God text kräver en treväxlad cykel.

Det är en chockerande upptäckt att de flesta goda idéer kommer till mig när jag cyklar. Som om tanken kräver fysisk rörelse, det först då det går att tänka klart och fritt. En löprunda är oslagbar när texten kör fast, vilket är det absolut sista jag vill unna mig i det läget. Men det funkar.

Och nu pratar ni ändå med killen som skyr träning. Min eventuella lust till att röra på kroppen har kommit med åren, när förfallet och gravitationen sätter in. Först då har jag varit villig att försöka bromsa naturens lagar.

Nu har jag fått ytterligare en anledning: texten blir bättre efter en cykelrusch i storstadstrafiken. Men bli inte oroliga nu, kära läsare, detta är ingen träningsblogg och ni slipper mina 5 bästa övningar för att skaffa magrutor. Min träning ligger liksom inte på den nivån överhuvudtaget.

Men i morse: Jag tog på mig cykelhjälmen och pinnade på över Västerbron i gryningsljuset, irriterad över en passage i texten som inte vill bli som jag önskar. Lösningen finns där någonstans, men jag hittar den inte. Hjärtat pumpade i bröstkorgen, jag tog säkert i lite väl hårt på grund av att jag var förbannad på problemet. Så kom jag upp på backkrönet, fick min dagliga dos av utsikt och rullade sedan nedför bron på andra sidan och bromsade in vid rödlyset vid Björns Trädgård.

Plötsligt kom två meningar till mig som uttryckte det jag tidigare missat. Glädjen som spred sig i kroppen, endorfinerna…Vad lär vi oss av detta? Jo, att det finns två sorters skribenter: De som cyklar och de som inte gör det.

Jag vågar inte tänka på vad som skulle hända om jag får punktering på hojen. Jag är nämligen inte bara träningsskygg, jag är dessutom teknisk/praktisk idiot, vilket betyder att cykeln säkert skulle bli stående resten av sommaren med platt däck. Och så satt jag där på häcken framför datorn och fick inget gjort.

/Peo

Kommentera