Gränsen går här nånstans.

IMG_0601

Då så, gott folk, har jag kommit för att ta farväl.

Sex månaders text på B&D blev det. Nu tar jag semester, bor vid havet, springer i skogen, försöker läsa i kapp lite böcker som blivit liggande. Det regnar varje dag, solen skiner varje dag också, det växlar. Som det mesta.

I höst ska jag redigera en roman. Punkt. Jag vill ha den klar till slutet av september, av den enkla anledningen att jag planerar att försöka skriva en femte – och kanske sista – roman efter det.

Våren var bra. Vi skrev ”Brev i exil” på Instagram som fick stort genomslag. Jag är tacksam för att vi fann läsarna den vägen. Och boken som jag arbetar på för tillfället ger mig vittring. Tror att den kommer bli väldigt fin.

Om framtiden vet vi inget. Men även en författare måste lära sig att det inte finns ord för allt.

Jag tog bilden på båten och horisonten i morse när jag gick nere vid stranden. Vad säger ni, kanske är det dags att ringa rederiet och fråga om det går att mönstra på och göra ett par år till havs?

http://stockholmunderytan.blogspot.se/

/Peo

 

 

 

 

 

Så länge du är min syster.

Nu finns ”Så länge du är min syster” som pocket i bokhandeln.

 

pocketshop

Recension från Dagens bok:

Peo Bengtsson är en kvinnligare Lena Andersson

Så författaren Peo Bengtsson skulle vara en kvinnligare version av Lena Andersson. Vad pratar jag om? Låt mig förklara: Det är så jag känner efter att ha läst just dessa två författare efter varandra. Hans språkliga formuleringar är precis lika exakta som hennes, får mig att vika hundöron och att skriva ner meningar och uttryck precis lika ofta Får mig att vrida kroppen i avundsvånda på samma vis. Skapar samma obehagliga form av igenkänning som Andersson lyckas med. Med skillnaden att Peo Bengtsson skriver det mjukare. Om jag nu får sätta kvinnlighet till mjukt och manligt till hårt? Det får jag säkert inte men nu var det gjort ändå. Där Anderssons språk är stackato är Bengtssons legato. Där hon hugger av meningar på tvären böljar hans poetiskt men aldrig högtravande över sidor som vänds konstant utan stopp.

Så länge du är min syster är Peo Bengtssons tredje roman och historien bottnar i bandet mellan William och Betty som alltid har varit starkt. De två syskonen fick klara sig själva redan som barn, när föräldrarna svek. Det gick faktiskt bra – ja, över förväntan – men som vuxna har de båda svårt med sina relationer. William har en affär med en gift kvinna. Han vet att han borde avstå, men det förbjudna lockar. Betty däremot tröttnar alltid på sina förhållanden så fort förälskelsefasen är över. 
Men när Betty träffar den karismatiske Christian, faller hon pladask. Sakta men säkert glider syskonen isär. Christian vill ha Betty för sig själv, vilket får dramatiska konsekvenser. Frågan är om syskonkärleken går att rädda?

Peo Bengtsson är liksom Lena Andersson mycket bra på att göra litteratur av nästan ingenting. Det är inga stora dramatiska svängningar, inga flygplatsjakter eller sprängningar. Det är vardagliga problem, relationer som svider, skaver och smärtar. Och värmer, hettar och vänder. Brusar upp och lugnar sig. Sådant.

Vi följer William och hans förbjudna kärlek till Ulrika. De lånar ett hus i skärgården, går inte dit tillsammans, sitter inte tillsammans på båten. I huset måste han få det ur sig, de starka känslorna han inte kan hejda:

Mitt hjärta slår hårt i bröstkorgen, det känns som om jag riskerar allt. Kanske kommer hon att be mig gå och aldrig komma tillbaka. Hon ligger på sängen och letar efter ord. Vi kommer aldrig att kunna skämta bort det här. Det vill jag inte ens.

Bara så, bara det stycket. Det väller av känslor mellan de få raderna. Han drabbar mig med sin text, Peo Bengtsson. Dialogerna är väl avvägda, författaren är säker i sitt sätt att föra handlingen framåt via dem. Miljöbeskrivningarna korta och ibland helt frånvarande. Vilket också fungerar. Jag har läst Bengtssons tidigare verk och jag tycker nog att det här är hans bästa hittills. Personerna känns nyanserade, jag känner med de flesta utan att tycka om allihop.

