Det blir bra till slut, det måste man våga tro.

Maj var alltså månaden när våren haltade sig fram, utan att få riktigt fotfäste, åtminstone här i Stockholm. Jag hängde in rockarna på vinterförvaring och plockade fram mina kavajer och sedan fick jag hänga undan kavajerna igen och fortsätta gå omkring i rock ännu ett slag. (Bitter och butter över detta, givetvis.)

Maj var också månaden när svenska folket blev kallade cykloper av en rabiat författare, vars främsta kännetecken är att han måste använda tolvtusen ord för att säga det vi andra fixar på två meningar.

Maj är själva porten till sommaren. Det är nu vi ska börja gå barfota och odla örter på balkongen. Kaféägaren på hörnet knäpper upp en extra knapp på skjortan och glömmer att ta betalt när tjejerna kommer in och beställer latte. De flesta allergiker är igenom den värsta snyftarfasen och livet kan börja.

Jag har suttit i grottan och skrivit långt på ett manus. Så på ett sätt gjorde det inte så mycket att maj försvann bort i människoföraktande kyla. Vi hade en duva utanför fönstret, två våningar ner, som låg och ruvade i sitt bo. Jag såg henne genom mitt köksfönster och varje gång jag behövde resa mig från skrivbordet så tittade jag till henne. Det såg fruktansvärt tråkigt ut att ligga där och göra absolut ingenting.

”Du skulle göra samma sak om du hade ett ägg att ruva”, säger min fru.

”Absolut”, svarade jag. ”Men det skulle fortfarande vara tråkigt.”

Och ingen duvhanne kom med mat heller. Hon låg bara där, jag gick dit varje timme på slutet, orolig, undrade om jag borde göra något. Till sist flög hon, övergav boet. Jag såg inget ägg. Vet inte vad som hände. Bara en av naturens tragedier.

Det var fint att vara en sväng i Barcelona, och Kim Gordon-biografin var härlig. Leif Panduro läste jag också en tredje roman av, han är en liten pärla som ni absolut kan läsa något av. Som vanligt brände jag stålar på Ebay också, det ingår liksom i konceptet våren.

Maj var också månaden när en läsare mejlade och gav mig kritik för att ”Mannen utan ryggrad” är för kompromisslös. ”Det finns för lite hopp i den”, skrev han. ”Du har ett ansvar att lämna kvar lite hopp.”

Nja. Livet var ju rätt svart och vitt på den tiden. Det tycker jag måste framgå. Vi mognar, blir bättre med åren, har möjlighet att se fler nyanser hos varje människa när våra egna självbilder vittrar sönder. Allt har sin tid: Den svartvita tiden har sin, det är då de karaktärsdanande misstagen ska göras. Det går inte att ha ogjort, tror jag.

Ser man det på det viset, ja då finns det rätt mycket hopp i ”Mannen utan ryggrad.”

/Peo

Peo tfn 3738

God text kräver en treväxlad cykel.

Det är en chockerande upptäckt att de flesta goda idéer kommer till mig när jag cyklar. Som om tanken kräver fysisk rörelse, det först då det går att tänka klart och fritt. En löprunda är oslagbar när texten kör fast, vilket är det absolut sista jag vill unna mig i det läget. Men det funkar.

Och nu pratar ni ändå med killen som skyr träning. Min eventuella lust till att röra på kroppen har kommit med åren, när förfallet och gravitationen sätter in. Först då har jag varit villig att försöka bromsa naturens lagar.

Nu har jag fått ytterligare en anledning: texten blir bättre efter en cykelrusch i storstadstrafiken. Men bli inte oroliga nu, kära läsare, detta är ingen träningsblogg och ni slipper mina 5 bästa övningar för att skaffa magrutor. Min träning ligger liksom inte på den nivån överhuvudtaget.

Men i morse: Jag tog på mig cykelhjälmen och pinnade på över Västerbron i gryningsljuset, irriterad över en passage i texten som inte vill bli som jag önskar. Lösningen finns där någonstans, men jag hittar den inte. Hjärtat pumpade i bröstkorgen, jag tog säkert i lite väl hårt på grund av att jag var förbannad på problemet. Så kom jag upp på backkrönet, fick min dagliga dos av utsikt och rullade sedan nedför bron på andra sidan och bromsade in vid rödlyset vid Björns Trädgård.

