Kärleken passerade här en gång.

karleken_passerade_har_en_gang-26582308-frntl

 

”En dag kommer du inte att kunna gråta länge”, säger han. ”Och det är en obehaglig upplevelse, jag lovar.”

”Vad menar du med det?”

”Först har du all den här smärtan som du känner nu. Den blir din identitet. Och när smärtan så småningom försvinner, måste du förhålla dig till det. Självklart är det skönt att du mår bättre, när den dagen kommer. Men det betyder också att någonting i dig definitivt är över.”

”Hon går emot en naturkraft. Vi är menade för varandra.”

”Kanske. Men hon verkar inte tycka det.”

”Jag vill att hon kommer tillbaka.”

Han nickar. Det förstår han att jag vill.

”Vad är det som är värst?” frågar han.

”Ingrid och Fanny så klart. Det är hemskt att se hur de saknar henne. Men för mig är det tomheten. Jag vet inte vad jag ska göra längre.”

”Du kanske bara är rädd för att vara ensam?”

Kan ingen stänga av den här gråten?

”Nej, så är det inte”, snörvlar jag. ”Det är Johanna jag längtar efter.”

”Då ska du slåss för henne”, säger Theodor. ”Fortsätt slåss för henne.”

 

Intervju № 5.

Jag fortsätter att leta upp människor som skriver och läser, som jag misstänker ska ha något vettigt att säga om vår samtid. Fokus ligger alltid på litteraturen, som ni vet, det är den röda tråden för bloggen. Den här gången har turen kommit till Helena Dahlgren, som får presentera sig själv här nedan:

Helena

Vem är du och vad gör du?

Jag är gammal litteraturvetare och före detta Bokhora som sedan 2011 driver Dark Places (http://helenadahlgren.wordpress.com), en bokblogg med fokus på skräck, thrillers och litterärt mörker där även en del mer personliga texter om allt från skrivande till kroppsideal, feminism, föräldraskap och relationer smyger sig in ibland. Dessutom skriver jag skräcknoveller för MIX Förlag, jobbar till vardags som civilanställd på Polisen och har utöver det en del litterära sidoknäck som lektörsläsare, moderator under författarsamtal med mera. I augusti kommer jag vara en av moderatorerna under Crimetime Gotland i Visby. Det ser jag otroligt mycket fram emot – inte minst blir det coolt att få dela scen med min gamla deckaridol Denise Mina. Och eftersom jag inte tyckte det var tillräckligt mycket litteratur i mitt liv är jag numera även en del av redaktionen för litteraturpodden Ett eget rum tillsammans med Marcus Stenberg och Tuva Holmlander. Well. Jag hinner sova, mirakulöst nog, ofta åtta timmar per natt. (Folk brukar fråga.) 

Arbetar du på något eget? En längre text?

Jag har ett par oskrivna historier som marinerats i hjärnan en längre tid och nu vill ut genom tangentbordet. Lite coming of age, lite uppbrottsroman, ganska mycket litterärt mörker. Jag tror och hoppas att det kan bli något längre av det. Sedan ligger jag i startgroparna för ett väldigt nördigt och roligt, än så länge hemligt, novellprojekt ihop med några andra författare. 

Vilka böcker måste vi läsa i sommar? 

Du av Caroline Kepnes, Mr Mercedes av Stephen King, Den vita staden av Karolina Ramqvist och kanske framför allt Fever av Megan Abbott. Hon skriver så förföriskt och snyggt om tonårstid och masshysteri, Abbott. Jag kom att tänka på en yngre och piggare Joyce Carol Oates, med suggestiva ekon av Twin Peaks. För egen del är jag sugen på att läsa Patricia Highsmiths Carol i sommar.

Det händer att jag känner mig stressad över alla böcker som förblir olästa. Hur ska man hinna? Hur ska man kunna sortera och välja rätt?

Åh, det där är ju en ständig ångest man dras med. Jag skulle uppskatta att jag har flera hundra olästa böcker i min bokhylla. Hur väljer man? Hur väljer man rätt, som sagt? Ett tips som jag försöker leva efter, inte bara när det gäller litteratur, är att lita på sin egen magkänsla. Vad vill jag läsa? Vad funkar för mig? Vad funkar inte? Många tråkar sig igenom böcker därför att de tror att de måste. Here’s a secret: du måste inte. Våga lägga ifrån dig böcker som inte ger dig magpirr! Livet är för kort för halvdana läsupplevelser.

Hur ser du på Amazon? Hot eller möjlighet för litteraturen?

