När indie-farfar blir gammal, måste han förlita sig på allmosor.

Jag tar bättre hand om mig med åren. Numera har jag cykelhjälm på mig i trafiken och jag dricker varannan vatten efter klockan tolv (24:00) på krogen. Min tinnitus blir jag aldrig av med, det susar i öronen när jag lägger huvudet mot kudden på kvällen och försöker stänga av dagen och komma till ro. Det är priset jag måste betala för alla timmar i replokalen. Dessutom håller mina ögon på att gå sönder. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men synen blir sämre för varje år, fast just i det fallet har jag inte gjort något för att förtjäna det.

”Det är bara ålder”, säger hon tjugofemåringen bakom kassan hos optikern. ”Vi har jättesnygga glasögonbågar för såna som dig.”

För såna som mig?

”Ja, för er som har svårt att acceptera att ni håller på att bli äldre, menar jag. Du kan få eldflammor på bågarna om du vill.”

Tack så jävla mycket för det, tänker jag.

Men jag gjorde något konstruktivt av medelålderskrisen, i vart fall om jag får säga det själv. Jag skrev ju tre böcker: den första var ett retroperspektiv, en redogörelse för allt ont jag gjort andra människor. Den andra en fiktiv uppgörelse, en skilsmässa jag aldrig vill gå igenom, den tredje min hommage till en syster jag alltid velat ha.

”Vissa skaffar sig älskarinnor eller köper stora båtar eller planterar nya hårsäckar i hårbottnen”, säger jag till min hustru. ”Så illa behöver det inte gå för mig.”

”Låt inte så självgod för det”, svarar hon. ”Jag tycker nog att du kunde hotta upp din garderob lite och kanske springa några fler mil i månaden.”

”Men herregud, jag hinner inte springa tio mil i månaden, skriva nytt manus, jobba för att dra in pengar till hyran och ta hand om ungarna, läsa alla böcker jag vill läsa, skriva krönikor för B&A, fixa eldflammor på glasögonbågarna, dra upp semesterplaner, dra in magen på tunnelbanan och SAMTIDIGT hotta upp min garderob för att göra dig lycklig.”

”Gör du inte?”

”Nej, allvarligt. Där går gränsen.”

Just det, för att knyta ihop den här texten: jag tar alltså bättre hand om mig på gamla dar. Jag har lärt mig att säga nej, sätta ner foten och lyssna till min brustna själ (och kropp.) Kanske var det nyfikenheten som gick ur kroppen, men jag hoppas inte det. Eller så är allt detta bara ett nödrop:

Snälla, om du som läser det här har lite avlagda kläder i storlek IT 46 så skicka dem gärna till mig. Jag har inte tid att jaga nya skjortor mitt i läs- och skrivstressen. Och mina gamla indierock-skjortor från åren med bandet har snart gått hela varvet runt och är hippa igen – det är bara det att jag inte har självförtroendet att gå omkring i dem längre.

Skicka kläderna till Massolit Förlag så kanske jag kan lura dem att skicka över det med bud.

/Peo

images

 

 

 

 

Kommentera