Det är vår! Släpp trubadurerna loss!

Jag får kalla kårar varje vår, när vi packar korgen med vin och charkuterier och går ut i parken för att lapa lite sol efter allt vintermörker. Varför? Därför att trubadurerna också hittar ut fort som attan!

Jag slår upp ett glas rosé, bryter en bit bröd och öppnar upp en samling texter av Dorothy Parker. Då kommer killen i keps med två, tre personer i släptåg och sätter sig på filt bredvid och sen är det Mental Istid, Hotel California och Shine on your crazy diamonds för hela slanten.

”Du gör verkligen helt egna och nyskapande versioner av de där låtarna”, försöker jag. ”Men vad tror du om att stämma gitarren?”

Åldersrasismen kryper allt längre ner i åldrarna, så jag har ingen talan, det begriper jag. Den här lite överförfriskade trubaduren har knäppt på strängarna hela vintern på sitt studentrum och nu är det kosläpp: Det är vår! Släpp trubadurerna loss!

Jag får inget gehör för mina synpunkter.

”Det kunde varit värre”, säger min vän som jag har släpat med mig ut i parken. ”Vi kunde ha suttit på söder och behövt lyssna på fotbollsramsor.”

”Jo, det förstås. Fast klagosång som klagosång.”

Såg ni reportaget härom kvällen på nyheterna? Där över femtusen gitarrister försökte slå ett världsrekord i Polen? Rekordförsöket gick ut på att alla jammade tillsammans i en park, de spelade Hey Joe simultant. Jag som aldrig kollar på teve behövde bli utsatt för detta; en park full av rockande hästsvansar. Tror ni de lyckades slå världsrekord? Svar NEJ. Rekordet slogs FÖRRA året, i samma park, när över sjutusen gitarrister spelade Hey Joe tillsammans.

Vart är världen på väg? Jag bara undrar.

/Peo

images

Kommentera