Varför vi aldrig gifte oss.

Hon var en sån där som ville gå när det var tio minuter kvar av konserten. Bandet skulle precis komma in och göra sina extranummer och fortfarande hade vi inte fått höra vår låt. Då ryckte hon mig i armen.

”Du vi går nu. ”

”Varför då?”

”Innan det blir kö i garderoben. Jag orkar inte stå i kön.”

”Men det bästa är ju nu?”

Det var något jag inte förstod, sa hon. Vi hade sett bandet i nästan två timmar, vad gjorde då tio minuter mer eller mindre?

”Men det är ju det tio sista minuterna?” vädjade jag. ”Det är ju då det är som bäst.”

Hon tog brickorna och gick och hämtade ut jackorna. Jag såg klart extranumren. Det var fantastiskt. Bandet gav allt. De spelade vår låt. Sedan rusade jag efter henne och hittade henne vid utgången med jackorna ihopknycklade mellan hennes korslagda armar. Jag tog min och vi gick bort mot bussen.

”Var det bra?” frågade hon.

”Ja det var grymt….”

Två veckor senare gick vi på fotboll. Vårt lag spelade och det stod 2-2 och matchen böljade fram och tillbaka och det var sju minuter kvar innan domaren skulle blåsa av. Vårt lag låg på med sina sista krafter.

”Du vi går nu.”

”Varför då?”

”Innan det blir kö vid utgången. Jag orkar inte stå i kön.”

Så då gick vi. Vi hann precis utanför arenan och jag tänkte att det spelar ingen roll, inget mer kommer hända, matchen kommer sluta 2-2 och så är det bra med det. Då steg folkets jubel. Något av lagen gjorde ett mål, men det var omöjligt att förstå vilket.

506cb006-8caf-4b00-86b3-6beafe7fbb9e

/Peo

Kommentera