Det svenska litteraturundret, frågor på det?

6dd72d0a9fb999d61f79e9a86442386e

Det var på nittiotalet som det på allvar började talas om det svenska musikundret. Vårt land, långt upp i utkanterna av Europa, plockade fram massor av artister ur trollerihatten som tog över listorna runt om i världen. Alltihop förklarades med den kommunala musikskolan, att barnen fick spela blockflöjt och brukspiano gratis under översyn av musikkunniga vuxna som lärde ut allt vad de kunde. Jag var där själv; vi var femton år och sökte pengar ur en fond och så kunde vi hyra musikinstrument som vi riggade upp i Andreas garage ute i Söndrum och så försökte vi bli popmusiker. Det fanns tusentals som oss. Mycket vackert, alltsammans. Inte vår musik då, men att det fungerade på det viset, att tonåringar fick möjlighet att testa olika instrument.

Nu läser jag en bok om det svenska tennisundret. Ni vet, Björn Borg, Wilander och Edberg. Det finns fler. Tyvärr har Sverige inte haft några tennisframgångar på damsidan genom åren, men jag tror att det förr eller senare kommer. Hur som helst, det svenska tennisundret var ju hur stort som helst på sjuttio- och åttiotalet. Och omvärlden frågade sig: HUR är det möjligt? Och svaret är som vanligt: För att man satsade på ungdomarna. Kommunerna byggde tennisbanor när Björn Borg slog igenom, eftersom barnen ville det! När tiderna inte räckte till för alla som ville spela tennis, ja då byggde kommunerna ännu fler banor. Och sedan kan ni resten.

Så kommer vi till det svenska litteraturundret. Massor av deckarskribenter blir översatta till allehanda språk och säljer massor av bloddrypande (?) historier till tyskar och spanjorer. Ni vet vart jag är på väg nu, va? Omvärlden frågar sig: MEN VAD ÄR DET NI GÖR för att få fram så många bästsäljande deckarförfattare? Och svaret är lika enkelt som de tidigare:

Vi är helt enkelt tokiga i att ta livet av folk.

”Nämen sluta nu”, säger en journalist från Italien. ”Er mordstatistik ser inte värre ut än andra länders.”

”Vi jobbar på det”, svarar jag. ”Varje dag jobbar vi på det.”

”Så vad är det du säger?” fortsätter journalisten.

”Att övning ger färdighet”, säger jag.

Fast om jag ska försöka vara allvarlig för en stund så beror det väl på mörkret som täcker oss 9 månader om året + alla skrivarskolor och kanske en och annan riktigt engagerad lärare på svenskalektionerna. Jag är mycket medveten om att jag håller på att sumpa texten nu, att jag inte får ihop det på slutet.

”Skriv en deckare du också”, säger journalisten till mig.

”Du”, svarar jag. ”En riktigt vass kärlekshistoria, den är som en deckare.”

/Peo

 

 

Kommentera