Jag skrev nyligen en text på bloggen som tangerade hela den där diskussionen, apropå att Hedengrens bokhandel är nerläggningshotad, och för egen del vill jag helst handla i den fysiska bokhandeln. Läget är nu så ansträngt att vi som konsumenter tvingas välja: vill vi ha kvar bokhandeln annat än på nätet, ja, då måste vi också handla i dem. Och det räcker nog inte att stödshoppa lite halvhjärtat då och då eller skriva på protestlistor när det är för sent. Personligen tycker jag att Amazons monopol är problematiskt, både för fysiska boklådor och mindre förlag. Men här är det viktigt att lägga till att jag bor i Stockholm, med flera bra bokhandlare inom räckhåll. Kanske hade jag varit mer pro-nätbokhandeln (kanske även Amazon) om jag bodde i glesbygd.

Vad läser vi (och hur) om fem år?

Jag tror att den digitala läsningen kommer att gå framåt ännu mer, samtidigt som den klassiska pappersboken överlever. När undergångens dag är här kommer det vara kackerlackorna, Cher och pappersboken, typ. Men det är oroliga tider såklart. Inget kan tas för givet. För mig är litteratur en så sjukt stor del av mitt liv att jag inte kan tänka mig något annat än att vi fortsätter att läsa. Men kanske blir vi läsande typer ännu mindre, nördigare, mer påstridiga. Jag tror att den omtalade branschkrisen kan leda till att mindre förlag blomstrar och förbisedda författarskap lyfts fram. Hoppas det. Angående vad vi läser: jag tror att de sorts litterära thrillers som nu röner stor framgång kommer att fortsätta vinna en bred publik. Och om fem år kanske det snart är dags för en ny roman av Donna Tartt…? Steglitsan var ju jättebra, snudd på Den hemliga historien-bra emellanåt.

Vad mer? 

”There’s more to life than books, you know (but not much more).”

Ett Morrisseycitat funkar väl alltid som avslutning?

Tack, Helena!

/Peo

Mannen utan ryggrad.

mannen_utan_ryggrad-bengtsson_peo-25875128-2072310425-frntl

”Jag har älskat och hatat före dig. Det känns som om det var nödvändigt att göra det för att vara kapabel att kunna möta dig, även om jag givetvis aldrig resonerade så när jag befann mig mitt i stormen med Katarina. Men nu tror jag att allt var prövningar för att göra mig starkare inför relationen med dig.Nu finns du i mig och min kärlek kan inte gå någonstans utan dig. Du är den viktigaste människan och kommer alltid att vara det i den själ jag bär; i den här kroppen och nästa, om det finns en nästa?

Jag är uppriktigt rädd för att mista dig och det är precis som det ska vara.”

Det svenska litteraturundret, frågor på det?

6dd72d0a9fb999d61f79e9a86442386e

Det var på nittiotalet som det på allvar började talas om det svenska musikundret. Vårt land, långt upp i utkanterna av Europa, plockade fram massor av artister ur trollerihatten som tog över listorna runt om i världen. Alltihop förklarades med den kommunala musikskolan, att barnen fick spela blockflöjt och brukspiano gratis under översyn av musikkunniga vuxna som lärde ut allt vad de kunde. Jag var där själv; vi var femton år och sökte pengar ur en fond och så kunde vi hyra musikinstrument som vi riggade upp i Andreas garage ute i Söndrum och så försökte vi bli popmusiker. Det fanns tusentals som oss. Mycket vackert, alltsammans. Inte vår musik då, men att det fungerade på det viset, att tonåringar fick möjlighet att testa olika instrument.

Nu läser jag en bok om det svenska tennisundret. Ni vet, Björn Borg, Wilander och Edberg. Det finns fler. Tyvärr har Sverige inte haft några tennisframgångar på damsidan genom åren, men jag tror att det förr eller senare kommer. Hur som helst, det svenska tennisundret var ju hur stort som helst på sjuttio- och åttiotalet. Och omvärlden frågade sig: HUR är det möjligt? Och svaret är som vanligt: För att man satsade på ungdomarna. Kommunerna byggde tennisbanor när Björn Borg slog igenom, eftersom barnen ville det! När tiderna inte räckte till för alla som ville spela tennis, ja då byggde kommunerna ännu fler banor. Och sedan kan ni resten.