Plötsligt kom två meningar till mig som uttryckte det jag tidigare missat. Glädjen som spred sig i kroppen, endorfinerna…Vad lär vi oss av detta? Jo, att det finns två sorters skribenter: De som cyklar och de som inte gör det.

Jag vågar inte tänka på vad som skulle hända om jag får punktering på hojen. Jag är nämligen inte bara träningsskygg, jag är dessutom teknisk/praktisk idiot, vilket betyder att cykeln säkert skulle bli stående resten av sommaren med platt däck. Och så satt jag där på häcken framför datorn och fick inget gjort.

/Peo

Brev i exil.

Vissa sidoprojekt är mer lustfyllda än andra.

The short story: Jag har varit ett fan av Bagatellerna (på Instagram) en längre tid – ett konto som publicerar korta, kärnfulla texter som talar till mig genom Instagrambruset. Kontot var länge anonymt, så är inte fallet längre, men jag skickade ett mejl när Bagatellerna fortfarande höll på sin identitet och föreslog ett möte.

”Du skriver tillräckligt bra för att jag ska bli taggad”, mejlade jag. ”Skulle du vilja träffas och diskutera ett samarbete?”

Så blev det. Vi sågs på blinddate på ett café och kom fram till att vi skulle skriva den första Instagramromanen tillsammans. En publicerad brevväxling, med en tydlig handling och ett tydligt avslut. Det har vi gjort nu, med varsitt brev till varandra varannan dag. Där vi inte visste hur den andre skulle svara längs vägen, men där vi hade dragit upp riktlinjerna och slutet så att vi visste vart vi var på väg. Otroligt roligt och inspirerande.

Jag håller ju på att färdigställa ett nytt manus till en fjärde roman, så jag måste vara selektiv med min tid, men det här projektet kunde jag inte låta bli. Det gav mer än det tog, vilket är nödvändigt.

Så nu vill jag tipsa er om Brev i exil. Om du vill läsa den första Instagramromanen, då rekommenderar jag dig att börja från början. Det vill säga, scrolla till första bilden och läs därifrån och snegla inte på de sista bilderna i förväg. Det är precis som med deckaren du läser: Om du läser sista kapitlet så går spänningen förlorad.

BREV I EXIL

Allt väl.

/Peo

IMG_0436

 

Är ni inte färdiga med Kulturmannen snart?

Jag tog mig faktiskt igenom Knausgårds text häromdagen. Sedan backtrackade jag de tidigare skrivna artiklarna, som var upprinnelsen till hela tjafset, och efter det gick jag och satte mig på muggen med huvudet i händerna. Trodde aldrig jag skulle behöva djupandas över en text i pressen. Men.

Om vi börjar med Ebba så är hon i sin fulla rätt att sparka på Stig och Karl Ove. Det är så vi gör, vi tycker saker och så skriver vi ner dem och sedan sitter det nån redaktionschef på sina höga hästar och tycker att fan det här kommer få många klick och sedan kan det börja drevas. Jag tycker Ebba har rätt i mycket av det hon skriver: Stig och Karl Ove är inte mina killar, om man säger så.

Men det är fruktansvärt tjatigt ändå. Jag vill ha tillbaka minuterna jag la ner på texten, trots att den är rimlig.

Och sedan då. Knausgårds svar. Där han känner sig extremt förorättad och riktar bazookan mot svenskarna som är trångsynta. Den mannen kan skriva långt! Det fanns ett kort ögonblick i mitt liv när jag gav mig på hans tegelstenar. Det skulle jag inte ha gjort. Bara för att det är välformulerat så blir det inte bra, kom ihåg var ni läste det först.

Karl Ove: Det är inte så jävla farligt att vara en Kulturman. Du klarar det, kom igen. Gud, vad du är tjatig! Rakt in på floskeltoppens förstaplats tog du dig med din DN-text.

Säkert säger någon att jag förminskar problemet, att Kulturmannen är ett reellt problem som trycker ner sina undersåtar. Fast varför, varför snälla, ens ägna någon mer tankekraft åt detta populärkulturella fenomen? Strunta i honom!

