min räddning när det kommer till att fiska upp böcker som inte går att hitta någon annanstans. Rekommenderar den sajten för alla obskyra böcker som ni någonsin blir tipsade om, det går verkligen att hitta det mesta där.

Räknade ut att jag bränner ca tusen spänn i månaden på böcker. Det är som förr, när CD-skivan var aktuell, då gick det lika mycket på skivor. Då var det northern soul och rock från sjuttiotalet som jag konsumerade på ett osunt sätt, numera är det amerikanska och franska författare från sextio- och sjuttiotalet som får hela mitt intresse.

”Du har inget liv”, säger P.

”Hur menar du?” frågar jag.

”Du bara läser och läser. Det är inget liv.”

”Där har du helt fel”, svarar jag. (Med glasartad blick.)

/Peo

Intervju nummer 3, Felicia Welander

Som ni känner till så gör jag då och då en intervju med en skrivande/läsande människa här på bloggen. Idag har det blivit dags för Felicia Welander, en person jag stötte på ombord på ett tåg från Göteborg till Stockholm efter min första bokmässa. Vi satt i samma vagn och började prata, lite som i nån SJ-reklam du kan se på tv. Det var fint. Folk var glada och uppsluppna efter mässan och samtalen väntade bara på att hända, nu när vi var utsläppta ur den syrefattiga kokongen som hade varit vårt hem ett par dagar. Själv visste jag inte vad jag skulle tro. En bokmässa? Vad gör man där? (Det vet jag fortfarande inte.)

Hur som helst. Vi hade ett samtal om litteratur och skrivande och på den vägen är det. Nu, tre år senare, debuterar Felicia med en roman. Då passar jag på att fråga henne ett par frågor:

 

Vem är du och vad gör du?

Jag är författare och kreatör som just utkommit med debutromanen ”Kanske
imorgon” – en berättelse om hur absolut livsviktig en vänskap kan vara.
Berätta om din debutroman.

Den handlar om Eva och Monika som båda hanterar varsin sorg, bor i samma
radhusområde, på samma gata, i likadana huskroppar och är lika gamla – men som
lever i två helt olika världar. Monika är maniskt livsglad, njuter av vin, vänner och
karlar (hennes uttryck, inte mitt…). Medan grannen Eva går till jobbet, dricker sitt
kaffe, handlar sin mat och samtidigt funderar på hur hon ska kunna avsluta sitt liv på
den kommande julaftonen. När de båda möts uppstår en livsviktig vänskap och de
ger sig av på en resa som kommer förändra allt för dem båda.

Skrivprocessen, vill du säga något om den?

Jag har jobbat med kreativa processer i över tio år i mitt yrke som skribent och
kreatör, men att skriva en roman går inte att likna vid något annat. Alla dessa mål på
vägen; att hålla en röd tråd, att ha något att berätta, att bli utgiven, att jobba med ett
förlag, att bli läst. När allt det där har uppfyllts är det en känsla som ingen annan.
Den allra bästa.

Nu när du har spräckt nollan, vad är nästa steg?

Nästa steg är att försöka lämna tangentbordet ibland för att berätta om ”Kanske
imorgon” och möta läsarna. Och så håller jag just nu på att avsluta manus nr 2.

Ge oss ett par lästips. Varför just de böckerna?

Jag är väldigt förtjust i ”What if…”-romaner som Lionel Shrivers ”Priset man betalar”.
Tänkvärt, underhållande och välskrivet om moral vs ego.  ”Knud den store” av Hanne
Vibeke Holst var också en fin berättelse om ett författarliv, och de ca 800 sidorna i
”Steglitsan” ville jag aldrig skulle ta slut, för de skakade mig ända in i märgen.

Vad hoppas du på för 2015?

Jag hoppas att fler hittar till ”Kanske imorgon” så att jag får fortsätta skriva och få
prata med läsarna om Eva och Monikas styrkor och svagheter – som om de var
gamla, gemensamma bekanta.

What else is there we should know?

Under 2015 är jag en av fem debutanter som blivit utvalda att blogga på
debutantbloggen.se Titta gärna in och följ vårt debutantår!

https://debutantbloggen.wordpress.com/

 

Omslag Felicia Antonsson Welander01-3

/Peo

Dessa tider är oändligt mörka.

Jag bläddrar igenom nyhetsfloran på morgonen i telefonen, fortfarande i sängen, nyvaken. Ser att ett nytt krig blossar upp, denna gång i Jemen. Jag begriper inte skeendet i våldsutvecklingen, det är så mycket jag inte förstår. Men att vi håller på att bomba sönder jordklotet, det förstår jag och det gör mig bedrövad.