Så kommer vi till det svenska litteraturundret. Massor av deckarskribenter blir översatta till allehanda språk och säljer massor av bloddrypande (?) historier till tyskar och spanjorer. Ni vet vart jag är på väg nu, va? Omvärlden frågar sig: MEN VAD ÄR DET NI GÖR för att få fram så många bästsäljande deckarförfattare? Och svaret är lika enkelt som de tidigare:

Vi är helt enkelt tokiga i att ta livet av folk.

”Nämen sluta nu”, säger en journalist från Italien. ”Er mordstatistik ser inte värre ut än andra länders.”

”Vi jobbar på det”, svarar jag. ”Varje dag jobbar vi på det.”

”Så vad är det du säger?” fortsätter journalisten.

”Att övning ger färdighet”, säger jag.

Fast om jag ska försöka vara allvarlig för en stund så beror det väl på mörkret som täcker oss 9 månader om året + alla skrivarskolor och kanske en och annan riktigt engagerad lärare på svenskalektionerna. Jag är mycket medveten om att jag håller på att sumpa texten nu, att jag inte får ihop det på slutet.

”Skriv en deckare du också”, säger journalisten till mig.

”Du”, svarar jag. ”En riktigt vass kärlekshistoria, den är som en deckare.”

/Peo

 

 

Varför vi aldrig gifte oss.

Hon var en sån där som ville gå när det var tio minuter kvar av konserten. Bandet skulle precis komma in och göra sina extranummer och fortfarande hade vi inte fått höra vår låt. Då ryckte hon mig i armen.

”Du vi går nu. ”

”Varför då?”

”Innan det blir kö i garderoben. Jag orkar inte stå i kön.”

”Men det bästa är ju nu?”

Det var något jag inte förstod, sa hon. Vi hade sett bandet i nästan två timmar, vad gjorde då tio minuter mer eller mindre?

”Men det är ju det tio sista minuterna?” vädjade jag. ”Det är ju då det är som bäst.”

Hon tog brickorna och gick och hämtade ut jackorna. Jag såg klart extranumren. Det var fantastiskt. Bandet gav allt. De spelade vår låt. Sedan rusade jag efter henne och hittade henne vid utgången med jackorna ihopknycklade mellan hennes korslagda armar. Jag tog min och vi gick bort mot bussen.

”Var det bra?” frågade hon.

”Ja det var grymt….”

Två veckor senare gick vi på fotboll. Vårt lag spelade och det stod 2-2 och matchen böljade fram och tillbaka och det var sju minuter kvar innan domaren skulle blåsa av. Vårt lag låg på med sina sista krafter.

”Du vi går nu.”

”Varför då?”

”Innan det blir kö vid utgången. Jag orkar inte stå i kön.”

Så då gick vi. Vi hann precis utanför arenan och jag tänkte att det spelar ingen roll, inget mer kommer hända, matchen kommer sluta 2-2 och så är det bra med det. Då steg folkets jubel. Något av lagen gjorde ett mål, men det var omöjligt att förstå vilket.

506cb006-8caf-4b00-86b3-6beafe7fbb9e

/Peo

Bukfyllan är här för att stanna

När Erik och jag sitter på Chez Betty på Roslagsgatan i Stockholm och äter en middag, plockar han upp telefonen ur innerfickan på sin kavaj och visar mig en ny app som han har byggt och precis släppt.

”Det är en kaloriapp”,  säger han. ”Folk vill veta hur mycket kalorier de stoppar i sig.”

”Känns som att det redan finns hundra sådana appar”,  svarar jag.

Men nej. Så är det inte säger Erik. Hans app är bättre än de andra.

”Du plåtar bara av maten du ska äta. Inga konstigheter, det gör du ju ändå och lägger ut på instagram hela tiden. Men med min app så räknar telefonen ut hur många kalorier som ligger på tallriken, bara genom att analysera bilden du nyss har tagit.”

”Va? Är det sant? Om det stämmer så är det ju genialt.”

”Precis. Och så kan du ta en före- och efterbild också. Då håller appen reda på hur mycket du har fått i dig och kan varna när du uppnår XXXX antal kalorier på samma dag.”

”Erik, du kommer bli miljonär.”

”Ja, jag tar sju kronor per nedladdning och redan nu är det femtontusen människor som har laddat ner den. Det går fint det här.”

”Men hur kan telefonen räkna ut kalorierna? Vad använder du för indata? Hur kan appen veta hur mycket kalorier potatismos innehåller?”

”Det är jag själv som har knappat in alla data. Jag har helt enkelt antagit att potatismos innehåller hundra kalorier. Svårare än så är det inte.”

