Alla hjältar har skavanker, annars vore de inga hjältar.

Det råder skilda åsikter om när det är OK att lägga ifrån sig en bok som inte lyfter. Alltså, hur många sidor måste man läsa innan man vet att boken inte kommer hålla? För mig personligen: en sida kan räcka. Man vet när man vet, som min kära moder en gång sa i ett helt annat sammanhang.

Senast igår hände det. Ni som följer den här bloggen vet att jag har en ny kärleksrelation med författaren Romain Gary, som skrev böcker på sextio- och sjuttiotalet. Han talar till mig, både språkligt och innehållsmässigt, jag är säker på att också du – kära kära kära läsare – har en eller flera sådana relationer till några författare. (Här ute till höger ser du vilka fler ständiga litterära förälskelser jag har, som påverkar mig till och från, som jag läser om och tänker att en dag, en dag ska också jag skriva så där.)

Men. Igår började på min fjärde roman av Romain Gary. Den heter ”Löfte i gryningen” och jag avslutade den efter femtio sidor. Det svider att behöva erkänna det, för vad händer då med förälskelsen? Romanen är ju till och med bra! Eller, den är åtminstone otroligt välformulerad. Jag är beredd att hugga av mig huvudet, benen, armarna och kanske även något mer explicit om det är nödvändigt, för att kunna skriva som R.G. Men innehållsmässigt…den var för långsam…för tråkig…trots att långsamheten och tråkigheten var galet vackert beskriven.

Så. Det var en kärlek och den var vacker. Den är inte ens slut. Jag tänker läsa de andra böckerna också, de jag har kvar, och sedan måste jag läsa om en eller två av de bästa, så att jag har det i mig. Jag inbillar mig att orden fastnar på insidan, någonstans, i blodomloppet, i hjärnbalken, i hjärtat.

Nu är det vår, gott folk. Gå ut och lägg er i skuggan nånstans och läs.

Slut på meddelande.

/Peo

gary0

Kommentera