Men, med det sagt, måste jag erkänna att jag själv ägnade tid åt en Kulturman, hämtad direkt från verkliga livet, i romanen ”Kärleken passerade här en gång.” Vi kallar honom Bläckfisken i texten, han är en rynkig litterär gubbe som älskar småtjejer och jag ville nog visa upp honom såsom han är. Även jag är skyldig till att hålla myten levande.

Nog nu.

Jag är trött på Knausgård. Men jag är ännu mer trött på Knausgårds läsare.

Jag är trött på SD. Men jag är ännu mer trött på SD:s väljare.

/Peo

 

 

Mental jetlag.

Tillbaka i åtta grader och regn. Det är inget att deppa över, inte mer än en kort stund i vart fall, även om jag såklart hellre hade tagit med mig Barcelonavädret hem till Sverige. Det är den 19e maj och så får jag användning för min snygga vinterrock igen! Alltid något, tänker jag. (Det är viktigt att klä sig som svårmodig författare och vintern i maj hjälper mig att klara av det.)

Mirómuseet uppe på berget, väster om Barcelona, rekommenderar jag er som är på väg dit. I matväg så är det som vanligt: Ta er en bit bort från turistströmmarna, leta upp ett hål i väggen där det sitter spanska familjer på uteserveringarna och beställ husets tapas och sen är det klappat och klart. En middag med fantastiska smaker för tvåhundra spänn, vinet inkluderat. Ansjovis, musslor, ostar och röror kommer in på små fat och golvar smaklökarna.

Men vad har detta att göra med en litteraturblogg på B&D, undrar du? Svar: Inte ett smack! Men det vanliga livet måste levas också,  så att jag får något att skriva om. Strindberg sa ju: ”Jag reser inte för att resa. Jag reser för att ha rest.”

Vet inte hur man ska ställa sig till det där. Det är ju mäktigt att komma till nya länder. Till och med en grinig nattportier blir ju till något som det går att skriva om i efterhand. Men då måste man ju först ha träffat grinollen, tänker jag. Med andra ord: Förvänta er en roman i framtiden som utspelar sig i Barcelona med en jätteförbannad nattportier i huvudrollen.

/Peo

Barcelona Spain

Barcelona Spain

 

 

 

På andra sidan ligger Afrika.

Er man i Barcelona ligger på hotellrummet efter en lång dag under solen. Det är första gången jag är här, alla säger att Barcelona är en fantastisk stad och efter några dagar håller jag med. Den är lagom stor och promenadvänlig, det serveras tapas i varje gathörn, vinden från Medelhavet svalkar och jag är här med en gammal vän. Vi pratar ikapp ett par förlorade år.

Vi står nere vid havet och blickar ut i horisonten.

”På andra sidan ligger Afrika”, säger jag.

Slut på geografilektionen.

”Ta med det i nästa roman”, svarar min vän.

Jag har faktiskt fått ro att arbeta några timmar på texten idag. Att sitta i skuggan på någon uteservering och skriva på en bok kan jag rekommendera. Jag behöver nog inget mer, tänker jag. Om jag får sitta här och skriva i resten av mitt liv så är jag nöjd.

Drömma kan man väl få göra?

Igår kväll hängde vi på Federico Garcia Lorcas favoritbar i Barcelona. Ett riktigt fint ställe med inredning i original från trettiotalet. Så ni ser, jag har gjort min litteraturläxa och går i  mästarnas fotspår. Carlos Ruiz Zafón är också härifrån, tydligen.

Slut på litteraturlektionen.

unnamed

 

 

 

 

 

 

Bli aldrig kompis med en författare. Och ta aldrig emot hens signerade böcker.

Man kan ju tycka att Evelina skulle ha lugnat ner sig en smula med åren. Inte bli lika upprörd över saker och ting, speciellt eftersom det nu går så bra för henne i Europa. Men nej.

”Men det måste du väl förstå att jag blev sårad?” säger hon.

”Det är klart jag förstår”, svarar jag. ”Men ändå.”

”Jag kommer in på Rönnells antikvariat, för att jag fick nys om att de hade Startpistolen av Claes Holmström i fint skick till salu. Och vad får jag se?”

”Evelina. Du berättade nyss det här. Jag satt mitt emot dig för två minuter sedan också.”

”Min egen bok! Som jag har gett bort till Jossan! Jag dedikerade den till henne. Och hon har kastat bort den.”