Min fru berättar att Romer blir misshandlade i Perstorp för att ”de har stulit hundar.” (Reportage på radion om det igår.) Men allt är bara hörsägen, rykten. Oron sprider sig i vårt land, flyktingströmmarna från hela världen gör människor oroliga. Det går att förklara på det viset, men det smakar illa i munnen när jag gör det. Jag hör ilskan på bussen, känner hatet i tunnelbanan. Ser oron få uttryck parlamentariskt, känner stor sorg i hela kroppen.

För första gången i mitt liv är jag rädd för framtiden. Jag somnade med den rädslan igår. Det är sant: jag har aldrig någonsin tänkt på framtiden som något hotfullt tidigare. Snarstuckenheten, kommentarsfälten under artiklarna på nätet, hatmejlen som journalister (och andra) får i sin inkorg. Oron sprider sig. Det har blivit så lätt att hata.

Det är en egoistisk handling att läsa böcker. Jag kryper in i mitt skal och stänger ute världen, vill bara vara ifred, dra mig undan. Men är det så konstigt? Bruset är hjärtskärande och min hjärna behöver tystnad.

Just idag är jag misantrop. Imorgon kanske det är bättre igen.

Peo

 

Du kan kalla mig idéarkitekt.

Jag arbetar på en uppfinning. Så är det. Anledningen till det är att jag ser behovet. Mina vänner, eller kanske snarare mina bekanta, som dejtar runt i singelcirkusen och försöker träffa rätt, är i stort behov av hjälp.

”Vad är det för revolutionerande uppfinning, då?” frågar Sandra.

Vi ses på Kornhamnstorg och tar en promenad längs vattnet in mot city. Måsarna svävar ovanför oss, signalerar att det snart är brödsäsong, våren är i antågande, etc. Jag kör händerna djupt ner i fickorna, fryser, jag har har tagit på mig en vårjacka lite för tidigt, det är en ständig kamp mot naturen, tänker jag.

”Den går ut på att man hoppar över första dejten och går direkt på andra”, svarar jag.

Sandra ser perplex ut. Med all rätt. Jag slår ut med armarna, som för att visa att jag vet, det är inte klokt hur begåvad jag är, man kan knappt tro det. Men Sandra ser inte helt övertygad ut.

”Ni verkar ha det så jobbigt på era första dejter”, fortsätter jag. ”Vore det inte skönt om du fick gå på nummer två direkt? När den värsta oron har lagt sig, menar jag.”

Vi har känt varandra så länge nu så Sandra frågar inget mer. Hon säger bara att jag ska ringa henne när uppfinningen är klar. Det kan absolut finnas en marknad för min idé, tror hon.

”Fler uppfinningar på gång?”

”Ja, faktiskt.”

”Berätta.”

”Jag försöker uppfinna en självkänsla som gör att folk kan sluta läsa Knausgård.”

Jag vet Sandra, det är helt vansinnigt, jag är liksom inne i ett STIM av goda idéer just nu.

Så, mina vänner. Det är bara att höra av sig och lämna ett ekonomiskt bidrag, så att jag kan arbeta på heltid med att utveckla mina uppfinningar. Det är för mänsklighetens bästa.

/Peo

När spridda bokstäver blir till äktenskap.

Skyll på köksfläkten om du vill; att det är under den man kan stå med ett glas rött och tjuvröka på lägenhetsfesterna, samtidigt som man konverserar den där snygga slipsförsäljaren, affärsbiträdet, taxichauffören, bibliotekarien (fyll i valfritt yrke som passar), som hela tiden har glada människor runtomkring sig men som ändå bara tittar åt ditt håll.

Eller skyll på att du står nära vinet och snittarna; att det är därför du hamnar i köket på festerna och stannar kvar där hela kvällen, tills värden vänligt men bestämt föser ut dig i hallen och strängt pekar på dina skor.

Men.

Den verkliga anledningen till att vi alla hamnar i köket är en helt annan: Det är kylskåpspoesin. Har du inte fattat det? Vi är ett gäng dumskallar, som ofta har svårt att säga det vi egentligen vill säga till den där personen. En god värd för festen underlättar afasin med att sätta en massa bokstäver på kylskåpet huller om buller och sedan sköter parningsriten sig självt, så att säga.

