Är allt redan skrivet?

I ett svagt ögonblick för hundra år sedan, tog jag pianolektioner. Det gick illa och jag slutade rätt omgående med det. En sak minns jag från den allra första lektionen jag fick: att pianoläraren öppnade med att säga att all musik redan var gjord.
”Det finns ingen sammansättning av ackord eller harmonier som inte redan har använts”, sa han. ”Allt vi kan syssla med nu är variationer på redan kända teman.”
En smula dystopiskt, kan man tycka. Vad gör den vetskapen med konstnärer in spe, som försöker uttrycka sig och skapa egna verk? Är det ens sant? Jag vet inte. Men en sak undrar jag: kan man tänka likadant om litteratur? Är allting redan skrivet? Visst finns det ett talesätt som säger att alla våra berättelser måste utgå från ett begränsat antal grekiska dramer? Jag personligen blir inte orolig av att tänka på det här – eller vänta nu – det kanske jag visst blir, när jag låter insikten om konstens begränsningar landa inuti mig.
Jag behöver få prata lite med er om Richard Yates. Det är ett författarskap som jag ofta återkommer till. Han stal från sig själv. Jag ska försöka förklara hur jag menar: Yates skrev sin roman Revolutionary Road 1961. För den fick han nästan ära och berömmelse. Det var hans första bok och den är en mästerlig berättelse om ett äktenskap som går sönder. Han beskriver skickligt hur två människor lever enformiga liv. Plötsligt öppnar sig en glänta av ljus i deras liv, ett hopp om något annat, något bättre, ett annat liv. Men i sista tredjedelen av romanen så går allt åt helvete.
Efter den boken, skrev han ytterligare ett antal novellsamlingar och romaner. Alla hans texter hade samma formel, enformigheten, gläntan av ljus, det bittra slutet. Richard Yates stal från sig själv, gång på gång, han skrev variationer på samma tema som sin första bok. En kritisk röst skulle kunna vara att det är samma roman om och om igen. Ja, kanske är det så, fast ändå blir det inte så enkelt. Poängen är att han stal från sig själv.
När jag ser över texterna på Stockholm Under Ytan, inser jag snabbt att också jag rör mig hemtamt med vissa karaktärer och ämnen, som ständigt är återkommande. Jag tänker att det är så det måste få vara. Jag skriver om det jag vet, men jag rör mig mot det okända, fast i små rörelser, gör variationer, hittar nya uttryck. Jag stjäl från mig själv.

Fast i ärlighetens namn stjäl jag mer än så. Min fru säger att det går att se på mina texter på bloggen, vilken författare jag för tillfället är influerad av. Det stämmer nog. När jag plöjer alla romaner av Richard Yates, så blir det att jag härmar honom. Samma sak med Patricia Highsmith och den första Tom Ripley-boken. Den knäckte mig när jag läste den. Varje mening ligger precis där den ska ligga, hon säger allt så enkelt och smart. Det tog mig ett år att komma över den, och under tiden försökte jag troligen kopiera hennes stil. Detta är på Stockholm Under Ytan, som jag tillåter mig alla stölder. I de två romaner jag har skrivit hoppas jag att det är annorlunda. Där känner jag att det är mina egna ord, mina egna meningar, att jag har lyckats bryta mig loss från mina förebilder. Men visst, jag stannar kvar i mina teman: Är detta allt? Blir inte livet mer? Omöjlig, men passionerad kärlek, och så vidare.
Kärleken passerade här en gång tar på ett sätt avstamp från Mannen utan ryggrad. Det handlar om stor kärlek, svek och att bli ensam. Bland annat. Skillnaden är att i Kärleken passerade här en gång, har personerna växt upp, skaffat sig en karriär och fått barn. Det finns mer att förlora plötsligt, en skilsmässa gör alltid ont, men insatserna har blivit högre med åren.
(Tidigare publicerat hos bokbloggen Boktjuven.)

/Peo

Schluesselwerk-von-Richard-Yates-auf-Deutsch-verfuegbar_ArtikelQuer

Kommentera