Huvudpersonen måste mitt i sitt eget röriga liv röja upp sin mors dödsbo. Tillbakablickarna till barndomen som vävs in i nutiden riktigt bränner i maggropen. Slåss. Som när föräldrarna ska skilja sig och unge William hör en konversation som inte är ämnad för hans öron:

”De kan bo hos dig, om du tror att det är så lätt”, fortsatte mamma. ”Jag vill inte ha det såhär.” Jag uppfattade att samtalet var över. Det var så tyst, jag satt blickstilla och letade efter ljud. Tänkte att hon borde röra sig mot köket, så att jag blev fri och kunde smita in på mitt rum. Så plötsligt förstod jag att hon stod kvar och fortfarande hade luren i handen, att samtalet inte var färdigt, att hon hade mer att säga till pappa.

”Jag vill inte heller ha barnen”, sa hon. ”Men någon måste ju.”

Jag vill inte heller ha barnen. Jag tror att det är en av de mest smärtsamma meningar jag någonsin läst.

/Josefine Lindén, Dagens bok.

LÄNK: Så länge du är min syster

mannen_utan_ryggrad-bengtsson_peo-25875128-2072310425-frntl

karleken_passerade_har_en_gang-26582308-frntl

mannen_utan_ryggrad_framsida

I nästa liv ska jag bli bollkalle på Roland Garros. I livet efter det har jag ingen aning.

Bahamas-Luxury-resorts

När jag så står i ett förkläde hängt över skjortan för andra gången samma vecka och skurar golvet, får min fru nog.

”Så här, Peo”, säger hon. ”Det är jättebra att vi har det så rent här hemma. Jag kan spegla ansiktet i parketten och det doftar lavendel i vardagsrummet. Men jag står inte ut. Du måste komma loss ur det här. Du måste börja producera nu.”

Det är en klassiker. Jag dammar tavelramar, skakar mattor, betalar räkningar, suckar och ojar mig, gör allt det där som väl är rätt bra att göra, men frustrationen kokar inombords ändå: Jag har fått en idé till ett manus som gnager sönder mig fullständigt och jag har blivit ett svart slukhål i familjen, jag är ute i gränslandet där rymden kanske tar slut och en annan värld tar vid, jag är mer levande och mer döende än någonsin. Anser jag alltså. Min fru skulle aldrig använda så starka ord. För henne handlar det här bara om att komma till skott.

”Snälla, sätt dig på arslet och börja.”

Min lott här i livet: Att vara en pain in the arse, oavsett om jag skriver eller om jag inte gör det. Antingen hukad över datorn med ryggsmärtor (träningen vänner, glöm aldrig träningen) och uppfylld av text (läs: självgod och frånvarande), alternativt okontaktbar eftersom jag måste torka ur kylen och frosta av frysen (mycket frustrerad).

”Säg mig, blir det någonsin frid där inne?” frågar hon. ”Jag är uppriktigt nyfiken på hur det här ska sluta.”

”Jag skulle ha blivit tennisspelare istället”, svarar jag. ”Då hade vi bott på Bahamas nu.”

”Jaha?”

”Bahamas? Du vet kanske att det finns en ö som heter Bahamas?”

”Eh, ja. Men vad får dig att tro att jag skulle vilja bo på Bahamas? Jag har det bra som det är nu. Jag vill bara vara gift med en författare som är tillfreds med sig själv. Som både skriver och håller hörnen rena från dammtussar.”

”Du blir aldrig nöjd”, muttrar jag.

”Nej, Peo. DU blir aldrig nöjd. Så är det.”

Och här stänger vi butiken för idag. Nu har ni fått en inblick i hur jag har det på dagarna.

”Bara en sak till”, säger min fru. ”Bahamas är inte en ö. Det är ett pärlband av öar, en egen stat. Vad gjorde du under geografilektionerna?”

”Jag drömde om att skriva böcker”, svarar jag.

Så istället för att ta tag i manuset, sitter jag nu här och googlar Bahamas och lär mig massor. Så funkar det.

/Peo

 

 

Som gjort för ett skräckfilmsmanus – fast på riktigt.

nyc-freak-elevator-accident-like-something-out-of-horror-movie-snark-food-174677

Det slumpade sig så att jag vågade mig ner i katakomberna under Danderyds sjukhus en gång förra året, eftersom läkaren på Anestesi tipsade mig om två killar som jobbade på Patologen.

”Vet inte hur snacksaliga dom är”, sa hon. ”Du vet, de haltar omkring där nere i mörkret och ser sällan ljuset. Och ännu mer sällan en levande människa.”