”Fast potatismos innehåller nog mer än hundra kalorier, tror du inte? Dessutom beror det ju också på hur mycket potatismos du har på tallriken.”

”Folk vill bli lurade. Jag skänker dem glädje. Tänk vad glad du skulle bli om du slevar upp ett berg av potatismos och köttbullar och brunsås och så dricker du sju starköl till och så fotograferar du hela skiten och så berättar appen för dig att du bara har fått i dig trehundra kalorier när du är klar. Skulle inte du bli jätteglad då?”

”Jo det förstås.”

”Där ser du! Människor vill bli glada och kunna unna sig och jag hjälper dem med det.”

”Och så håller de vikten under tiden.”

”Du borde ladda ner min app. Bara sju spänn som sagt.”

mzl.wxfkhkpp.320x480-75

/Peo

Do you accept credit cards?

Och sedan köpte vi varsin flygbiljett och försvann iväg till Indonesien och kanske var det aldrig meningen att vi skulle komma tillbaka. Bli övervintrare. Bli sorgliga, utopier som backpackers såg upp till men aldrig skulle vilja efterlikna – inte på riktigt. Vi stod på den norra udden av Pulau Wee, där havet började och Indonesien definitivt tog slut och tänkte att det nog skulle gå att göra sig ett liv där. Fiska. Låna småpengar av andra turister. Sälja hantverk. Bygga en hydda. Checka ut.

Sedan kom George från U.K och han var snyggt skäggig och spelade gitarr nere på stranden som en Gud och slog mig i schack och gav dig långa ögonkast och allt sprack sönder där och då när du bestämde dig för att sitta uppe vid lägerelden när jag gick och la mig. Jag sov inte en sekund den natten. Låg och lyssnade på djungeln, letade efter dina fotsteg bland syrsornas lek. Men du kom aldrig.

Om du undrar hur jag har det i receptionen på bankkontoret jag arbetar så säger jag väl okej. Det går an. Bostadsrätten måste betalas. Min chef har just gett mig påökt. Det finns ingen där hemma som älskar mig så jag funderar på att skaffa katt.

Jag har tittat på din och Georges hemsida från Pulau Wee. Jag ser att ni verkar ha det fint. Det kommer mycket turister till er lilla strandrestaurang, jag har sett det i fotoalbumet ni har lagt upp. Du är så brun. Samma klara blick som förr. Jag har kvar ett halsband av snäckskal som du gjorde åt mig, minns du? Anledningen till att jag skriver det här, är för att jag hittade det igår i en byrålåda och satte på mig det och gick till jobbet med det kvar runt halsen. Fick skäll av chefen. Givetvis, så kan man inte se ut när man möter kunderna, det förstår jag ju. Inte på bank. På en strandrestaurang går det an, men inte på bank.

Kanske kommer jag och besöker er restaurang någon gång. Det vore trevligt att träffa dig. Och skaka hand med George. Men jag undrar, tar ni kort, eller måste jag ha med kontanter? Jag har ett Master Card. Funkar det?

beach-boy-guitar-guy-hat-Favim.com-206729

/Peo

 

Pavement finns på Spotify, va?

Och plötsligt på loppisen så börjar Bodil plocka upp mina lofi-skivor. Beck. Pavement. Mountain Goats. De ligger på bordet, bredvid barnens leksaker och hon verkar mena allvar med att försöka sälja dem.

”Det där är mitt liv”, försöker jag. ”Vi träffades till den där musiken. Hur kan du vara så osentimental med de där skivorna?”

”Det är jag inte”, svarar Bodil. ”Det är dags för nästa generation att träffas till den där musiken och sova över hos varandra och bilda familj.”

”Kom igen. Det här är Karlbergsvägen”, svarar jag. ”Finns inte en käft under femtio som har råd att bo här. Det blir inga barn gjorda.”

”Vi har ingen stereo”, säger Bodil.

”Det var just det jag tänkte snacka med dig om. Jag vill försöka hitta en billig här på loppisen idag.”

”Vi ska sälja, inte köpa.”

Jag rafsar ner varenda platta från bordet i en trunk. Kommer inte på fråga att vi säljer mina skivor.

”Du, Pavement köpte jag”, säger hon.

Skammen och förnedringen när jag inser att hon har rätt. Det var hon som köpte deras sista studioalbum och som vi spelade sönder och samman i den lilla lägenheten nere vid Humlegården. Vi hade en madrass på golvet och Pavements sista studioalbum. Vi behövde inget mer.