”Jag fattar. Det sårar dig. Men Jossan kanske inte hade pengar till hyran? Vem vet?”

”Med såna vänner behöver jag inga fiender”, säger Evelina.

Först kunde hon inte tro att det var sant. Men det var verkligen hennes dedikation till Jossan på försättsbladet.

”Jag köpte boken”, säger Evelina.

”Du menar Startpistolen?

”Nej, jag menar min egen bok. Och vet du vad jag ska göra?”

”Nej.”

”Nu tänker jag åka hem till Jossan och lägga boken i hennes brevlåda. Så att den ligger på hallgolvet när hon kommer hem från jobbet.”

”Fy fan. Du är ond”, säger jag.

”Det står ett, ett i matchen”, fortsätter hon och ser lömsk ut.
/Peo

2015-05-11 08.55.42

 

Loppisar och Sangria

 

Vi går igenom det senaste och hur folk är funtade egentligen.

/Peo

2015-05-10 21.18.47

 

 

Det är vår! Släpp trubadurerna loss!

Jag får kalla kårar varje vår, när vi packar korgen med vin och charkuterier och går ut i parken för att lapa lite sol efter allt vintermörker. Varför? Därför att trubadurerna också hittar ut fort som attan!

Jag slår upp ett glas rosé, bryter en bit bröd och öppnar upp en samling texter av Dorothy Parker. Då kommer killen i keps med två, tre personer i släptåg och sätter sig på filt bredvid och sen är det Mental Istid, Hotel California och Shine on your crazy diamonds för hela slanten.

”Du gör verkligen helt egna och nyskapande versioner av de där låtarna”, försöker jag. ”Men vad tror du om att stämma gitarren?”

Åldersrasismen kryper allt längre ner i åldrarna, så jag har ingen talan, det begriper jag. Den här lite överförfriskade trubaduren har knäppt på strängarna hela vintern på sitt studentrum och nu är det kosläpp: Det är vår! Släpp trubadurerna loss!

Jag får inget gehör för mina synpunkter.

”Det kunde varit värre”, säger min vän som jag har släpat med mig ut i parken. ”Vi kunde ha suttit på söder och behövt lyssna på fotbollsramsor.”

”Jo, det förstås. Fast klagosång som klagosång.”

Såg ni reportaget härom kvällen på nyheterna? Där över femtusen gitarrister försökte slå ett världsrekord i Polen? Rekordförsöket gick ut på att alla jammade tillsammans i en park, de spelade Hey Joe simultant. Jag som aldrig kollar på teve behövde bli utsatt för detta; en park full av rockande hästsvansar. Tror ni de lyckades slå världsrekord? Svar NEJ. Rekordet slogs FÖRRA året, i samma park, när över sjutusen gitarrister spelade Hey Joe tillsammans.

Vart är världen på väg? Jag bara undrar.

/Peo

images

skriv och skriv om skriv och skriv om skriv och skriv om skriv och skriv om skriv och skriv om

artworks-000064861235-19flw0-original

Herregud, jag är tvingad att ta tillfället i akt och tacka redaktörerna som kastade mina manus i papperskorgen, efter att ha slängt ett öga eller två på dem. Jag gör en total skåprensning här hemma och rotar fram all gammal bråte som har blivit producerat genom åren och mina vänner, det är förfärlig läsning för det mesta. Det var ett klokt beslut att rata mig.

Jag borde bli förlagsredaktör! Jag skulle refusera mig själv omedelbart! Jag har blick för det där!

Ska man spara skräp eller kasta? Tja, hittills har jag valt att spara, men nu är det slut med det. Jag behöver andas, måste ha utrymmet till nya tankar, den där gamla skåpmaten kan kvitta. Det är vår, vi gör om, vi gör nytt, vi städar ut.

Håller på med min fjärde roman. Sitter och får ont i arslet efter alla timmar vid datorn och säger som vanligt att aldrig mer, aldrig mer. Tar en löprunda på det och sedan är orken tillbaka.

Lite läskigt att kasta gamla manus i pappersåtervinningen. Tänker att de som tömmer papperscontainern har läsning till eftermiddagsfikat om det vill sig illa. Borde kanske investera i en sån där papperstuggare.

Eller skriva bättre från början. Vilket som.

/Peo