Jag gjorde research inför en bok jag ville skriva, en roman i sjukhusmiljö. Allt började med ett samtal runt ett bord på en fikarast, när en läkare berättade en hemlighet för oss alla. Av hänsyn till mänskligheten så hoppar vi över den hemligheten i den här texten, men det var alltså så jag fick min idé och insåg att jag behövde göra research på Patologen.

Man kan vara hur modig som helst när man står i dagsljuset på markplan och är omgiven av läkarrockar som fladdrar förbi, men tro mig, det är en helt annan sak att ta hissen ner till avgrunden och öppna dörrarna till katakomberna under sjukhuset. Lysrören flämtar där nere, korridorerna vilar i mörker en bit bort och verkar fortsätta i all oändlighet. Det är lätt att gå vilse, trots att det är skyltat och då vet vi alla hur det slutar (i skräckfilmerna.)

Men nu var det så att jag behövde kontrollera hur en normal dag såg ut på Patologen och hon på Anestesi sa att det var värt ett försök med Jalle och Anton, som hade jobbat på sjukhuset i evigheter. Ryktet gick att killarna kunde vara stingsliga, men att alla var tvungna att förhålla sig till dem och helst hålla sig på god fot med dem.

”Du vill inte hamna i onåd hos Patologen”, berättade ögonläkaren på femman. ”Då hamnar dina prover längst ner i att-göra-högen och det blir omöjligt att utföra sitt arbete. Jag skickar ner en tårta i kvartalet för att visa min goda vilja.”

Så jag kliver ur hissen med en påse bullar från 7-eleven i näven och börjar leta efter Jalle och Anton. Mitt hjärta bultar i kroppen, jag vet att det är fånigt, men jag är rädd för mörker och kanske får jag för mig att liken ska ligga på rad längs väggarna, med uppsprättade bröstkorgar, i väntan på att Jalle eller Anton ska plocka ut något bakom revbenen och kanske placera tumörer i glasburkar för framtida studier. Det är lätt att fantasin sticker i väg när man befinner sig tjugo meter under asfalten i ett blålila elektriskt sken. Doften av formalin stack i näsan.

”Vem är du?”

”Jag söker Jalle eller Anton.”

”Det är jag.”

Än idag är det oklart vem av dem det var som jag pratade med där nere. Jag vågade inte fråga. Men jag stammade fram mitt ärende, att jag försökte skriva en bok och behövde få ställa några frågor kring rutinerna på Patologen. Mannen stirrade på min bullpåse och nickade sedan. Det var okej att ställa frågor i tio minuter, sa han.

”Sen har jag sex par hornhinnor att ta hand om.”

Jaha. Sex par hornhinnor, bara så där. En vanlig dag på jobbet. Vi tog varsin kaffe i en automat och sedan satte vi oss i ett provisoriskt fikarum och jag satte igång. Berätta hur ett arbetspass ser ut. Vilka är de vanligaste arbetsuppgifterna? Hur länge har du jobbat på Patologen? Är det ett kreativt yrke?

Obs. Den sista frågan var inte ironisk.

”Vår arbetssituation har ju blivit sämre med åren”, sa Jalle eller Anton. ”Fler döingar kommer hit, när andra sjukhus lägger ner sina avdelningar. Allt ska centraliseras. Men vi är fortfarande bara två som jobbar.”

”Det är ingen här på natten, alltså?”

”Jo, en av oss jobbar nattskiftet.”

Kan ni tänka er att ensam jobba nattskiftet på Patologen? Får man risktillägg för det? Eller åtminstone mardrömstillägg. Det borde jag ha frågat. Hur som helst så fick jag svar på mina frågor. Jag blev erbjuden att hänga med och kolla när hornhinnorna skulle avlägsnas från ögonen, men jag tackade ödmjukt (eller snarare skräckslaget) nej. Vi åt varsin bulle, jag lämnade kvar resten. Vi tog i hand och sedan hittade jag tillbaka till hissen och överlevde besöket.

Vad hände sedan? Jo, det ska jag berätta för er. Jag kom på andra tankar. Jag skrev en annan sorts bok, där ett sjukhus inte fick plats i handlingen. Den boken kommer ut 2016. Så var då besöket i katakomberna bortkastat? Givetvis inte. Jag har kvar erfarenheten och kanske skriver jag något om det senare. Eller så får vi nöja oss med den här texten, det får framtiden utvisa.

/Peo