SkivsamlarLasse kommer förbi och frågar om vi har några cd:s vi vill bli av med. SkivsamlarLasse är lite knäpp, fast det är inget allvarligt, han har bara druckit för många starköl i sina dagar, men han älskar musik och köper upp allt och jag vet faktiskt inte vad han gör med skiten men jag säger att nej vi har inga skivor, men Bodil hon sliter trunken ur händerna på mig och kastar den över bordet till SkivsamlarLasse och skriker åt honom spring spring spring och SkivsamlarLasse lägger benen på ryggen och jag rusar efter, men han är snabb den jäveln och snart är han försvunnen i folkmyllret.

”Jag går i celibat i sex månader”, säger jag till Bodil när jag kommer tillbaka. ”Du kommer inte att få något på ett halvår.”

”Åhå vad rädd jag blir”, säger Bodil och lyfter på sin tröja och flashar en ny bh som hon har köpt.

/Peo

Pavement,_the_band,_in_Tokyo

 

Samtal nr 4, med ännu en hjälte.

Ja, det var ett tag sedan sist jag hade en intervju här på B&D. Men, om jag har hållit er på halster så ber jag om ursäkt för det och presenterar här en litterär eldsjäl som jag har stor respekt för: Annika Koldenius.

annika_koldenius(57)

Vem är du och vad gör du?

Jag är en skapande och pratande människa som ofta kramar mina barn och säger fina saker till min man och mina vänner. Dessutom skrattar jag ofta och högt, gråter stort och brett och tror alla människor om gott. Jag är snäll också, hoppas jag. Snällhet är bra.

Jag är också en sån där som får betalt för att läsa och skriva. Jag är författare till boken “Vi var alltid beredda”, skriver litteraturkritik i Borås Tidning och alla andra tidningar i Gota Media-koncernen, sitter i juryn för Borås Tidnings Lilla Debutantpris (jättejättekul!) och boktipsar i P4 på somrarna. Jag är också galet stolt över att jag har varit med och startat Ordpalatset, en berättar- och skrivarverkstad för barn och unga på Hässleholmen i Borås, som är ett område där arbetslösheten och utanförskapet är stort. Jag jobbar också deltid på Göteborgs universitet, där jag arbetar med vår kommunikation på engelska, så där är det mycket översättningsarbete.
(Men egentligen är jag en ganska lat och förslappad människa som helst ligger kvar i sängen på morgnarna och tittar på de susande björkarna utanför och funderar. Det är ett mysterium att jag får så mycket gjort. Men jag arbetar fort och koncentrerat när jag väl har bestämt mig!)

Ur litteraturens perspektiv – hur har 2015 sett ut hittills? Höjdpunkter, eventuella besvikelser?

2015 har hittills varit debatternas år! Vilka härliga och stundtals helt galna litterära debatter vi haft! Men det är så himla viktigt att vi pratar om litteratur, både ur innehållsperspektiv, ur “det nya medielandskapet”-perspektiv och framför allt: ur läsarperspektiv. Jag tycker nämligen att debatten på dagstidningarnas kultursidor ibland blir för navelskådande och inte tar hänsyn till och inkluderar läsarna. Som i litteraturkritikdebatten: gamla fördomar ventilerades och nästan inget i kritikdebatten handlade om hur läsaren uppfattar kritiken, det vill säga den som läser den faktiska recensionen.

När det gäller den skönlitterära utgivningen tycker jag att 2015 hittills känns som ett svagt år, trots riktigt bra böcker av bland andra Karolina Ramqvist och Jeanette Winterson. Men det måste ses i relation till att 2014 var ett starkt år, med bland annat många bra debutanter.

 Vad förväntar du dig av fortsättningen?

Jag hoppas på fortsatta diskussioner om kritikens roll och plats i dagstidningarna, om litterära teman och innehåll och om litterär makt. När det gäller höstens böcker så kommer ju fortsättningen på Millennium-trilogin. Det ser jag faktiskt fram emot, eftersom jag gillar David Lagercrantz som författare, även om hela projektet är ett genomkommersiellt bokprojekt för att generera tonvis med pengar till förlaget. Jag hoppas att de pengarna leder till att förlaget får möjlighet att satsa på fler nya författarskap.

Nu när du har skrivit en bok, hur tänker du framåt? Arbetar du på något?