Någon skriver ”hej” och någon annan svarar ”hej hej” och på den vägen är det. Det bor en liten fyllepoet i oss alla och tro mig, det är bättre att du skriver något på kylskåpet än skickar fula sms i taxin på väg hem.

Nu invänder du att du har varit på MASSOR av fester där ingen kylskåpspoesi har varit tillgänglig och ändå har du stått i köket hela kvällen och pratat strunt. Okej, säger jag, det har du säkert. Och jag medger att det är rätt poetiskt att stå under en köksfläkt och tjuvröka klockan två på natten. Du vinner.

/Peo

kylskåp

Sovjoxet går inte längre att tvätta ur ögonen.

På gamla dar tycker jag det är helt okej att komma ut som kulturtant. Hade jag inte bekymrat mig över att ständigt behöva vara så cool när jag var yngre, hade det givetvis skett för länge sedan. Men men, sent ska syndaren vakna, när fan blir gammal, etc. etc.

I onsdags såg jag Jungle på Debaser Medis. Om ni har missat dem så sluta genast upp med det. Fint band som låter som James Browns slickare husband. Vi var cirka femhundra kulturtanter i publiken (förvånansvärt många med stickad mössa och skägg!) som hyllade svänget från U.K. Mina barn tvingar mig mest att lyssna på listpop av mycket dubiös kvalité, så därför var det härligt att få se Jungle också. Och därför finns det hopp, eftersom det görs bra musik fortfarande.

Jonathan Johansson har precis släppt sin nya skiva. Jag blev orolig när jag hörde den första gången, för den fäste inte. Men redan vid andra lyssningen så blev jag trygg. Se där, ännu ett kulturtants-tips. Han kommer till el stokolmo i maj och det får väl bli så att jag äntligen ser honom också. Något annat duger inte.

På litteratursidan växer högen av olästa böcker, vilket bekymrar mig. Man måste hålla efter ogräset, beta av böckerna, låta hjärnan och själen få arbeta. Annars, mina vänner, kan det gå riktigt illa. Strax blir det Hans Koppel, jag har velat läsa den i år men aldrig kommit mig för. Lika bra det kanske, i vart fall inte förrän nu, eftersom de säger att det finns likheter mellan hans ”Vi i villa” och min ”Kärleken passerade här en gång.” Vi får se.

Sedan har jag beställt begagnade böcker från USA, romaner skrivna på sextiotalet, som alla tangerar ett och samma tema. (Ett tema som än så länge är hemligt, eftersom min intention är att göra research och kanske skriva något själv i samma anda.) Den här kulturspaningen blir ju helt bisarr, det förstår jag, eftersom jag alltså inte kan tipsa er om dessa sextiotalsromaner. Men håll ut! Om fem år, när min bok är färdig (det brukar inte ta så lång tid men man vet aldrig, mina leder knakar när jag kliver ur sängen på morgonen och snart går sovjoxet inte längre att tvätta bort ur ögonen), då ska jag ge er hela referenslistan på litteratur. Gissar i och för sig att Carina Nunstedt har slängt ut mig härifrån långt innan dess, men vi håller kontakten kära läsare, på ett eller annat sätt ska det gå.

”Varför tipsar du om så lite svensk litteratur?” frågade Z mig i förrgår.

”Det är sant. Jag läser rätt lite svenska författare”, svarade jag. ”Det är inget statement, jag har bara fullt upp med de från USA och Frankrike.”

Men nu fick ni ”Vi i villa” som tips – som alltså dessutom är en roman jag inte ens själv har läst ännu.

Sedan har vi ju ”Kvinnan på tåget” av Paula Hawkins så kom ut i dagarna. Alla pratar om den. Boken har sålt en mille och mer ska det bli. Jag  har blivit lovad ett ex av min förläggare och jag tänker kasta mig över den inom kort. Ett tips till alltså, från kulturtanten på S:t Eriksplan.

/Peo

 

 

 

Alla dessa samtal…

Hela filmskatten finns samlad på ett och samma ställe:

Stockholm Under Ytan (Länk)

Från en sak till en annan så läser jag nu en roman, skriven 1964, som kanske kommer förändra hur jag ser på skrivande. Så känns det just nu, efter tre kapitel. MEN, jag kan inte avslöja vilken bok det är, eftersom jag måste lusläsa den, kanske både en och två och tre gånger, låna kärleksfullt ur den, göra om  idén till något eget.

Längtar efter att få sitta under ett körsbärsträd och läsa. Inte just i Kungsan då, under körsbärsträden, men det kanske finns några andra trädstammar att luta sig mot som är lite mindre befolkade?

/Peo