Ja, visst arbetar jag på något. Även om att skriva klart “Vi var alltid beredda” tog så mycket kraft att jag sa att jag aldrig skulle skriva mer igen, haha. (Inte så konstigt kanske, med tanke på det personliga innehållet.) Men så kommer berättelsetankarna smygande ändå… Mer i moodboard-form än så länge, det vill säga – jag gör anteckningar om karaktärer, funderar på nyckelscener att bygga berättelsen kring, skriver ut bilder på lägenhetsplanlösningar från nätet och sånt.

Hur kombinerar man arbetet som litteraturkritiker med sitt eget skrivande?

Det är inte svårt alls, faktiskt. Jag tror att jag har blivit en mycket bättre kritiker efter det att jag började skriva själv. Jag kan lättare se igenom dramaturgiska tricks, har lättare att förstå roman- och karaktärbygget, men blir tyvärr också lättare uttråkad av de skälen. Men jag blir också lättare imponerad när det skrivande hantverket är gott. Sen tror jag att jag har blivit lite snällare som kritiker med åren, rent generellt. Men det har nog snarare med åldern att göra, inte med mitt eget skrivande.  

Ge oss ett par boktips. Varför dessa?

Jag gillar ju att läsa all typ av litteratur, både underhållningslitteratur och Nobelpristagare. Men när jag ska tipsa om “bra” böcker blir det oftast sådana som gjort ett stort “första-läsintryck” på mig. Det kan handla om ett nytt sätt att behandla språket på, eller om berättelsens uppbyggnad eller om teman. Därför tipsar jag om: 1. Förföraren av Jan Kjaerstad, för den enorma berättarglädjen. 2. Elizabeth is missing (Elisabeth är försvunnen) av Emma Healey, för att hon berättar mycket skickligt ur ett helt nytt perspektiv genom en person som är dement. Det är både sorgligt och vackert. Den kommer på svenska nu i augusti. 3. Kärlekens historia av Nicole Krauss, för romanens intrikata berättarstruktur och för att jag alltid gråter när jag läser “Once upon a time there was a boy who loved a girl, and her laughter was a question he wanted to spend his whole life answering”. Det är den vackraste meningen i en bok jag någonsin läst.

Vill du trendspana? Vad läser vi om fem år?

Jag tror starkt på “Life Writing”-trenden. Läsarna vill ha sanna berättelser ur jag-perspektiv med verkliga erfarenheter som de kan relatera till sina egna liv på ett eller annat sätt. Antingen som “tur att det inte hände mig” eller som “precis det där hände mig, skönt att jag inte är ensam”. Det är ett slags respons på vårt individualiserade samhälle, tror jag. Sen tror jag också på ett uppsving för novellen. Helt enkelt för att vi får allt mindre tid till att läsa med alla konkurrerande medier, och då passar noveller bra. Två novellsamlingar var nominerade till Borås Tidnings Debutantpris i år, varav en vann (Maxim Grigoriev).

Övrigt?

Gå med i en bokcirkel! Det är min uppmaning till alla! Visst är det bra att läsa böcker i all ensamhet, men jag tycker att det först är i samtal med andra som jag får perspektiv och aha-upplevelser på det jag nyss läst. Det går bra att läsa bloggar och recensioner i tidningar också för att få fler perspektiv, om man inte har möjlighet att vara med i en bokcirkel.

/slut.

Tack, Annika.

Tidigare samtal:

Marthina Elmqvist, Erika Söderström och Felicia Welander.

Vem borde jag mer samtala med? Mejla ditt förslag till sthlmunderytan@gmail.com

Bara kärlek får skickas till den brevlådan. Reklam och hatpost får inte plats där.

Bästa,

Peo

 

 

 

 

Fördubblar min ljusterapi och hoppas på det bästa.

Jag utgår från att Ebba har varit i kontakt med förlaget som ger ut Knausgårds pedofilhistoria på svenska och frågat vart hon ska skicka fakturan. Vilken PR-kupp!

Jag utgår från att han den där Birro för det mesta är ironisk, annars uppgraderar jag min personlighet till nihilist 2.0

Jag utgår från att den här våren bara är ett skämt.

Gnällig ikväll, som ni förstår. Vaknade på fel sida och lyckades aldrig skaka skiten av mig. Inte ens en budgivning på Ebay lättade upp stämningen. Har nu tagit en lång promenad i Vasastan och trampat i en hundbajskorv.

Jag utgår från att vi tänker vara snällare mot varandra i sommar & höst. Trött på pajkastning och orkaner med en gäspnings magnitud.

Den bästa litteraturen är alltid androgyn. Jag skriver det igen:

Den bästa litteraturen. Är alltid.

Androgyn.

/P

IMG_0451